Vi var ”häxor” som kämpade mot tjurar

TJURARNA var oerhört stora. Var och en måste ha vägt ett halvt ton. Mina två systrar och jag brukade fäktas mot ungtjurar, men de här var fullvuxna bestar med förskräckliga horn. Vi kunde förstås ha vägrat att fäktas mot dem, men hur skulle då folkmassan ha reagerat? De hade betalat entréavgiften för att få se Las Meigas (Häxorna) fäktas mot tjurar, och vi ville inte göra dem besvikna. Det var med tveksamhet vi gick in på tjurfäktningsarenan.

Du kanske undrar hur det kom sig att tre systrar fäktades mot tjurar. Det var naturligtvis inte för att visa att kvinnor är lika bra som män i det yrket. Det var rent ekonomiska behov som drev oss in i denna machovärld.

I tonåren lämnade vi vår hemstad i nordvästra Spanien och begav oss till Madrid, där vi hoppades få arbete. Men när ingenting yppade sig, lydde vi rådet som vi fick av en vän och före detta tjurfäktare och bestämde oss för att ”pröva lyckan hos tjurarna”. Vi kallade oss Las Meigas (Häxorna), eftersom det gjorde att man lätt kunde identifiera vår hemort i Spanien och även för att vi hoppades kunna förtrolla tjurarna. Efter bara två års kämpig lärotid blev vi tjurfäktare på allvar.

Risker och dödsfall

För det mesta fäktades vi mot två- eller treåriga ungtjurar, som inte är så vilda och starka. Men det betyder inte att de är helt ofarliga, för de är ofta snabbare och mera lättrörliga. Men vi hade tur, för bortsett från en bruten fotled, några otäcka skrubbsår och ett sår på benet slapp vi ifrån allvarligare skador. Också då vi ställdes inför dessa väldiga fullvuxna tjurar gick vi oskadda ut från arenan.

Under tjurfäktningssäsongen fäktades vi många gånger mot fyra tjurar på förmiddagen och ytterligare fyra på eftermiddagen. Så småningom kunde vi döda en tjur nästan lika lätt som vi bäddade sängen. Under en åttaårsperiod fäktades vi mot och dödade 1.500 tjurar på tjurfäktningsarenor över hela Spanien såväl som i Portugal och Frankrike. Vårt mål var att få ett kontrakt i Sydamerika, där vi skulle kunna tjäna tillräckligt mycket pengar för att köpa en ranch och föda upp tjurar.

Även om det var behovet att skaffa försörjning som fick oss att börja, blev snart äventyrslystnad och begäret efter berömmelse och rikedom den huvudsakliga motivationen. Trots riskerna fann vi nöje i det! Visst hörde vi då och då nyheter om att någon tjurfäktare dödats, vilket påverkade oss några dagar och utgjorde en dyster påminnelse om riskerna. Men vi kom snabbt över sådan tillfällig ängslan. I stället för att önska varandra lycka till när vi gick in på arenan brukade vi säga: ”Till strid!”

Ett annat slag av kamp

Men så, år 1984, hände någonting som fick mig och mina systrar, Milagros och Elda, att omvärdera våra mål, ja rentav vårt sätt att försörja oss. Alla tre började vi studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Vi blev hänförda över det vi fick höra om Guds rike och om det framtida paradiset som Gud har utlovat. Men det ledde till ett svårt beslut. Stämde vårt arbete överens med det vi fick lära oss?

Två saker övertygade oss till slut om att vi inte kunde fortsätta vår karriär som tjurfäktare. För det första lade vi märke till stämningen runt tjurfäktningsarenan. Folkmassans fanatism påminde om atmosfären vid romerska skådespel. Var det en passande miljö för en kristen kvinna?

Den andra frågan gällde gudomligt beskydd. Nästan alla tjurfäktare är katoliker och ber sin favoritmadonna eller sitt ”helgon” om beskydd. Jag har rentav sett somliga sätta upp ett bärbart helgonaltare på sitt hotellrum som de ber vid i förvissning om att det skall skydda dem mot att bli skadade på tjurfäktningsarenan. Men vi förstod att vi inte kunde be om Jehovas beskydd när vi medvetet plågade djur och riskerade livet för att tjäna pengar och hetsa upp folkmassan. Därför bestämde vi oss för att sluta med tjurfäktning.

Vi hade knappt bestämt oss förrän det länge väntade kontraktet i Sydamerika dök upp. Möjligheten att tjäna en förmögenhet var inom räckhåll för oss. Men vi var orubbliga i vårt beslut, och den 3 oktober 1985 framträdde vi som ”Häxorna” för sista gången. Omkring ett år senare blev vi döpta, och nu strävar vi efter att ”kämpa trons goda kamp”. — 1 Timoteus 6:12.

Vi arbetar fortfarande tillsammans, men nu i en restaurang i stället för på en tjurfäktningsarena. Vi är glada över att ha funnit något som är bättre än berömmelse och rikedom — ett gott förhållande till den allsmäktige Guden och ett säkert hopp för framtiden. Vi ser fram emot den tid då vi skall kunna smeka vilda tjurar i Guds nya värld, där varken människor eller djur ”skall ... göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet”. (Jesaja 11:9) — Berättat av Pilar Vila Cao.

Tjurfäktning — konst eller illgärning?

Från Vakna!:s korrespondent i Spanien

LUCIO var bara 19 år när det hände. Det vårades i Sevilla, och den berömda tjurfäktningsarenan Maestranza var fullsatt. Men Lucio var en aning för nära när tjuren dundrade förbi. Ett kraftigt horn tryckte ut hans högra öga.

När han skrivits ut från sjukhuset, övade han ständigt med skynket i tre månader. Trots att han förlorat ett öga ville han inte ge upp det han drömt om hela livet. Mot slutet av sommaren var han tillbaka på tjurfäktningsarenan i Sevilla och bars i triumf ut från arenan. Han medgav: ”Visst var det en chansning, men sådan är tjurfäktningen.”

Det dramatiska i tjurfäktarens person har inspirerat kompositörer, författare och filmare. Kanske är det därför som miljontals turister tycker att en resa till Spanien eller Mexico skulle vara ofullständig om man inte bevistade en tjurfäktning.

Men turisterna är inte alls de enda som fyller upp tjurfäktningsarenorna. Berömda matadorer drar tusentals välutbildade lokala entusiaster till de imponerande tjurfäktningsarenorna i Madrid, Sevilla och Mexico City. Tjurfäktningsentusiasten betraktar en stor matador som en konstnär, jämförbar med Goya eller Picasso, en konstnär som i dödsförakt skapar skönhet genom rörelse.

Men inte alla spanjorer har tjurfäktningen i blodet. I en nyligen gjord undersökning angav 60 procent att de var lite eller inte alls intresserade av det. Flera grupper i Spanien har börjat driva kampanjer mot denna ”nationalfest” och hävdar att ”tortyr varken är konst eller kultur”.

Gammal tradition

Det är en gammal tradition att en man ställer upp till strid mot en tjur, och somliga fascineras av detta, medan andra finner det motbjudande. Folken runt Medelhavet har länge haft respekt för uroxens okuvliga sinnelag. De egyptiska faraonerna jagade den till fots, medan furstar och furstinnor på Kreta trotsade en framrusande uroxe genom att slå en kullerbytta över dess horn.

Romerskt och muslimskt herravälde satte under det första årtusendet v.t. sin prägel på det som skulle komma att bli ett traditionellt spanskt skådespel. Romerska amfiteatrar som höll på att förfalla gjordes om till tjurfäktningsarenor, vilka fortfarande har vissa likheter med den romerska cirkusen. Morerna införde tjurfäktning med lans från hästryggen, och detta är nu införlivat i ceremonin.

Men det var inte förrän på 1700-talet som tjurfäktningen började likna våra dagars skådespel. Det var då som tjurfäktningen övergick från aristokratin till professionella underlydande. Det var då som Goya formgav en karakteristisk uniform för de professionella, som i dag går under namnet traje de luces, ”ljusets dräkt”, på grund av dess rikliga guld- och silverbroderier. Man började också inrikta sig på att få fram lämpliga tjurar.

Ett annat slag av tjurar

De verkligt vilda uroxarna försvann från sitt sista fäste i de centraleuropeiska skogarna på 1600-talet. Men de vilda tjurarna i Spanien har överlevt de 300 senaste åren tack vare selektiv uppfödning av tjurar till tjurfäktningar. Den huvudsakliga skillnaden mellan en vild tjur och en tam tjur är sättet på vilket den reagerar när den hotas. Den vilda iberiska tjuren anfaller oupphörligen vad eller vem som än rör sig framför den.

Tjurfäktningen bygger på detta karaktärsdrag som de spanska kreatursuppfödarna hela tiden försöker utveckla. Tjurarna övergöds under fyra år, ända tills det ödesdigra ögonblick då de hårdhänt drivs in på arenan. Innan dess har tjuren aldrig sett vare sig en matador eller ett skynke, för om han hade det skulle han ha kommit ihåg tekniken och varit alltför farlig. Men instinktivt angriper han skynket som rör sig, vare sig det är rött eller har någon annan färg (tjurar är färgblinda). Allt är över på ungefär 20 minuter — då släpas en livlös, 450 kilo tung djurkropp ut från arenan.

Tjurfäktningens olika moment

I den färgstarka öppningsceremonin paraderar alla deltagare runt på arenan, däribland de tre matadorerna, deras assistenter och picadorerna. Varje matador skall nedlägga två tjurar och möter dem en och en under sina två kamper. Under kamperna ackompanjerar en orkester händelseförloppet med upphetsande traditionell musik, medan någon påannonserar vart och ett av skådespelets tre tercios, nummer, genom att blåsa i ett horn.

Sedan matadoren svängt några gånger med skynket som förövning och för att provocera tjuren, börjar det första momentet med att picadoren på häst rider in på arenan med en lans försedd med stålspets. Tjuren provoceras till att anfalla hästen, som skyddas av en madrasserad armering på sidorna. Picadoren avvärjer angreppet med sin lans, som han sticker i tjurens nack- och skuldermuskler. Det försvagar nackmusklerna och tvingar tjuren att sänka huvudet när den anfaller, vilket är särskilt viktigt när den till slut skall dödas. (Se bilden ovan.) Efter ytterligare två angrepp rider picadoren ut från arenan, och det andra numret i kampen börjar.

Här kommer matadorens medhjälpare, banderilleros, in i bilden, vilkas uppgift är att sticka två eller tre par banderillas, korta spjut med stålhullingar, i tjurens skulderparti. Banderilleron fångar tjurens uppmärksamhet genom att skrika och gestikulera från 20 till 30 meters håll. När tjuren anfaller, springer banderilleron mot den, och i sista stund svänger han åt sidan och sticker in två spjut i tjurens skulderparti.

I den avslutande delen av striden möter matadoren tjuren — ensam. Denna avgörande punkt i striden kallas sanningens ögonblick. Nu använder matadoren en muleta, ett scharlakansrött cheviot- eller flanellskynke, för att vilseleda djuret. Han håller sig nära tjuren och provocerar den till vilda anfall men bemästrar den med muletan medan tjuren kommer allt närmare hans kropp. Det har sagts att denna del av striden ”egentligen inte är en kamp mellan en man och en tjur, utan snarare en mans kamp med sig själv — hur nära hornen skall han våga sig, hur långt skall han gå för att tillfredsställa folkmassan?”

Sedan matadoren demonstrerat hur han behärskar den nu maktlösa tjuren, förbereder han sig på att göra slut på den. Det här är det kulminerande ögonblicket i striden. Matadoren förvissar sig om att tjuren står i den idealiska positionen inför dödsstöten, med de främre benen ihop. Sedan närmar han sig tjuren, sträcker sig över hornen och stöter sin värja mellan skulderbladen, medan han försöker undvika en oväntad stöt från hornen. Den perfekta värjstöten tränger in i aortan och leder till så gott som ögonblicklig död. Detta inträffar sällan. De flesta tjurar fordrar åtskilliga försök.

Tjuren kan vara livsfarlig även när den är döende. För fem år sedan, när den 21-årige Yiyo, en populär matador, vände sig om efter att ha utdelat nådastöten, reste sig tjuren på nytt, och ett av dess horn punkterade hjärtat på den olycklige tjurfäktaren.

Hyvling och död

Tjurfäktningen är för många ett färgstarkt och spännande skådespel. Men den har mer än en otäck sida. En entusiast sade att ”det enda hederliga mitt i detta miserabla ståhej är tjuren, som får svårt att lokalisera sitt mål därför att man stympat den genom att hyvla ner spetsarna på hornen”.a

De som arrangerar tjurfäktningar är kända för att vara korrumperade, och det ledde till att en matador ironiskt anmärkte att han inte var ”hälften så rädd för tjuren som han var för de män som ansvarar för tjurfäktningsarenorna”. Även om de främsta matadorerna kan tjäna miljontals kronor, är konkurrensen hård, och risken att bli skadad och dödad finns alltid. Av de 125 mest berömda matadorerna de 250 senaste åren har mer än fyrtio dött på arenan. De flesta matadorer blir mer eller mindre allvarligt stångade åtminstone en gång under varje tjurfäktningssäsong.

Den kristnes syn

Hur bör då en kristen, med tanke på det här nämnda, betrakta tjurfäktning? Aposteln Paulus klargjorde att den grundläggande principen att visa omtanke om djur fortsatte att gälla också för de kristna. Han citerade den mosaiska lagen, som uttryckligen krävde att den israelitiske lantbrukaren skulle visa hänsyn mot sin tjur. (1 Korintierna 9:9, 10) Tjurfäktning kan knappast beskrivas som human behandling av tjuren. Det är sant att en del betraktar tjurfäktning som en konst, men är det någon ursäkt för att rituellt döda ett ståtligt djur?

En annan princip som man också måste tänka på är livets helgd. Bör en kristen medvetet riskera sitt liv bara för att visa prov på sin manlighet eller för att hetsa upp folkmassan? Jesus vägrade att sätta Gud på prov genom att i onödan utsätta sitt liv för fara. — Matteus 4:5—7.

Ernest Hemingway skrev i Döden på eftermiddagen: ”Nu antar jag att all tjurfäktning från modern moralisk synpunkt, det vill säga från kristen synpunkt, är någonting oförsvarligt; där ingår givetvis mycken grymhet, där ingår fara, frivilligt uppsökt eller oväntad, och där ingår alltid döden.”

Av de tusentals som går för att se på tjurfäktning blir en del förtjusta, andra besvikna och åter andra upprörda. Hur människor än må betrakta detta skådespel, kan inte tjurens skapare finna någon tjusning i det. Även om många betraktar tjurfäktning som konst, är det i verkligheten att våldföra sig på gudomliga principer. — 5 Moseboken 25:4; Ordspråksboken 12:10.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 18]

Den ridande picadoren sticker en lans i tjurens nack- och skuldermuskler för att försvaga dem

En matador som står i begrepp att stöta sin värja i tjuren