Den snabba ökningen av antalet förkunnare har lett till att det behövs fler andliga herdar som kan ta vård om Guds hjord. (Apg. 20:28; 1 Petr. 5:2) Det behövs inte bara äldste som tar hand om de enskilda församlingarna, utan också kvalificerade tillsyningsmän vars omständigheter tillåter att de är på resande fot för att öva kärleksfull tillsyn över kretsar och områden. Flera av bröderna har gett ut av sig själva som resande tillsyningsmän i över 30 år. I genomsnitt bildas 12 nya kretsar varje år, och för närvarande finns det 326 kretstillsyningsmän och 21 områdestillsyningsmän på det brasilianska fältet. Dessa bröder visar en fin anda genom att vara villiga att tjäna var som helst, oberoende av vilka förhållanden som råder.

Vad kan det innebära? Somliga har lämnat bekväma hem, och nu finner de sig med glädje i att bo under de varierande omständigheter som våra bröder lever i. Eftersom det råder ett tropiskt klimat, måste de också klara av moskiter och andra insekter. På grund av värmen sover en del hellre i hängmattor än i sängar. En del hus har tak men inga väggar. I avlägsna områden kan transportmöjligheterna vara båt, hästryggen, nerkörda bussar eller helt enkelt benen.

José Vertematti, som under 1970-talet tjänade som kretstillsyningsman i staten Maranhão, skrev: ”För att komma till församlingarna i Sítio Ceará och Guimarães var min hustru, Mazolina, och jag tvungna att åka båt två timmar och därefter vänta på att någon form av transportmedel skulle dyka upp, eftersom det inte fanns någon reguljär busstrafik. Åtskilliga gånger åkte vi med lastbil, Mazolina i förarhytten och jag högst uppe bland lasten på flaket, en last som kunde vara grisar, kycklingar och getter eller säckar med mjöl, ris och bönor. Om lastbilen fastnade i leran, fick vi hoppa av och skjuta på. Om allt gick bra tog den här delen av resan ungefär fem timmar. Sedan gick vi till fots i ytterligare fyra timmar för att komma till Rikets sal.” Vittnena som bodde där visade mycket stor uppskattning av de här besöken.

För att komma till mötena i Rikets sal i Guimarães fick en del bröder gå till fots omkring 30 kilometer per vecka, vilket tog fem eller sex timmar. Under kretstillsyningsmannens besök brukade de stanna kvar i staden hela veckan för att kunna dra full nytta av hans besök.

En del kretsar omfattar väldiga, glest befolkade områden. Under 1980-talet fanns det en krets som omfattade staterna Acre och Rondônia och delar av Mato Grosso och Amazonas — ett område som är lika stort som Spanien. När Adenir Almeida tjänade i den kretsen, besökte han församlingen i Lábrea i staten Amazonas. Lábrea var en stad där många människor hade lepra (spetälska). För att komma dit reste han fyra timmar med buss, övernattade på ett natthärbärge och gav sig tillsammans med åtta medpassagerare av på morgonen, sittande på flaket av en lastbil som var fullastad med flaskor med alkoholhaltiga drycker. Efter att ha rest i åtskilliga timmar i hettan var de alla törstiga. Den enda vätska som fanns var den som fanns i flaskorna. Broder Almeida erkänner att under de här omständigheterna var det inte lätt att stå emot när de andra erbjöd honom att dricka av det som de hade stulit ur lasten. Efter tio timmars färd i brännande sol, rikligt med vägdamm och därefter regn kom de slutligen fram till Lábrea. Där var hela församlingen på plats för att möta honom — två pionjärer med särskilt uppdrag och två odöpta förkunnare! På söndagen hade han glädjen att få döpa de två förkunnarna.

För Wladimir Aleksandruk, en ogift broder som tjänat som resande tillsyningsman i närmare 30 år, har listan över de platser han fått sova på också inbegripit en arrestlokal. Året var 1972, och han besökte ett isolerat distrikt där det bodde en förkunnare vars man inte var troende. Staden var liten, och det fanns inget hotell, så kretstillsyningsmannen ordnade så att han fick sova över i ortens arrestlokal. Han skrattar när han berättar: ”Alla trodde att jag var den nye polischefen, eftersom de såg mig gå in i och ut ur byggnaden precis som jag ville, och dessutom hade jag kostym och slips. Första dagen var jag den ende i arresten, men dagen därpå fick jag sällskap av en man som hade stulit en gris. Så jag fick tillfälle att vittna för honom.”

Dessa självuppoffrande tillsyningsmän är snara att intyga att den varma kärlek och det äkta nit som vännerna visar mer än väl kompenserar alla obekvämligheter och avsaknaden av privatliv.