• Brasilien
    Jehovas vittnens årsbok 1997

    • Att sprida budskapet med hjälp av teckenspråk

      Den snabba ökningen har inte inneburit att omsorgen om de hörsel- eller synskadade har försummats. Utmärkta resultat har uppnåtts genom att deras behov har blivit uppmärksammade. För att lära döva teckenspråk gavs den 336-sidiga boken Linguagem de Sinais (Teckenspråk) ut på portugisiska år 1992. Boken har hjälpt Jehovas vittnen i Brasilien att använda enhetliga tecken, och man har också strävat efter att ersätta sådana tecken i teckenspråket som bygger på babyloniska tankar och idéer. Ett sådant tecken var en handrörelse som beskriver bestänkning — vilket naturligtvis inte på rätt sätt förmedlar tanken i det kristna dopet i vatten.

      Den första församlingen för döva och hörselskadade bildades i Rio de Janeiro 1982. Nu finns det sex sådana församlingar och 50 mindre grupper i olika städer. År 1994 hölls 18 sammankomster för teckenspråksgrupper. Vid en del av dessa medverkade tolkarna i dramerna. År 1996 blandades breda leenden och glädjetårar bland de brasilianska vittnen som är hörselskadade, när de fick en videofilm, som Sällskapet Vakttornet framställt, innehållande materialet i broschyren Vad kräver Gud av oss? på teckenspråk. Så värdefullt, med tanke på att många döva inte kan läsa men kan förstå teckenspråk!

      Den villiga inställning som finns hos de bröder som tjänar som äldste, biträdande tjänare och pionjärer i dessa församlingar är lovvärd. Det kräver tid, ansträngning och uthållighet att lära sig teckenspråk, men resultatet har varit mycket gott.

      ”Hon uppmuntrade mig utan att kunna vare sig se mig, höra mig eller tala med mig.” Det här är något som man ofta får höra från dem som känner Rosemary Varella, en blind och döv syster som har tjänat som kontinuerlig hjälppionjär under de tre senaste åren. Hon föddes döv, och som en följd av detta lärde hon sig inte att tala. Gradvis förlorade hon synen och är nu i praktiken blind. Hon uttrycker sig med hjälp av teckenspråk, och genom att känna på andras händer kan hon uppfatta vad de tecknar.

      Rosemary förlorade synen innan hon lärde känna sanningen, och detta hade en stor inverkan på hennes kommunicerande med sin man. Hon var så deprimerad att hon övervägde att ta livet av sig. Vid den här tiden fick hon besök av Nilza Carvalho, en ung pionjär som kunde teckenspråk. När Rosemary fick kännedom om Guds löfte att bota människor med alla slags handikapp, tackade hon ja till ett bibelstudium. (Jes. 35:5) Snart började hon besöka mötena i församlingen för döva i São Paulo. Man ordnade med att en tolk satt med henne under mötena för att med så kallad taktil tolkning förmedla till henne vad som sades på podiet. Längre fram tackade också hennes man ja till ett bibelstudium; han slutade röka, och båda blev döpta i februari 1992. En kort tid efter sitt dop blev de kontinuerliga hjälppionjärer. Rosemary har lett så många som 20 bibelstudier med andra döva personer, samtidigt som hon tagit hand om sina sysslor i hemmet.