Det är därför tydligt att när Gud skapade människan i Eden och blåste in ”livets andedräkt [form av neshamạh] i hennes näsborrar”, fyllde han inte bara människans lungor med luft, utan han lät också livskraften, eller anden (rụach), ge liv åt alla cellerna i kroppen. (1Mo 2:7; jfr Ps 104:30; Apg 17:25.)

Andedräkt; livets andedräkt; livskraft. I berättelsen om människans skapelse sägs det att Gud formade människan av stoft från marken och sedan grep sig an med att ”blåsa [form av nafạch] in livets andedräkt [form av neshamạh] i hennes näsborrar, och människan blev en levande själ [nẹfesh]”. (1Mo 2:7; se SJÄL.) Nẹfesh kan ordagrant återges med ”en som andas”, antingen en människa eller ett djur. Även neshamạh används i betydelsen ”något (någon) som andas” och används då i stort sett synonymt med nẹfesh, ”själ”. (Jfr 5Mo 20:16; Jos 10:39, 40; 11:11; 1Ku 15:29.) I Första Moseboken 2:7 används neshamạh för att beskriva hur Gud gav Adams kropp liv, så att människan blev ”en levande själ”. Men andra bibelverser visar att detta innebar något mer än att andningen sattes i gång, dvs. något mer än att människan fick luft i lungorna och sedan andades ut den igen. I exempelvis 1 Moseboken 7:22 sägs det om den tillintetgörelse som drabbade människorna och djuren utanför arken när den stora översvämningen kom: ”Allt som hade livskraftens [el.: ”livets andes (rụach)”] andedräkt [form av neshamạh] verksam i sina näsborrar, ja allt som var på torra marken, dog.” Neshamạh, ”andedräkt”, blir i det här fallet direkt förbundet med rụach, som här betecknar den ande eller livskraft som är verksam i alla levande skapelser – människosjälar och djursjälar.

I ett bibliskt uppslagsverk sägs det: ”Andedräkten uppfattas bara genom rörelse [exempelvis att bröstkorgen rör sig eller att näsborrarna vidgar sig]. Den är också ett tecken på och en förutsättning för liv, som tycks vara speciellt förbundet med andningen.” (Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament, bd VI, sid. 334) Neshamạh, andedräkten, är därför både en produkt av rụach, livskraften, och ett viktigt medel till att uppehålla den livskraften i levande skapelser. Vetenskapliga studier har visat att det finns liv i var och en av kroppens hundra biljoner celler. Miljarder celler dör varje minut, men det bildas hela tiden nya levande celler. Den livskraft som är verksam i alla de levande cellerna är beroende av det syre som förs in i kroppen genom andningen och som transporteras till alla cellerna via blodomloppet. Utan syre dör vissa celler efter några få minuter medan andra klarar sig något längre. Människan kan överleva i ett antal minuter utan att andas, men om livskraften inte finns i hennes celler är hon död, och ingen människa kan återuppliva henne. I de hebreiska skrifterna, som är inspirerade av människans Skapare, betecknar ordet rụach uppenbarligen denna livskraft som är själva livsprincipen, och neshamạh betecknar andedräkten eller andningen som uppehåller livskraften.

Eftersom andedräkten är så oskiljaktigt förbunden med livet, används neshamạh och rụach parallellt i flera bibelverser. I samband med att Job uttryckte sin beslutsamhet att undvika orättfärdighet sade han: ”Så länge min andedräkt [form av neshamạh] ännu är i mig och Guds ande [rụach] är i mina näsborrar.” (Job 27:3–5) Elihu sade: ”Om han [Gud] ... samlade dennes ande [form av rụach] och andedräkt [form av neshamạh] till sig, skulle allt kött ge upp andan på en gång och jordemänniskan vända åter till stoftet.” (Job 34:14, 15) På liknande sätt sägs det i Psalm 104:29 om jordens skapelser, både människor och djur: ”Du [Gud] tar bort deras ande – de dör och vänder åter till stoft.” I Jesaja 42:5 kallas Jehova ”Han som breder ut jorden och dess avkastning, Han som ger andedräkt åt folket på den och ande åt dem som vandrar på den”. Andedräkten (neshamạh) bidrar till att hålla människan vid liv, och anden (rụach) är livskraften som gör att hon är en levande skapelse som kan röra sig, gå och vara aktiv. (Jfr Apg 17:28.) Hon är inte som de människogjorda, livlösa avgudarna, i vilka det inte finns någon andedräkt. (Ps 135:15, 17; Jer 10:14; 51:17; Hab 2:19)

Även om begreppen neshamạh (andedräkt) och rụach (ande; verksam kraft; livskraft) ibland används parallellt har de inte exakt samma innebörd. ”Anden”, rụach, omtalas visserligen några gånger som om den vore identisk med andningen eller andedräkten (neshamạh), men det tycks helt enkelt bero på att andningen är det främsta synliga tecknet på att livskraften är i kroppen. (Job 9:18; 19:17; 27:3)

I Hesekiel 37:1–10 beskrivs en symbolisk syn av en dalslätt med förtorkade ben. Benen fogades samman och täcktes av senor, kött och hud, men ”det var ingen andedräkt [rụach] i dem”. Hesekiel blev tillsagd att profetera för ”vinden [harụach]” och säga: ”Kom, du vind, från de fyra vindarna [form av rụach], och blås på dessa dräpta, så att de kan bli levande.” Att det talas om fyra vindar visar att det är rätt att återge rụach med vind i detta fall. Men när denna ”vind”, som ju är luft i rörelse, blåste in i näsborrarna på de döda människorna i synen blev den till ”andedräkt”, som också är luft i rörelse. Därför är det bättre att i vers 10 återge rụach med ”andedräkt” än med ”ande” eller ”livskraft”. Hesekiel kunde också se att kropparna började andas, men han kunde inte se den livskraft, eller ande, som gjorde kropparna levande. Som verserna 11–14 visar var detta en symbolisk syn av ett andligt (inte bokstavligt) återupplivande av israeliterna, som under en period befann sig i ett andligt dött tillstånd på grund av landsflykten i Babylon. Eftersom de fysiskt sett redan var levande och andades, är det logiskt att återge rụach med ”ande” i vers 14, där Gud säger att han skall lägga sin ande i dem så att de i andligt avseende blir levande.