Nya Rikets salar byggs

När arbetet på det nya avdelningskontoret nästan var färdigt började bröderna ta tag i ett annat stort behov – Rikets salar. År 1999 kom Nobuhiko och Aya Koyama från Japan. Nobuhiko hjälpte till med att upprätta en byggavdelning för Rikets salar. Han berättar: ”Vi började med att inspektera olika platser runt om i landet. Det innebar att vi fick färdas med buss, flyg, motorcykel, cykel, båt och till fots. Vi behövde ofta resetillstånd från myndigheterna, eftersom många platser var stängda för utlänningar. När vi hade tagit reda på var det behövdes nya Rikets salar ordnade den styrande kretsen med att vi fick medel från programmet för länder med begränsade resurser.

Vi utsåg ett team med frivilliga arbetare som sammanstrålade i Shwepyitha, en förort till Rangoon, för att bygga den första Rikets salen. Utländska och lokala vänner arbetade tillsammans med projektet, vilket förundrade polisen. De stoppade bygget flera gånger för att höra med sina överordnade om det var tillåtet för burmeser att arbeta tillsammans med utlänningar. Andra iakttagare lovordade vittnena. ’Jag såg en utlänning städa toaletten!’ utbrast en man förvånat. ’Jag har aldrig sett utlänningar utföra sådant arbete. Ni är verkligen annorlunda!’

Under tiden började ett annat arbetslag bygga på en ny Rikets sal i Tachileik, en stad som gränsar till Thailand. Många vittnen från Thailand pendlade över gränsen varje dag för att arbeta på projektet tillsammans med sina burmesiska bröder och systrar. De två grupperna samarbetade sida vid sida trots språkbarriären. Detta stod i skarp kontrast till de militära grupper som stred på var sin sida gränsen ungefär samtidigt som Rikets salen byggdes klart. Bomber regnade och kulor ven runt omkring byggnaden, men den träffades inte. När striderna lade sig samlades 72 personer i Rikets salen för att överlämna den åt Jehova, fredens Gud.”

Sedan 1999 har arbetslag byggt mer än 65 nya Rikets salar runt om i landet. Hur har detta påverkat de lokala vännerna? En syster sammanfattade mångas känslor när hon med glädjetårar uttryckte sin tacksamhet: ”Jag kunde aldrig drömma om att vi skulle få en så vacker Rikets sal! Nu ska jag anstränga mig extra mycket för att bjuda in intresserade till mötena. Jag tackar Jehova och hans organisation för den omtanke som de visat oss!”