Vad ligger bakom ätstörningar?

”En ätstörning dyker inte bara upp ur tomma intet. Den är ett symtom, en signal om att något är på tok i en persons liv.” — Nancy Kolodny, socialarbetare.

ÄTSTÖRNINGAR är ingenting nytt. Anorexia nervosa diagnostiserades första gången 1873, och symtomen lär ha observerats redan för 300 år sedan. Efter andra världskriget tycks emellertid antalet anorexifall ha ökat dramatiskt. Det förhåller sig på liknande sätt med bulimi. Sjukdomen har varit känd i hundratals år, men under de senaste årtiondena har den, som en bok uttrycker det, ”fått en explosionsartad utbredning”.

Vad ligger bakom sådana ätstörningar? Är de genetiskt betingade, eller är de en ovanlig reaktion på en kultur som glorifierar slankhet? Vilken roll spelar hemmiljön? Dessa frågor är inte så lätta att besvara. Som Nancy Kolodny uttrycker det: ”Att definiera ... en ätstörning är inte lika enkelt som att diagnostisera en sådan sjukdom som mässling eller vattkoppor, där läkaren vet exakt vad orsaken är, hur den smittar, hur länge den kommer att vara och hur den på bästa sätt kan behandlas.”

Forskare har emellertid riktat uppmärksamheten på vissa faktorer som kan bidra till uppkomsten av ätstörningar. Låt oss se lite närmare på några av dessa faktorer.

Slankhetsidealet

I de rika industriländerna visar modeindustrin upp trådsmala fotomodeller för unga och lättpåverkade personer och indoktrinerar dem att tro att en flicka inte är vacker om hon inte är smal. Detta förvrängda budskap får många kvinnor att sträva efter en kroppsvikt som är både ohälsosam och orealistisk. Doktor Christine Davies förklarar: ”Genomsnittskvinnan är 165 centimeter lång och väger 66 kilo. Genomsnittsmodellen är 180 centimeter lång och väger 50 kilo. Nittiofem procent av oss passar inte in i det mönstret och kommer aldrig att göra det.”

Trots detta är somliga kvinnor beredda att göra nästan vad som helst för att få en i deras ögon perfekt kropp. I en enkät som utfördes år 1997 och omfattade 3.452 kvinnor uppgav 24 procent att de skulle vara villiga att offra tre år av sitt liv för att uppnå sin idealvikt. Inte så få ansåg att ”livet inte är värt att leva, om man inte är smal”. Med tanke på att 22 procent av de tillfrågade sade att modetidningar hade påverkat deras kroppsideal när de var unga, konstaterade rapporten: ”Det går inte längre att förneka att mediernas presentation av fotomodeller har ett enormt inflytande på kvinnors sätt att betrakta sig själva.”

De som har lättast att falla offer för de konstgjorda ideal som medierna skapar är naturligtvis de som redan har en låg uppfattning om sig själva. ”Allt hänger på självaktningen”, som socialarbetaren Ilene Fishman uttrycker det. Man har konstaterat att personer som accepterar sitt utseende sällan utvecklar ätstörningar.

Ätbeteende och känslor

Många experter hävdar att ätstörningar inte bara handlar om mat. ”En ätstörning är en varningssignal”, säger socialarbetaren Nancy Kolodny, ”som talar om för dig att du behöver ägna uppmärksamhet åt något i ditt liv som du ignorerar eller undviker. En ätstörning är en påminnelse om att du inte ger uttryck åt de bekymmer och besvikelser som du kanske konfronteras med.”

Vilket slag av bekymmer och besvikelser? För somliga kanske det gäller problem i hemmet. Geneen Roth minns att mat — och i synnerhet sötsaker — under barndomsåren blev hennes ”försvar mot igensmällda dörrar och höjda röster”. Hon säger: ”När jag märkte att det drog ihop sig till ett gräl mellan mina föräldrar, kopplade jag om min medvetenhet, lika lätt som man byter TV-kanal, från att känna mig utlämnad åt min far och mor till en värld där ingenting annat existerade än jag själv och den söta smaken i min mun.”

Ibland har en ätstörning ännu djupare rötter. Det sägs till exempel i The New Teenage Body Book: ”Undersökningar visar att de som har upplevt ett sexuellt trauma (till exempel blivit sexuellt utnyttjade eller antastade) omedvetet kan försöka skydda sig genom att göra sin kropp sexuellt oattraktiv och koncentrera sin uppmärksamhet på något så tryggt som mat.” Man bör naturligtvis inte förhasta sig och dra slutsatsen att den som lider av en ätstörning har blivit sexuellt antastad.

Fröet till en ätstörning kan också sås i en till synes lugn och fridsam jordmån. En av de största riskgrupperna när det gäller anorexi är faktiskt flickor som lever i en miljö där de inte känner sig fria att fatta egna beslut eller uttrycka sina negativa känslor. Utåt sett fogar de sig i sin situation, men inombords är de i uppror och tycker att de inte har någon kontroll över sitt liv. Eftersom de inte vågar protestera öppet, koncentrerar de sig på den enda del av sitt liv som de kan kontrollera — sin kropp.

Det bör emellertid framhållas att ätstörningar inte alltid bottnar i familjeproblem eller sexuella övergrepp. I vissa fall utvecklas ätstörningar helt enkelt därför att kroppsvikt är en dominerande fråga i familjen. Någon av föräldrarna kanske är överviktig eller ständigt håller på att banta och därigenom uppammar en överdrivet försiktig — eller rentav ångestfylld — inställning till mat. För andra kan puberteten i sig själv vara en viktig faktor. De kroppsliga förändringar som helt naturligt följer med könsmognaden kan få en flicka att tycka att hon är tjock — i synnerhet om hon är tidigare utvecklad än sina kamrater. Hon kanske till varje pris vill bli av med sina kvinnliga former, om hon upplever denna utveckling som skrämmande.

Somliga forskare menar att inte bara känslomässiga faktorer, utan även fysiska, kan vara inbegripna. De hävdar till exempel att bulimi kan ha med hjärnans kemi att göra — att den del av hjärnan som styr sinnesstämningen och aptiten är inbegripen och att detta kan vara förklaringen till att antidepressiva medel ibland lindrar bulimikerns symtom.

Det är således svårt att peka på någon enskild faktor som orsakar anorexi eller bulimi. Vad kan man då göra för att hjälpa dem som kämpar med sådana ätstörningar?

[Bild på sidan 7]

Anorektiker har ofta en förvrängd syn på sitt utseende

[Bild på sidorna 8, 9]

Medierna förmedlar budskapet att det är vackert att vara smal