Bland dem som jag hjälpte var Joaquim Melo, som jag träffade i tjänsten från dörr till dörr. Jag talade med tre män som lyssnade utan större intresse, när jag upptäckte att en ung pojke följde efter oss och lyssnade uppmärksamt. När jag såg hans intresse vände jag min uppmärksamhet mot honom, och efter att grundligt ha vittnat för honom inbjöd jag honom till församlingsbokstudiet. Han kom inte till studiet, men däremot till skolan i teokratisk tjänst, och han var därefter regelbundet närvarande vid mötena. Han gjorde goda framsteg och blev döpt, och tillsammans med sin hustru var han verksam i resetjänsten i flera år.

Sedan har vi Arnaldo Orsi, som jag träffade på min arbetsplats. Jag vittnade regelbundet för en arbetskamrat, men när jag märkte att en ung skäggprydd man alltid tjuvlyssnade på oss, började jag tala med honom direkt. Han kom från en familj av hängivna katoliker och ställde många frågor angående sådant som rökning, att titta på pornografiska filmer och att utöva kampsporten judo. Jag visade honom vad Bibeln hade att säga om detta, och nästa dag blev jag glatt överraskad när han kallade på mig för att jag skulle se på när han bröt sönder sin pipa och cigarrettändaren jämte sitt krucifix, förstörde sina pornografiska filmer och rakade av sig sitt skägg. En förändrad man på några minuter! Han slutade upp att utöva judo och bad mig att dagligen studera Bibeln med honom. Trots motstånd från sin hustru och sin far gjorde han goda framsteg andligen tack vare den hjälp han fick från bröder som bodde i hans närhet. En kort tid därefter blev han döpt, och han tjänar i dag som församlingsäldste. Även hans hustru och barn tog emot sanningen.

På den tiden anordnade katolska kyrkan långa processioner på gatorna i São Paulo. Ofta gick män i spetsen för processionen för att bana väg. En söndag erbjöd far och jag tidskrifterna Vakttornet och Vakna! på gatan, när en lång procession närmade sig. Sin vana trogen hade far hatt på sig. En av de män som gick i spetsen för processionen ropade: ”Ta av dig hatten! Ser du inte att det kommer en procession?” När far inte tog av sig hatten, kom det fler män som knuffade undan oss mot ett skyltfönster och skapade tumult. Detta drog till sig en polismans uppmärksamhet, och han kom för att se vad som stod på. En av männen fattade honom i armen och ville tala med honom. ”Ta bort handen från min uniform!” sade polismannen till mannen och slog honom på handen. Sedan frågade han vad som var på gång. Mannen förklarade att far inte ville ta av sig hatten för processionen och tillade: ”Jag är romersk katolik.” Det oväntade svaret var: ”Säger du romersk? Åk tillbaka till Rom då! Det här är Brasilien.” Därefter vände han sig mot oss och frågade: ”Vilka var här först?” När far svarade att det var vi, skickade polismannen i väg männen och sade till oss att fortsätta vårt arbete. Han stod bredvid oss tills hela processionen hade dragit förbi — och fars hatt stannade kvar på huvudet.

Sådana incidenter var sällsynta, men när de inträffade var det uppmuntrande att veta att det fanns människor som trodde på rättvisa för minoriteter och som inte fjäskade för katolska kyrkan.

Vid ett annat tillfälle träffade jag en tonåring som visade intresse och bad mig återkomma veckan därpå. När jag besökte honom på nytt tog han hjärtligt emot mig och bad mig stiga in. Så överraskad jag blev när jag upptäckte att jag var omringad av ett gäng ungdomar som gjorde narr av mig och försökte provocera mig! Situationen blev värre, och jag kände på mig att de snart skulle angripa mig. Jag talade om för honom som hade bjudit in mig att om något hände mig skulle han ensam hållas ansvarig och att min familj visste var jag var. Jag bad dem att låta mig gå, och de samtyckte. Innan jag gick sade jag emellertid att om någon av dem önskade tala med mig i enrum skulle jag vara anträffbar. Senare fick jag veta att de tillhörde en grupp fanatiker, vänner till en präst på orten som hade uppmuntrat dem att anordna det här mötet. Jag var lycklig att jag inte längre var i klorna på dem.