• Uthållighet skänker glädje
    Vakttornet – 2006 | 1 juli

    • Från spårvagnsförare till evangelieförkunnare

      Bland det första jag gjorde när jag kom till Salvador var att köpa en bibel. Efter att under några år ha varit med vid möten i baptistkyrkan blev jag god vän med Durval, som också var spårvagnsförare. Vi resonerade ofta och länge om Bibeln. En dag gav han mig en broschyr med titeln Var äro de döda?a Jag trodde på en odödlig själ men var ändå så pass nyfiken att jag slog upp och läste de bibeltexter som det hänvisades till i broschyren. Till min förvåning såg jag att Bibeln visar att den själ som syndar skall dö. (Hesekiel 18:4)

      Durval förstod att jag var intresserad och bad därför Antônio Andrade, en heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen, att besöka mig i mitt hem. Efter sitt tredje besök föreslog Antônio att jag skulle följa med honom när han besökte andra för att tala med dem om Bibelns läror. Antônio förde ordet vid de två första dörrarna, sedan sade han: ”Nu är det din tur.” Jag blev alldeles förskräckt, men till min stora glädje träffade jag en familj som lyssnade uppmärksamt och tog emot de två böcker som jag erbjöd. Än i dag blir jag lika glad när jag träffar någon som är intresserad av Bibelns sanning.

      Den 19 april 1943, den dag då årsdagen av Kristi död inföll det året, blev jag döpt i Atlanten utanför Salvador. Eftersom det inte fanns tillräckligt med erfarna bröder, blev jag förordnad att hjälpa den grupp vittnen som träffades i broder Andrades hem på en av de trånga gator som förbinder den övre och den nedre delen av Salvador.

      Tidigt motstånd

      Vår kristna verksamhet var inte populär under de år då andra världskriget pågick (1939–1945). Eftersom de flesta av våra publikationer kom från USA, misstänkte en del myndighetspersoner att vi var amerikanska spioner. Vi blev därför ofta gripna och förhörda. När någon inte kom tillbaka efter att ha varit ute i förkunnartjänsten, drog vi andra slutsatsen att han hölls i förvar på polisstationen, och vi gick då dit för att försöka få honom frigiven.

      I augusti 1943 kom Adolphe Messmer, ett tyskt Jehovas vittne, till Salvador för att hjälpa till med att organisera vårt första konvent. När myndigheterna hade gett oss tillstånd att hålla konventet, annonserade vi det offentliga talet ”Frihet i den nya världen” i lokala tidningar och satte upp affischer i skyltfönster och på spårvagnar. Men under den andra konventdagen kom en polis och meddelade att tillståndet hade dragits in. Ärkebiskopen i Salvador hade utövat påtryckningar på polischefen för att få honom att avbryta konventet. Men i april året därpå fick vi slutligen tillstånd att hålla det utannonserade offentliga talet.