Predikandet kommer i gång

Det epokgörande året 1914 anlände två engelsmän med ett ångfartyg till den kvalmiga hettan i Rangoons hamn. Hendry Carmichael och hans pionjärkamrat hade rest från Indien för att ta sig an den stora utmaningen att starta upp predikoverket i Burma. De hade hela landet som sitt distrikt.

I Rangoon träffade Hendry och hans kamrat ganska snart två angloindiska män som visade intresse för sanningen.b Bertram Marcelline och Vernon French bröt direkt med kristenheten och började vittna informellt för sina vänner. Snart träffades 20 personer regelbundet hemma hos Bertram för att studera Bibeln med hjälp av Vakttornet.c

Två år senare kom pionjärerna Claude Goodman och Ronald Tippin till Rangoon och upptäckte att det fanns en liten grupp som troget höll möten men som inte hade något organiserat predikande. ”Vi uppmuntrade dem att vara med och vittna varje söndag”, sa Claude. ”En broder frågade om han kunde stötta oss pionjärer ekonomiskt så att vi kunde predika i hans ställe. Ron sa till honom: ’Absolut, om du vill att någon annan ska komma in i den nya världen i ditt ställe också.’” Den rättframheten var precis vad gruppen behövde. Snart hade Claude och Ronald gott om tjänstekamrater.

”Rachel, jag har funnit sanningen!”

Ron och Claude träffade samma år Sydney Coote, som arbetade som stins i Rangoon. Sydney tog emot det så kallade regnbågspaketet, en uppsättning av tio av våra färgglada böcker. Efter att ha läst lite i en av böckerna ropade Sydney till sin fru: ”Rachel, jag har funnit sanningen!” Snart tjänade hela familjen Jehova.

Sydney studerade Bibeln flitigt. Hans dotter Norma Barber, som varit missionär i många år och som nu tjänar vid Betel i England, berättar: ”Min far gjorde i ordning sin egen bok med skriftställeshänvisningar. Så fort han läste ett bibelställe som förklarade en biblisk lära skrev han in det i boken under en passande rubrik. Han kallade boken ’Var står det?’”

Sydney ville inte bara studera Bibeln utan ville också dela med sig av budskapet till andra. Därför skrev han till kontoret i Indien och frågade om det fanns några vittnen i Burma. Snart fick han en stor låda med litteratur och en lista med namn. ”Far skrev till alla på listan och inbjöd var och en att komma hem till oss över en dag”, säger Norma. ”Fem eller sex bröder kom senare hem till oss och visade hur man vittnar informellt. Mina föräldrar började genast sprida litteratur till vänner och grannar. De skickade också brev och litteratur till alla våra släktingar.”