Heltidstjänstens glädjeämnen

I januari 1954, när jag var endast 22 år, blev jag antagen att tjäna vid Jehovas vittnens avdelningskontor, som kallas Betel. När jag kom dit blev jag förvånad då jag fick veta att avdelningskontorets tillsyningsman, Richard Mucha, var bara två år äldre än jag. År 1955, när det uppstod ett behov av kretstjänare, som resande tillsyningsmän då kallades, var jag en av de fem som inbjöds att ta del i den här tjänstegrenen.

Min krets var delstaten Rio Grande do Sul. Det fanns endast 8 församlingar av Jehovas vittnen när jag började, men inom 18 månader hade 2 nya församlingar och 20 isolerade grupper bildats. I samma område finns det i dag 15 kretsar av Jehovas vittnen, och i varje krets finns det omkring 20 församlingar! Vid slutet av år 1956 blev jag underrättad om att min krets hade delats i fyra mindre kretsar, vilka skulle betjänas av fyra kretstjänare. Jag blev då uppmanad att återvända till Betel för att få ett nytt uppdrag.

Till min förvåning och glädje blev jag förordnad att tjäna i norra Brasilien som områdestjänare, en resande förkunnare som tjänar i flera kretsar. På den tiden fanns det 12.000 förkunnare i Brasilien, och landet var indelat i två områden. Richard Wuttke tjänade i det södra området och jag i det norra. Vid Betel fick vi lära oss att sköta en projektor för att visa de filmer som Sällskapet hade framställt, nämligen ”Den nya världens samhälle i verksamhet” och ”Den lycka som präglar nya världens samhälle”.

Det var ganska annorlunda att resa på den tiden. Inget av vittnena hade bil, så jag färdades med kanot, roddbåt, oxkärra, häst, lastbil och en gång med flygplan. Det var spännande att flyga över Amazonskogen för att sedan landa i Santarém, en stad som ligger halvvägs mellan Belém, vid Amazonflodens mynning, och Manaus, huvudstaden i delstaten Amazonas. Mycket av min tid gick åt till att visa Sällskapets filmer, eftersom det inte var så många kretssammankomster som områdestjänarna behövde betjäna. I större städer var flera hundra närvarande vid filmförevisningarna.

Det som imponerade mest på mig i norra Brasilien var Amazonområdet. Medan jag tjänade där i april 1957 svämmade Amazonfloden och dess bifloder över. Jag hade privilegiet att få visa en av filmerna i skogen där vi tillfälligtvis hade spänt upp en filmduk mellan två träd. Strömmen till projektorn kom från en motorbåt som låg förtöjd i en flod i närheten. För de flesta i publiken var detta den första film som de någonsin hade sett.

Kort efter det att jag hade återvänt till Betel lärde jag känna Clara Berndt, och vi gifte oss i mars 1959. Vi blev förordnade att tjäna i kretstjänsten i delstaten Bahia, där vi tjänade i omkring ett år. Clara och jag minns fortfarande med glädje den ödmjukhet, den gästfrihet, det nit och den kärlek som bröderna där visade; de var fattiga i materiellt avseende, men rika på att bära Rikets frukt. Därefter blev vi förflyttade till delstaten São Paulo. Här blev min hustru gravid år 1960, och vi var tvungna att sluta i heltidstjänsten.