När Than Tum flyttade från Haka kom Donald Dewar, som var 20 år och pmsu, dit i hans ställe. Eftersom Donalds föräldrar, Frank och Lily (tidigare Lily May) Dewar, nyligen hade utvisats, fick han sällskap av sin 18-årige bror, Samuel. ”Vi bodde i ett litet plåtskjul som var stekhett på somrarna och iskallt på vintrarna”, berättar Donald. ”Ändå tyckte jag det var värre med ensamheten. Jag brukade gå i tjänsten ensam och kunde knappt tala lokalspråket, en variant av chin. Det var bara jag, Samuel och en eller två förkunnare till som var med på mötena. Med tiden blev jag deprimerad och funderade till och med på att lämna mitt förordnande.

Ungefär vid den tiden läste jag en uppmuntrande berättelse i ”Årsboken” om hur vännerna i Malawi bevarade sin trohet under brutal förföljelse.e Jag frågade mig själv: ’Om jag inte klarar av ensamhet, hur ska jag då klara av förföljelse?’ Jag utgöt mina bekymmer för Jehova i bön, och snart kändes det lättare. Jag fick också styrka av att läsa och begrunda Bibeln och artiklar i Vakttornet. När Maurice Raj och Dunstan O’Neill överraskande besökte mig kändes det som om två änglar kom på besök! Sakta men säkert återfick jag glädjen.”

Längre fram, när Donald tjänade som kretstillsyningsman, kunde han använda de här erfarenheterna för att uppmuntra andra isolerade vittnen.

Aye Aye Thit, som tjänade med sin man i kretstjänsten i Chin, berättar: ”Jag växte upp i det platta Irrawaddydeltat och blev helt betagen av de vackra Chinbergen. Jag vandrade ivrigt uppför mitt första berg, bara för att med andan i halsen kollapsa uppe på toppen. Flera kullar senare var jag så slut att jag trodde att jag skulle dö. Med tiden lärde jag mig hur jag skulle ta mig uppför bergen – genom att ta det lugnare och hushålla med krafterna. Snart kunde jag gå upp till tre mil om dagen under vandringar som varade i sex dagar eller mer.”

De här tuffa vandringarna utsatte vännerna inte bara för svårt väder utan också för moskitsvärmar och alla möjliga läskiga kryp, särskilt under regnperioden. ”När jag gick genom skogen märkte jag att blodiglar kröp uppför benen”, berättar kretstillsyningsmannen Myint Lwin. ”När jag slog bort dem kröp två nya upp. Jag hoppade upp på en nedfallen trädstam, men massor av iglar började krypa uppför stammen. Förskräckt rusade jag genom skogen. När jag äntligen kom fram till vägen satt det iglar överallt på mig.”

Men resenärer i Chin behövde inte bara se upp för blodiglar. Burma har också vildsvin, björn, leopard, tiger och, enligt en del källor, fler arter av giftormar än något annat land i världen. När områdestillsyningsmannen Gumja Naw och hans fru, Nan Lu, vandrade mellan församlingarna i Chin, brukade de bygga en ring av brasor på kvällen för att hålla vilda djur på avstånd!