Jehovas vägledning blev snart tydlig. Maurice Raj, en tidigare kretstillsyningsman som hade fått en del övning vid avdelningskontoret, blev genast förordnad att ha tillsynen vid avdelningskontoret. Maurice var etnisk indier men hade inte blivit deporterad tillsammans med de övriga indierna i landet. ”Flera år tidigare hade jag ansökt om burmesiskt medborgarskap”, berättar han. ”Men jag hade inte de 450 kyatd som jag behövde för att kunna köpa en medborgarbok, så jag sköt det på framtiden. Men så en dag gick jag förbi det företag som jag hade arbetat på flera år tidigare. Min före detta chef fick syn på mig och ropade: ’Hallå, Raj! Kom och hämta dina pengar. Du glömde ta ut dina pensionspengar när du slutade.’ Beloppet var 450 kyat.

När jag gick därifrån tänkte jag på allt jag kunde göra för de här pengarna. Men eftersom det var exakt den summa pengar som jag behövde för att kunna köpa en medborgarbok, kände jag att det var Jehovas vilja att jag skulle använda pengarna till det. Och det valet visade sig vara mycket klokt. Medan andra indier utvisades från Burma kunde jag som burmesisk medborgare stanna kvar i landet, resa fritt, importera litteratur och utföra andra uppgifter som var viktiga för predikoarbetet.”

Tillsammans med Dunstan O’Neill gav sig Maurice ut på en rundresa i hela landet för att uppmuntra varje församling och isolerad grupp. ”Vi sa till vännerna: ’Oroa er inte, Jehova är med oss. Om vi är lojala mot honom kommer han att hjälpa oss’”, berättar Maurice. ”Och Jehova hjälpte oss! Snart förordnades många nya pmsu, och predikoarbetet utvidgades ännu snabbare.”

I dag, omkring 46 år senare, brukar Maurice, som är medlem av avdelningskontorets kommitté, fortfarande resa runt i Burma för att stärka församlingarna. Han har precis som Kaleb i det forntida Israel behållit sin brinnande iver för Guds verk. (Jos. 14:11)