SURDEG

Ett jäsmedel i form av en bit syrad eller jäst deg som sparades från det ena baket till det andra. Också i dag är det många som använder surdeg. När en deg är färdigknådad läggs en degbit åt sidan på ett varmt ställe, och efter 36–48 timmar kan den användas för att få en ny deg att jäsa. Det hebreiska ordet för surdeg är se’ọr (2Mo 12:15), och det grekiska ordet är zỵmē (Lu 13:21). Ett annat hebreiskt ord, chamẹts, betecknar något som är syrat. (3Mo 2:11)

De forntida egyptierna bryggde öl, något som krävde att de tillsatte jäsmedel, och de bakade både syrat och osyrat bröd. Det verkar som om hebréerna kände till ”veteöl”. (Jes 1:22; Hos 4:18, NV; Lexicon in Veteris Testamenti Libros, L. Koehler och W. Baumgartner, Leiden 1958, sid. 646) De jäsmedel man använde i dessa produkter kunde man få från sporerna hos vissa svampar. Vid utgrävningar i Egypten har man funnit poröst bröd innehållande döda jästceller. Egyptierna skall också ha använt natriumkarbonat när de bakade bröd. Natriumkarbonat orsakar inte samma slags jäsningsprocess som surdeg, utan frigör gasbubblor som får brödet att jäsa. Det tycks vara så att det både i Egypten och i Israel var vanligt vid brödbakning att spara en degbit, låta den jäsa och så använda denna surdeg nästa gång man bakade. I regel löstes surdegen upp i vatten i baktråget innan man tillsatte mjöl, eller så lades den i mjölet och knådades tillsammans med det. Det verkar som om den senare metoden var den som Jesus anspelade på då han sade: ”Himlarnas kungarike är likt surdeg, som en kvinna tog och gömde i tre stora mått vetemjöl, tills alltsammans kommit i jäsning.” (Mt 13:33; Lu 13:20, 21) Några menar att judarna också kan ha använt bottensats från vin som jäsmedel, men detta vet man inte med säkerhet.

I Guds lag till Israel. Sädesoffren som israeliterna brände som eldsoffer åt Jehova fick inte innehålla ”något syrat”. (3Mo 2:11) Men i samband med tackoffren kunde man använda surdeg. Tackoffret var ett gemenskapsoffer som frambars frivilligt som ett uttryck för tacksamhet för de många välsignelserna från Jehova. Måltiden skulle präglas av glädje, och syrat bröd åts vanligen vid glädjerika tillfällen. Förutom köttet (från offerdjuret) och de osyrade bröden skulle den som frambar offret ta med sig ringformade kakor av syrat bröd, som inte skulle läggas på altaret utan ätas av den som frambar offret och av den tjänstgörande prästen. (3Mo 7:11–15)

När förstlingen av veteskörden frambars på pingstdagen viftade översteprästen två syrade bröd fram och åter inför Jehova. (3Mo 23:15–21)

Det tycks vara så att det både i Egypten och i Israel var vanligt vid brödbakning att spara en degbit, låta den jäsa och så använda denna surdeg nästa gång man bakade. I regel löstes surdegen upp i vatten i baktråget innan man tillsatte mjöl, eller så lades den i mjölet och knådades tillsammans med det.