Trots denna goda början var framstegen långsamma. På inbjudan av broder J. F. Rutherford, som då var Sällskapet Vakttornets president, flyttade därför broder Alston Yuille till Brasilien år 1936 för att hjälpa vittnena där att dra större nytta av de andliga anordningar som Jehova gjorde genom sin synliga organisation. Hans hustru, Maude, var med honom, liksom Antonio Pires de Andrade, en medarbetare som, åtminstone inledningsvis, tjänade som tolk. Tre år senare sändes Otto Estelmann och Erich Kattner från Europa för att tjäna som pionjärer. De skulle ägna sig åt att besöka människors hem för att visa dem hur Bibelns sanningar kunde vara till nytta för dem. År 1945 kom sedan två missionärer från Gileadskolans första klass: Charles D. Leathco och Harry Black.

Fern, som varit missionär en lång tid, minns: ”Jag brukade läsa bönen Fader vår för sådana människor. Katoliker kunde den bönen utantill, men de blev förvånade när de fick se den i Bibeln.” Ofta ledde förvåningen till intresse, och intresset ledde till frågan: ”Kan du skaffa mig en bibel?” Vittnena skaffade med glädje en bibel till rimligt pris åt dem från Brasilianska bibelsällskapet.

De tio missionärer som verkade i São Paulo på den tiden var flitiga besökare på bibelsällskapets försäljningsställe i staden. Butikens anställda, som var protestanter, var däremot inte så glada över att hela lagret av Tradução Brasileira — en bibelöversättning som innehöll namnet Jehova — försvann från deras hyllor för att hamna i missionärernas bokväskor. En dag talade biträdet om för en av missionärerna att hon inte kunde ge dem några fler sådana biblar, och kort därefter slutade man ge ut Tradução Brasileira.

[Bild på sidan 126]

Charles Leathco, från Gileadskolans första klass, tjänar fortfarande vid Betel i Brasilien