Allteftersom det världsvida predikoarbetet gick framåt behövdes fler och fler missionärer. Vi tänkte att om vi klarade av Kanadas iskalla vintrar och de hemska myggen på somrarna, så skulle vi överleva vilket uppdrag som helst, var som helst. Vi gick igenom Gileadskolans 27:e klass, som avslutades i juli 1956, och i november hade vi kommit till vårt nya distrikt – Brasilien.

MISSIONÄRSTJÄNST I BRASILIEN

När vi kom till avdelningskontoret i Brasilien fick vi börja med att lära oss portugisiska. Vi övade in några enkla hälsningsfraser och ett kort tidskriftserbjudande. Sedan kunde vi komma i gång i tjänsten. Om den besökte visade intresse hade vi fått som förslag att läsa bibelställen som handlade om hur livet ska bli under Guds rikes styre. Första dagen i tjänsten var det en kvinna som lyssnade mycket uppmärksamt, så jag läste Uppenbarelseboken 21:3, 4 för henne. Sedan svimmade jag! Min kropp hade inte hunnit anpassa sig till det varma, fuktiga klimatet, och värmen skulle bli ett problem för mig även i fortsättningen.

Vi blev förordnade att tjäna i staden Campos, där det nu finns 15 församlingar. När vi kom dit fanns det bara en enda isolerad grupp där och ett missionärshem med fyra systrar: Esther Tracy, Ramona Bauer, Luiza Schwarz och Lorraine Brookes (nu Wallen). Min uppgift i missionärshemmet blev att hjälpa till med tvätten och att ordna med ved till matlagningen. En måndagskväll när vi hade gått igenom vakttornsstudiet hände något oväntat. Min fru hade lutat sig tillbaka i soffan, och vi pratade om det som hade hänt under dagen. När hon lyfte huvudet och skulle resa sig ringlade det ut en orm bakom kudden! Den här objudna gästen orsakade en hel del uppståndelse innan jag hade fått ihjäl den!

Efter att ha studerat portugisiska i ett år började vi i kretstjänsten. Vi reste på landsbygden och levde väldigt enkelt – vi fick klara oss utan elektricitet, sov på mattor och tog oss runt med häst och vagn. En gång reste vi med tåg till en by uppe i bergen för att predika i ett isolerat område och hyrde ett rum på ett pensionat. Avdelningskontoret skickade dit 800 tidskrifter som vi skulle använda i tjänsten. Vi fick göra flera vändor till postkontoret för att få med oss alla tidskriftskartonger hem till vårt logi.

År 1962 hölls Skolan i rikets tjänst på flera platser i Brasilien. De som gick skolan var bröder och missionärssystrar. Under en halvårsperiod reste jag till den ena skolan efter den andra – men utan Mary. Jag undervisade klasser i Manaus, Belém, Fortaleza, Recife och Salvador. När jag var i Manaus organiserade jag en områdessammankomst i stadens berömda operahus. På grund av kraftiga skyfall fanns det nästan inget rent dricksvatten, och vi hade inget lämpligt utrymme där sammankomstdeltagarna kunde äta. (På den tiden serverades mat vid sammankomsterna.) Jag tog kontakt med militären, och en vänlig officer ordnade så att vi hade dricksvatten under hela sammankomsten. Han skickade också soldater som reste två stora tält, varav det ena användes som kökstält och det andra som serveringstält.

Medan jag var ute på uppdrag predikade Mary på ett affärsdistrikt där ingen ville prata om Bibeln. Det var mest portugiser som arbetade där, och de hade kommit till Brasilien enbart för att tjäna pengar. Hon fick inte i gång ett enda samtal, så hon sa till några beteliter: ”Portugal är det sista stället på jorden som jag skulle vilja bo på.” Kan ni gissa vad som hände? Kort därefter fick vi ett brev där vi blev inbjudna att tjäna i Portugal. Vid den tiden var vår verksamhet förbjuden där, men vi tackade ja trots att Mary först blev rätt chockad.