Senare, år 1960, blev min syster Sonia min missionärskamrat, och vi förordnades till Pôrto Alegre, huvudstaden i staten Rio Grande do Sul. Men du kanske undrar hur hon kom till Brasilien.

Sonia och mamma fortsatte tillsammans som pionjärer i England efter andra världskriget. Men i början av 1950-talet gick mamma igenom en canceroperation som gjorde henne alltför svag för att hon skulle kunna gå från hus till hus, även om hon kunde leda bibelstudier och skriva brev. Sonia fortsatte i pionjärtjänsten samtidigt som hon hjälpte till med att ta hand om mamma. År 1959 hade Sonia privilegiet att få gå igenom Gileads trettiotredje klass och bli förordnad till Brasilien. Under tiden skötte Beryl om mamma fram till hennes död år 1962. Beryl hade vid det laget gift sig, och hon och hennes familj fortsätter att tjäna Jehova troget.

I Brasilien hjälpte Sonia och jag åtskilliga människor fram till överlämnande och dop. Ett av de problem som många människor i Brasilien hade var hur de skulle legalisera sina äktenskap. På grund av svårigheten att få skilsmässa i Brasilien var det inte ovanligt att par bara bodde tillsammans utan att vara gifta med varandra. Så var det i synnerhet när en av kontrahenterna hade separerat från en tidigare äktenskapspartner.

En dam som hette Eva befann sig i den situationen när jag fick kontakt med henne. Hennes lagvigde make hade försvunnit, så för att spåra upp honom lät vi ett tillkännagivande gå ut över radion. När hennes man hade blivit funnen, följde jag med henne till en annan stad för att få hans underskrift på ett dokument som skulle göra henne fri, så att hon kunde legalisera sitt förhållande med den ogifte man som hon bodde ihop med. Vid domstolsförhöret bad domaren både mig och Eva att förklara varför hon ville ordna upp sina äktenskapliga förhållanden. Domaren gav uttryck åt förvåning och även tillfredsställelse när han fick det hela förklarat för sig.

Vid ett annat tillfälle åkte jag tillsammans med en av dem som jag studerade med för att ordna så att en advokat kunde behandla hennes fall. Återigen avgavs ett gott vittnesbörd beträffande äktenskapet och Guds moralnormer. I det här fallet var kostnaden för skilsmässan så hög att båda i familjen var tvungna att arbeta för att kunna betala arvodet. Men för den här familjen, som nyligen hade börjat studera Bibeln, var det värt ansträngningen. Sonia och jag hade privilegiet att få vara bröllopsvittnen, och därefter, tillsammans med deras tre tonårsbarn, lyssnade vi till ett kort bibliskt tal i deras hem.

Ett rikt och givande liv

När Sonia och jag överlämnade våra liv åt Jehova och blev pionjärer, avsåg vi, om det alls var möjligt, att heltidstjänsten skulle bli vår levnadsbana. Vi tänkte aldrig särskilt mycket på vad som skulle kunna hända på vår ålderdom eller om vi blev sjuka eller fick ekonomiska svårigheter. Ändå har vi aldrig blivit övergivna, alldeles som Jehova har lovat. — Hebréerna 13:6.

Visst har brist på pengar ibland varit ett problem. Min kamrat och jag åt en gång persiljesmörgåsar till lunch under ett helt år, men vi har aldrig behövt svälta, och inte heller har vi behövt sakna livets nödtorft.

Allteftersom åren har gått, har våra krafter avtagit i motsvarande grad. I mitten av 1980-talet gick vi båda två igenom en allvarlig operation, vilket blev en svår prövning för oss, eftersom det medförde en stor begränsning av vår predikoverksamhet. I januari 1987 inbjöds vi att bli medlemmar av personalen vid Jehovas vittnens högkvarter i Brasilien.

Vår stora familj på över tusen Ordets förkunnare håller till ungefär 15 mil utanför São Paulo i ett vackert byggnadskomplex, där vi trycker biblisk litteratur för Brasilien och andra delar av Sydamerika. Här får vi kärleksfull vård av hängivna Guds tjänare. När jag kom till Brasilien år 1951, fanns det omkring 4.000 förkunnare av Rikets budskap här, men nu finns det över 366.000! Vår medlidsamme himmelske Fader har verkligen gett oss ”alla dessa andra ting”, eftersom vi har sökt hans kungarike först. — Matteus 6:33.

Sonia Springate