Predikoarbetet når Chin

Ett av de första områdena dit pmsu blev skickade var delstaten Chin, ett bergigt område som gränsar till Bangladesh och Indien. I det här området bor det många så kallade kristna, vilket beror på baptistmissionärernas arbete under den brittiska kolonialperioden. Därför har de flesta i Chin respekt för Bibeln och för dem som undervisar i Bibeln.

Mot slutet av 1966 anlände Lal Chhana, en före detta soldat men nu pmsu, till Falam, som då var den största staden i Chin. Dit kom också Dunstan och Pramila O’Neill och även Than Tum, en annan före detta soldat som nyligen hade blivit döpt. De här ivriga förkunnarna hittade flera intresserade familjer och bildade snart en liten men aktiv församling.

Följande år flyttade Than Tum till Haka, en stad söder om Falam, där han började som pionjär och bildade en liten grupp. Han började senare predika runt om i Chin och hjälpte till med att bilda församlingar i Vanhna, Surkhua, Gangaw och andra områden. Än i dag, 45 år senare, är Than Tum fullt upptagen som pmsu i sin hemby, Vanhna.

När Than Tum flyttade från Haka kom Donald Dewar, som var 20 år och pmsu, dit i hans ställe. Eftersom Donalds föräldrar, Frank och Lily (tidigare Lily May) Dewar, nyligen hade utvisats, fick han sällskap av sin 18-årige bror, Samuel. ”Vi bodde i ett litet plåtskjul som var stekhett på somrarna och iskallt på vintrarna”, berättar Donald. ”Ändå tyckte jag det var värre med ensamheten. Jag brukade gå i tjänsten ensam och kunde knappt tala lokalspråket, en variant av chin. Det var bara jag, Samuel och en eller två förkunnare till som var med på mötena. Med tiden blev jag deprimerad och funderade till och med på att lämna mitt förordnande.

Ungefär vid den tiden läste jag en uppmuntrande berättelse i ”Årsboken” om hur vännerna i Malawi bevarade sin trohet under brutal förföljelse.e Jag frågade mig själv: ’Om jag inte klarar av ensamhet, hur ska jag då klara av förföljelse?’ Jag utgöt mina bekymmer för Jehova i bön, och snart kändes det lättare. Jag fick också styrka av att läsa och begrunda Bibeln och artiklar i Vakttornet. När Maurice Raj och Dunstan O’Neill överraskande besökte mig kändes det som om två änglar kom på besök! Sakta men säkert återfick jag glädjen.”

Längre fram, när Donald tjänade som kretstillsyningsman, kunde han använda de här erfarenheterna för att uppmuntra andra isolerade vittnen. Hans ansträngningar i Haka gav också resultat. Staden har nu en blomstrande församling och anordnar regelbundet sammankomster. Två av de förkunnare som var med vid mötena i Haka, Johnson Lal Vung och Daniel Sang Kha, blev pmsu och spred de goda nyheterna runt om i Chin.

”Uppför bergen”

Delstaten Chin ligger 900 till 1 800 meter över havet med några toppar som sträcker sig upp till 3 000 meters höjd. Många berg är täckta med tät skog med imponerande teakträd, ståtliga barrträd, färggranna rhododendron och vackra orkidéer. Terrängen är vild, majestätisk och svårtillgänglig. Mellan städerna i området går slingrande grusvägar som är svåra att ta sig fram på när det har regnat och som ofta har förstörts av jordskred. Vissa avlägsna byar kan man bara nå till fots. Men inget av detta har hindrat Jehovas tjänare, som är beslutna att nå så många som möjligt med de goda nyheterna.

Aye Aye Thit, som tjänade med sin man i kretstjänsten i Chin, berättar: ”Jag växte upp i det platta Irrawaddydeltat och blev helt betagen av de vackra Chinbergen. Jag vandrade ivrigt uppför mitt första berg, bara för att med andan i halsen kollapsa uppe på toppen. Flera kullar senare var jag så slut att jag trodde att jag skulle dö. Med tiden lärde jag mig hur jag skulle ta mig uppför bergen – genom att ta det lugnare och hushålla med krafterna. Snart kunde jag gå upp till tre mil om dagen under vandringar som varade i sex dagar eller mer.”

Under årens lopp har vännerna i Chin använt olika transportmedel, bland annat mulåsna, häst, cykel och, först på senare tid, motorcykel, lastbil och fyrhjulsdrivna fordon. Men för det mesta går de. För att nå byarna runt omkring Matupi traskade pmsu-bröderna Kyaw Win och David Zama många mil uppför och nerför bergen. Och vännerna i Matupiförsamlingen brukade gå i sex till åtta dagar i båda riktningarna för att vara med på sammankomster i Haka, cirka 30 mil därifrån. Längs vägen sjöng de Rikets sånger som ekade i de pittoreska dalarna.

De här tuffa vandringarna utsatte vännerna inte bara för svårt väder utan också för moskitsvärmar och alla möjliga läskiga kryp, särskilt under regnperioden. ”När jag gick genom skogen märkte jag att blodiglar kröp uppför benen”, berättar kretstillsyningsmannen Myint Lwin. ”När jag slog bort dem kröp två nya upp. Jag hoppade upp på en nedfallen trädstam, men massor av iglar började krypa uppför stammen. Förskräckt rusade jag genom skogen. När jag äntligen kom fram till vägen satt det iglar överallt på mig.”

Men resenärer i Chin behövde inte bara se upp för blodiglar. Burma har också vildsvin, björn, leopard, tiger och, enligt en del källor, fler arter av giftormar än något annat land i världen. När områdestillsyningsmannen Gumja Naw och hans fru, Nan Lu, vandrade mellan församlingarna i Chin, brukade de bygga en ring av brasor på kvällen för att hålla vilda djur på avstånd!

De här oförtröttliga förkunnarna lämnade ett bestående arv. ”De tjänade Jehova med hela sin styrka”, säger Maurice Raj. ”Även efter att de lämnat Chin var de villiga att återvända. Deras ansträngningar lovprisade verkligen Jehova!” Trots att Chin är ett av de mest glesbefolkade områdena i landet finns det nu sju församlingar och flera isolerade grupper där.