NÄR jag var liten, lade en buddistmunk märke till mig och föreslog att mitt namn skulle vara Panya, som betyder ”intellekt” eller ”vishet” på thaispråket. Eftersom mina föräldrar var hängivna buddister, gillade de att mitt namn ändrades till det.

Thailand, där jag föddes för 60 år sedan, är ett land där mer än 90 procent av befolkningen bekänner sig vara buddister. Buddismen grundades för omkring 2.500 år sedan i Indien och spreds sedan till många andra delar av Asien. Buddismen framhåller hoppet om något bättre — frihet från lidande — som antas vara uppnåeligt genom egna ansträngningar.

En människas nuvarande ställning i livet är enligt buddismen resultatet av de gärningar (karma) man utför nu och de som man utfört i tidigare liv. Begär av olika slag tros vara orsaken till allt lidande, och därför är målet att eliminera alla sådana. För att lyckas med det kan det krävas många liv eller reinkarnationer innan man passerat återfödelsernas cykel till ett tillstånd kallat nirvana, som för många innebär icke-tillvaro.

Gautama Buddha menade sig ha funnit sanningen genom sin ”upplysning”, och buddisterna tror att det är vishetens väg att följa hans läror.

Tidig religiös påverkan

Varje skoldag började med en flagghälsningsceremoni och med att nationalsången sjöngs. Därefter skulle klassen be en bön på pali, buddismens religiösa språk. I skolschemat ingick undervisning om buddismens grundläggande etiska principer och moralnormer; för övrigt fick vi inte mycket religiös undervisning.

I de flesta buddistiska hem finns ett litet altare med en Buddhabild för daglig bön och meditation. Här tänder man ljus och bränner rökelse. Kinesiska familjer har i allmänhet ett altare till för tillbedjan av förfäder eller för att blidka olika andar och gudar.

Buddisterna tror att det finns något gott i alla religioner och anammar därför snabbt idéer och seder som de tycker är bra och som kan hjälpa dem på ett eller annat sätt. Följden har blivit att många thailändare inte bara går till buddistiska tempel, utan också till en eller flera av de många kinesiska och hinduiska helgedomarna för att tillbe.

Vår familj var inte särskilt religiös, men trots det påverkades vi ständigt av religionen. Munkarna, till exempel, med sina rakade huvuden och saffransgula kläder brukade dagligen gå ut och tigga tidigt på morgonen. De brukade gå barfota på vägen eller paddla i kanalen och så stanna till för att låta folk hälla ner ris och lägga andra matvaror i deras allmoseskålar.

Jag fick tidigt lära mig att respektera buddistmunkarna som människor som helt gått in för att efterlikna Buddha. De skulle betraktas som människor med stor vishet, och vi uppmanades att sätta högt värde på deras uppfattningar och råd.

[Bild på sidan 25]

Buddisterna tror att de har fördelar av att stödja munkarna