Kan bröstcancer besegras?

En av de kanske mest fruktade cancerformerna för kvinnor, och även för män, är bröstcancer — inte bara på grund av den höga dödligheten, utan också på grund av dess verkningar i estetiskt och psykologiskt avseende. Vad kan man göra för att undgå bortoperering av ett bröst, så kallad mastektomi? En mycket viktig faktor är tidig diagnos.

Även om kvinnor rekommenderas att själva undersöka sina bröst för att se om det finns några knölar, föreslås det att kvinnor med stora bröst årligen genomgår bröströntgen, s. k. mammografi. Varför det? Därför att det är svårt att upptäcka en knöl djupt inne i vävnaden genom enkel palpation. Doktor Cory SerVaas ger rådet: ”Dina chanser att få räknas bland de lyckliga är mycket större om du genomgår din första mammografi så snart du uppnått 35 eller 40 års ålder.” Varför är det så? ”För de flesta typer av bröstcancer är utsikterna för en patient att leva i mer än fem år över 85 procent om cancern upptäcks i första stadiet.”

Nu för tiden finns det röntgenapparater som kan utföra mammografi med mycket låga strålningsmängder. Detta minskar risken för uppkomsten av cancer på grund av alltför höga strålningsdoser.

Ett annat hjälpmedel till mycket tidig diagnostisering är termogrammet, vilket innebär en temperaturanalys av bröstet. ”Tumörer, som för sin tillväxt behöver stora mängder av blodets energi, utvecklar sin egen blodförsörjning. ... [De] utgör värmehärdar som spyr ut energi i långt större mängder än normala celler.” (Target: Cancer) Detta gör att man med termogrammets hjälp tidigt kan upptäcka dessa ”värmehärdar”.

Den form av kirurgi som förr användes vid bröstcancer var ofta radikal mastektomi — en vanställande bortoperering av bröstet och omgivande muskelvävnader samt lymfkörtlarna. Anser man fortfarande detta vara nödvändigt? Doktor Bernard Fisher, expert på bröstcancer, fann att det inte bara var så att radikal mastektomi vanligtvis inte var berättigad, utan han tillade också: ”Enkel mastektomi, dvs. ett avlägsnande av all bröstvävnad, tycktes inte göra överlevnadsfrekvensen högre än vid ren lumpektomi [avlägsnande av endast knölen], vare sig med eller utan strålbehandling.”

Finns det några andra alternativ?

Hittills har vi endast behandlat de vedertagna medicinska tillvägagångssätten vid behandling av cancer. Det är inte mer än rätt att nämna att vissa patienter med varierande framgång har tagit sin tillflykt till andra metoder. Exempel på sådana metoder är laetrilbehandling (vitamin B₁₇), Hoxsey-behandling, där man använder örter och vissa kemikalier, och en annan metod som utarbetats av tandläkaren dr William D. Kelley, vilken grundar sig på uppfattningen att cancer ”tyder på en akut brist på bukspottkörtelns enzym”. — One Answer to Cancer.

I boken Target: Cancer sägs det också: ”Det finns ett stort antal människor, bland dem vissa läkare, som har en ’holistisk’ syn på orsaken till och botandet och förebyggandet av cancer och andra sjukdomar: Cancer är en sjukdom som ’orsakas’ av att hela människan råkar i olag, och medvetna ansträngningar från hennes egen sida kan återställa hälsan. Många ansedda personer tror detta, och många tidigare cancerpatienter svär på att de har blivit botade genom att följa ordinationer grundade på en holistisk snarare än en reduktionistisk syn på hälsan.”

”Min kamp mot cancer”

ROSE MARIE är en mycket gladlynt och utåtriktad kvinna från Texas på några och sextio år. Första gången hon upptäckte att hon hade en tumör var år 1964, ungefär samtidigt som hon kom i klimakteriet. Hon berättar här sin uppmuntrande historia:

När jag första gången upptäckte att jag hade en knöl i bröstet, blev jag orolig över vad det kunde vara. Min man ordnade därför så att jag fick komma till sjukhuset för kontroll. Det var nästan det värsta — att sitta där och vänta på domen. När jag till sist fick veta att jag förmodligen hade bröstcancer, minns jag att det kändes som om någon hade sparkat mig i magen. Därefter följde en tid av villrådighet — vilken väg skulle vi välja? Vissa läkare yrkade på operation, och andra rekommenderade alternativa behandlingsformer. Vad blev vårt beslut?

Min man talade med en vän som var läkare, och han sade att även om de flesta knölar i bröstet var godartade, fanns det en möjlighet att den var elakartad. Så frågan var: Skulle vi ta chansen och uppskjuta operationen, eller skulle vi omedelbart låta avlägsna den besvärande knölen? Vi fattade gemensamt beslutet att jag skulle gå med på operation. Knölen togs bort och förklarades vara godartad. Jag drog en suck av lättnad.

År 1965 upptäckte jag en annan knöl i samma bröst. Detta var ett bakslag men inte ett nederlag. Jag genomgick ännu en operation, och den knölen var också godartad. Jag höll andan, bildligt talat, då allt gick bra i två år. Men så år 1967 dök en tredje knöl upp i samma bröst. Läkarna gav order om en noggrann biopsi och gav beskedet: en elakartad tumör. Bröstet måste opereras bort. En månad senare genomgick jag följaktligen ”enkel” mastektomi.

Åtta år gick utan några problem. Jag började tro att jag hade övervunnit min cancer. Men år 1975 upptäckte jag en knöl i mitt andra bröst. Med hänsyn till min tidigare sjukdomshistoria förordade läkarna mastektomi av det bröstet. För att se till att cancern inte spred sig ordinerade de också ett antal strålbehandlingar. Jag måste erkänna att dessa skrämde mig. Varför det?

Varje gång var jag tvungen att vänta på min tur tillsammans med andra människor som också fick strålbehandling. De hade röda markeringar i ansiktet och på kroppen som riktmärken för strålningskanonen. Det var en obehaglig syn. Därefter fick jag gå in alldeles ensam i ett speciellt behandlingsrum. Alltsammans verkade så kusligt, eftersom jag visste att det där fanns en osynlig kraft som förstörde mina vävnader, både sjuka och friska på samma gång. Jag fick i alla händelser 30 strålbehandlingar inom loppet av omkring 15 veckor. Sedan dess har jag bara behövt genomgå två mindre kirurgiska ingrepp för godartade tumörer på ryggen och huvudet.

Kraft att överleva

Jag är verkligen tacksam över att fortfarande vara vid liv 22 år efter upptäckten av min första tumör. Vad har hjälpt mig att hålla humöret uppe under dessa prövningar? Först av allt min hjälpsamme man. Han ordnade så att han kunde följa med mig till sjukhuset varje gång, inbegripet alla strålbehandlingarna. Jag tror att man verkligen behöver ha en god vän eller släkting som stöd när man är på sjukhus. Men det måste vara en stark, positiv person, inte någon som är sentimental. Jag har lätt att gråta, och jag behöver ingen som hjälper mig att brista i gråt.

Jag fann också att mina läkare var till stor hjälp. Vi hade den stora turen att ha dr James Thompson, en av de bästa som fanns att tillgå på den tiden. Han hade ett varmhjärtat sätt mot sina patienter, till och med i operationsrummet. Han var också uppriktig beträffande mitt tillstånd utan att vara brutal och burdus.

Jag lärde mig att inte ständigt tänka på min egen situation. Jag har alltid fyllt mitt sinne och mitt liv med intressen och aktiviteter. Jag älskar att läsa, men berättelserna måste vara glada och trevliga. Jag vill inte tänka på sådant som är osunt. Och jag står inte ut med att se TV-berättelser i sjukhusmiljö!

Vad har hjälpt mig under min sjukdom? En sak som jag uppskattade var alla kort och brev med önskan om god bättring. Det var så uppmuntrande att veta att så många tänkte på mig. När man är sjuk, känner man inte alltid för att ta emot besökare, men deras kort är mycket välkomna. När besökare kom, uppskattade jag naturligtvis dem som var uppbyggande och positiva i sina kommentarer. Ingen vill väl höra talas om någon släkting som dog i cancer för tre år sedan! Lyhördhet för den sjukes känslor hos dem som kommer på besök är således något som uppskattas.