En pionjär med särskilt uppdrag i norra Brasilien skriver att när han och hans kamrat kom till sitt distrikt, fick de veta att det fanns fyra förkunnare som måste gå en mil för att komma till mötena, därför att det inte gick några bussar under veckosluten. Pionjärerna beslöt att man skulle hålla möten i den stad där de här förkunnarna bodde. Första söndagen var 40 personer närvarande. Andra mötet var det lika många närvarande inne i huset, men utanför stod pastorn från en av stadens kyrkor tillsammans med 15 medlemmar av sin församling. De bjöds att komma in, men föredrog att stå utanför och lyssna. Pionjären berättar: ”När mötet var slut gick jag ut för att tala med dem och besvara deras frågor. Jag berättade för pastorn att jag också hade varit pastor. Han frågade: ’Hur kan du då vara ett Jehovas vittne nu?’ Jag inbjöd honom att följa med mig hem så skulle jag svara på hans frågor, och han tackade ja. Inom ett par veckor lämnade han och några från hans församling sin kyrka och började studera Bibeln tillsammans med oss.”

Till det första firandet av Åminnelsen i den staden kom 140 personer, och de infann sig en halvtimme innan mötet började. Tyvärr hade bröderna ingen ljudanläggning. En katolsk kvinna föreslog att hon skulle försöka låna ljudanläggningen från sin kyrka. När hon frågade prästen om det, sade han: ”Är det till Jehovas vittnen?” Hon svarade: ”Nej. Det är bara åtta Jehovas vittnen där. Det är de över 100 katolikerna där som behöver ljudanläggningen.” Det argumentet räckte inte. En protestantisk kvinna lade fram ett liknande förslag till predikanten i sin kyrka, men han sade: ”Inte till Jehovas vittnen!” Kvinnan argumenterade: ”Jag och de andra medlemmarna i kyrkan har bidragit till ljudanläggningen, så vi har rätt att använda den.” I och med det lät han dem låna anläggningen. Många nya bibelstudier sattes i gång efter den åminnelsen. Alla i staden talade om hur Jehovas vittnen verkligen hjälper människor som bor isolerat.

En pionjär med särskilt uppdrag i norra Brasilien skriver att när han och hans kamrat kom till sitt distrikt, fick de veta att det fanns fyra förkunnare som måste gå en mil för att komma till mötena, därför att det inte gick några bussar under veckosluten. Pionjärerna beslöt att man skulle hålla möten i den stad där de här förkunnarna bodde. Första söndagen var 40 personer närvarande. Andra mötet var det lika många närvarande inne i huset, men utanför stod pastorn från en av stadens kyrkor tillsammans med 15 medlemmar av sin församling. De bjöds att komma in, men föredrog att stå utanför och lyssna. Pionjären berättar: ”När mötet var slut gick jag ut för att tala med dem och besvara deras frågor. Jag berättade för pastorn att jag också hade varit pastor. Han frågade: ’Hur kan du då vara ett Jehovas vittne nu?’ Jag inbjöd honom att följa med mig hem så skulle jag svara på hans frågor, och han tackade ja. Inom ett par veckor lämnade han och några från hans församling sin kyrka och började studera Bibeln tillsammans med oss.”