En historisk sammankomst

Flera månader efter det att pionjärerna kommit ordnade avdelningskontoret i Australien med att en sammankomst skulle hållas i Rangoon. Den skulle hållas i stadshuset, en palatsliknande byggnad med marmortrappor och stora bronsdörrar. Sammankomstdelegater kom från Thailand, Malaysia och Singapore, och Alex MacGillivray, tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Australien, hade med sig en grupp från Sydney.

Medan krigsmolnen tornade upp sig gjorde man stora ansträngningar för att bjuda in till det offentliga föredraget, med temat ”Universellt krig nära förestående”, och det väckte ett enastående intresse hos allmänheten. ”Jag har aldrig sett en lokal fyllas så snabbt”, sa Fred Paton. ”När jag öppnade ytterdörrarna rusade en stor folkmassa upp för trapporna och in i lokalen. På mindre än tio minuter blev lokalen som hade 850 sittplatser proppfull med mer än 1 000 åhörare.” Frank Dewar tillägger: ”Vi var tvungna att stänga ytterdörrarna framför ytterligare ett tusental som tryckte på för att komma in. Trots det smet några handlingskraftiga unga män in genom några små sidodörrar.”

Bröderna var överlyckliga, inte bara för att det var så stort intresse utan också för att folkskaran bestod av så många olika etniska grupper. Fram till dess hade väldigt få visat intresse för sanningen, eftersom de flesta av dem var hängivna buddhister. De var namnkristna (mestadels karener, kachiner och chiner), och de bodde i avlägsna områden som knappt hade nåtts av de goda nyheterna över huvud taget. Det visade sig att det här distriktet var moget för skörd. Snart skulle den multinationella ”stora skara” som Bibeln talar om också innefatta Burmas många etniska grupper. (Upp. 7:9)

År 1939 hade andra världskriget brutit ut i Europa, vilket hade skapat chock i hela världen. Mitt under den växande krigshysterin började kristenhetens prästerskap i Burma öka påtryckningarna på kolonialregimen att förbjuda vår litteratur. Mick Engel, som ansvarade för litteraturdepån i Rangoon, tog därför kontakt med en hög amerikansk ämbetsman. Han lyckades få ett skrivet tillstånd att frakta ungefär två ton litteratur på militärlastbilar via Burmavägen in i Kina.

Slutligen, i maj 1941, skickade kolonialregimen i Indien ett telegram till Rangoon och beordrade de lokala myndigheterna att beslagta vår litteratur. Två bröder som arbetade på telegrafstationen såg telegrammet och informerade genast Mick Engel. Mick tog kontakt med Lily och Daisy och skyndade sig till depån, där de hämtade de återstående 40 kartongerna med litteratur och gömde dem i säkra hus runt om i Rangoon. När myndigheterna kom var litteraturen borta.

Den 11 december 1941, tre dagar efter Japans anfall mot Pearl Harbor, började japanska bomber regna ner över Burma. Den helgen samlades en mindre grupp vittnen i en liten lägenhet ovanpå centralstationen i Rangoon. Efter ett högtidligt bibliskt tal blev Lily under värdiga former döpt i ett badkar.

Tolv veckor senare gick den japanska armén in i Rangoon och fann staden nästan helt övergiven.

En glädjande återförening

När kriget var slut började de flesta bröder och systrar som hade flytt till Indien återvända till Burma. I april 1946 hade församlingen i Rangoon åtta verksamma förkunnare. När församlingen i slutet av året hade vuxit till 24 förkunnare beslutade bröderna att man skulle hålla en sammankomst i två dagar.

Sammankomsten hölls i en skola i Insein. ”Jag återvände från Indien och fick reda på att jag skulle hålla föredraget, som var på en timme”, minns Theo Syriopoulos, som lärde känna sanningen i Rangoon 1932. ”Fram till dess hade jag bara hållit två stycken 5-minuterstal på möten i Indien. Men sammankomsten blev mycket lyckad, och mer än 100 personer kom och lyssnade.”

Några veckor senare erbjöd en ledare för den karenska folkgruppen, som var intresserad av sanningen, församlingen ett stycke mark i Ahlone, en förort som låg vid floden nära centrala Rangoon. Där byggde vännerna en Rikets sal av bambu med sittplatser för omkring hundra personer. Vännerna i församlingen var överlyckliga. Bröderna och systrarna hade överlevt kriget med tron i behåll och var beredda och ivriga att sätta fart i predikoarbetet.

De första gileadmissionärerna anländer

Tidigt under 1947 samlades en grupp förväntansfulla bröder vid hamnen i Rangoon för att välkomna Robert Kirk, den första gileadutbildade missionären som kom till Burma. Inte långt därefter kom tre missionärer till – Norman Barber, Robert Richards och Hubert Smedstad. Samtidigt med dem kom Frank Dewar, som hade varit pionjär i Indien under kriget.

Missionärerna kom till en stad i ruiner. Massor av byggnader stod tomma med bara ytterväggarna kvar. Tusentals människor bodde i bräckliga bambuhyddor längs med vägarna. Man lagade mat, tvättade och bodde på gatorna. Men missionärerna hade kommit för att lära ut bibliska sanningar, så de anpassade sig efter förhållandena och blev fullt upptagna i tjänsten.

Den 1 september 1947 upprättades ett avdelningskontor i missionärshemmet på Signal Pagoda Road, nära stadens centrum. Robert Kirk förordnades som tillsyningsman. Kort därefter flyttade Rangoonförsamlingen från sin bambulokal i Ahlone till en lägenhet på övervåningen på Bogalay Zay Street. Den låg bara fem minuters gångväg från sekretariatet, en majestätisk byggnad som den brittiska kolonialregeringen hade som sitt säte – en administration vars dagar var räknade!