Tillsammans med Dunstan O’Neill gav sig Maurice ut på en rundresa i hela landet för att uppmuntra varje församling och isolerad grupp. ”Vi sa till vännerna: ’Oroa er inte, Jehova är med oss. Om vi är lojala mot honom kommer han att hjälpa oss’”, berättar Maurice. ”Och Jehova hjälpte oss! Snart förordnades många nya pmsu, och predikoarbetet utvidgades ännu snabbare.”

Predikoarbetet når Chin

Ett av de första områdena dit pmsu blev skickade var delstaten Chin, ett bergigt område som gränsar till Bangladesh och Indien. I det här området bor det många så kallade kristna, vilket beror på baptistmissionärernas arbete under den brittiska kolonialperioden. Därför har de flesta i Chin respekt för Bibeln och för dem som undervisar i Bibeln.

Mot slutet av 1966 anlände Lal Chhana, en före detta soldat men nu pmsu, till Falam, som då var den största staden i Chin. Dit kom också Dunstan och Pramila O’Neill och även Than Tum, en annan före detta soldat som nyligen hade blivit döpt. De här ivriga förkunnarna hittade flera intresserade familjer och bildade snart en liten men aktiv församling.

Följande år flyttade Than Tum till Haka, en stad söder om Falam, där han började som pionjär och bildade en liten grupp. Han började senare predika runt om i Chin och hjälpte till med att bilda församlingar i Vanhna, Surkhua, Gangaw och andra områden. Än i dag, 45 år senare, är Than Tum fullt upptagen som pmsu i sin hemby, Vanhna.

När Than Tum flyttade från Haka kom Donald Dewar, som var 20 år och pmsu, dit i hans ställe. Eftersom Donalds föräldrar, Frank och Lily (tidigare Lily May) Dewar, nyligen hade utvisats, fick han sällskap av sin 18-årige bror, Samuel. ”Vi bodde i ett litet plåtskjul som var stekhett på somrarna och iskallt på vintrarna”, berättar Donald. ”Ändå tyckte jag det var värre med ensamheten. Jag brukade gå i tjänsten ensam och kunde knappt tala lokalspråket, en variant av chin. Det var bara jag, Samuel och en eller två förkunnare till som var med på mötena. Med tiden blev jag deprimerad och funderade till och med på att lämna mitt förordnande.

Ungefär vid den tiden läste jag en uppmuntrande berättelse i ”Årsboken” om hur vännerna i Malawi bevarade sin trohet under brutal förföljelse.e Jag frågade mig själv: ’Om jag inte klarar av ensamhet, hur ska jag då klara av förföljelse?’ Jag utgöt mina bekymmer för Jehova i bön, och snart kändes det lättare. Jag fick också styrka av att läsa och begrunda Bibeln och artiklar i Vakttornet. När Maurice Raj och Dunstan O’Neill överraskande besökte mig kändes det som om två änglar kom på besök! Sakta men säkert återfick jag glädjen.”

Längre fram, när Donald tjänade som kretstillsyningsman, kunde han använda de här erfarenheterna för att uppmuntra andra isolerade vittnen. Hans ansträngningar i Haka gav också resultat. Staden har nu en blomstrande församling och anordnar regelbundet sammankomster. Två av de förkunnare som var med vid mötena i Haka, Johnson Lal Vung och Daniel Sang Kha, blev pmsu och spred de goda nyheterna runt om i Chin.

För att nå byarna runt omkring Matupi traskade pmsu-bröderna Kyaw Win och David Zama många mil uppför och nerför bergen.