Fyra månader efter sammankomsten i Myitkyina fick avdelningskontoret ett brev från en postexpeditör i Khamti, en stad som ligger vid en flod och nedanför de höga berg som löper utmed gränsen till Indien. I det här området bor nagafolket, en benämning på en rad stamfolk som en gång var fruktade huvudjägare. I sitt brev frågade postexpeditören, Ba Yee, en före detta sjundedagsadventist, efter andlig hjälp. Avdelningskontoret skickade genast ut två pmsu, Aung Naing och Win Pe.

Win Pe berättar: ”Vid landningsbanan i Khamti blev vi nervösa när vi såg vildsinta nagakrigare som endast bar höftskynken. Men då rusade Ba Yee fram för att hälsa oss välkomna och förde oss sedan i flygande fläng till några intresserade. Snart studerade vi med fem personer.

Men myndigheterna på platsen misstog oss för att vara baptistpastorer med kopplingar till rebeller. Trots att vi försäkrade dem om att vi var politiskt neutrala beordrade de oss att lämna området även om vi inte ens hade varit där en månad.”

Tre år senare, när nya myndighetspersoner satt i ledningen, kom Biak Mawia, en 18-årig pionjär, och tog vid där de tidigare pionjärerna hade slutat. Ba Yee sa kort därefter upp sig från posten och började som pionjär. Längre fram kom andra pionjärer dit. Den här engagerade gruppen bildade snart en församling i Khamti och flera små grupper i närliggande byar. Biak Mawia berättar: ”Vännerna i Naga var outbildade och analfabeter. Men de älskade Guds ord och predikade ivrigt och använde sig skickligt av bilderna i litteraturen. De lärde sig också många bibelställen och Rikets sånger utantill.”

I dag hålls det regelbundet områdessammankomster i Khamti, och en del vänner kommer så långt söderifrån som staden Homalin, en resa på 15 timmar med flodbåt.