• Brasilien
    Jehovas vittnens årsbok 1997

    • Områdessammankomsterna ”Ett rent språk”

      Sammankomster utgör milstolpar i Jehovas vittnens liv, och en del sammankomster kommer de närvarande att minnas länge. En sådan sammankomst hölls i São Paulo i augusti 1990. Den avslutande dagen var mer än 134.000 närvarande — 86.186 på Morumbistadion och 48.220 på Pacaembustadion — för att lyssna till det offentliga föredraget som hölls samtidigt av två talare vid områdessammankomsten ”Ett rent språk”. Två medlemmar av den styrande kretsen, C. W. Barber och A. D. Schroeder, var där, liksom 2.350 utländska delegater från 14 länder.

      När det avslutande talet var över, började delegaterna vid de båda stadionanläggningarna vinka med näsdukar och sjalar. Många blev djupt rörda över det de upplevde och grät av glädje. Så glada de brasilianska bröderna och systrarna var över att deras kristna bröder och systrar hade kommit från andra länder för att vara tillsammans med dem vid detta storslagna tillfälle!

      Den enastående kärlek som är uppenbar bland Jehovas folk är en framträdande faktor som hjälper uppriktiga människor att finna sanningen. (Joh. 13:35) Så var det för en ung man och hans syster, som båda hade satt sig emot att deras mor, som var änka, studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. En äldste besökte familjen och inbjöd dem att komma till sammankomsten i São Paulo på söndagseftermiddagen. Han hämtade dem tidigt på dagen, eftersom han skulle sköta sina uppgifter som frivillig arbetare på sammankomstplatsen. De båda blev mycket imponerade. De lade märke till den ordning och den renhet som präglade stadion, hur saker och ting var organiserade och naturligtvis det sätt på vilket kärleken flödade gentemot de gästande delegaterna vid sammankomstens slut. De tackade ja till ett bibelstudium, gjorde fina framsteg och döptes tillsammans med sin mor. Den unge mannen är nu biträdande tjänare.

      Sjukhuskommittéer

      Alla Jehovas vittnen, vare sig de är döpta nyligen eller har mera erfarenhet, vet att det är ett viktigt kristet krav att avhålla sig från blod i alla former. (1 Mos. 9:3, 4; Apg. 21:25) År 1984 bildades ett antal kommittéer med erfarna äldste för att de skulle samtala med läkare och bygga upp en förteckning över läkare som skulle respektera en patients beslut att vägra att ta emot blodtransfusion. Anordningen stärktes ytterligare år 1991, när det hölls ett internationellt seminarium för sjukhuskommittéer i São Paulo. Eugene Rosam och Fred Rusk från Hospital Information Services i Brooklyn i New York var där. Mer än 700 andra bröder var närvarande vid seminariet, inbegripet några som är läkare och jurister, liksom medlemmar av sjukhuskommittéerna.

      Seminariet gjorde det uppenbart att mycket arbete väntade. Kommittéerna skulle organiseras om, och medlemmarna i dem skulle börja hålla föreläsningar inför läkare och medicinsk personal, där de klargjorde vår ställning i blodfrågan och tillhandahöll vetenskapliga artiklar om blodfria behandlingsmetoder. Målsättningen för medlemmarna i sjukhuskommittéerna var att deras förhållande till läkarna skulle bygga på ”kommunicerande och samarbete, inte på konfrontation”. Antalet sjukhuskommittéer minskade efter omorganiseringen från 200 kommittéer med 1.200 medlemmar till 64 kommittéer med omkring 350 medlemmar. Resultatet var att det fanns färre men bättre rustade kommittéer i städer med stora centra för medicinsk behandling.

      I oktober 1992 gavs en möjlighet att hålla en framställning inför 1.300 läkare från mer än 100 länder som hade samlats till 22:a Internationella kongressen om blodtransfusioner, som hölls i São Paulo. Arrangörerna gav syster Zelita da Silva Souza, som är hematolog, tillstånd att sätta upp en plansch som angav 65 olika medicinska alternativ till blodtransfusion. Pedro Catardo och Sergio Antão, från Betel, rapporterade: ”I början var vi lite oroliga över hur den skulle tas emot, men de mer än 500 läkare som vi fick personlig kontakt med reagerade mycket positivt. En av konferensens huvudtalare granskade mycket noggrant planschen och artiklarna som var utställda. Senare uttryckte han i ett tal som hölls för hela auditoriet beundran för de värdefulla upplysningar som han hade fått ’från ett oväntat håll — från Jehovas vittnen’.”