En oförglömlig händelse

Tidigt under 2007 fick avdelningskontoret i Burma ett spännande brev. ”Den styrande kretsen bad oss organisera en internationell sammankomst i Rangoon 2009”, säger Jon Sharp, som med sin fru, Janet, hade kommit till avdelningskontoret året innan. ”Till den här sammankomsten skulle det komma hundratals utländska delegater från tio länder – något helt unikt i Burmas teokratiska historia!”

Jon fortsätter: ”Många frågor dök upp: Vilken lokal skulle kunna rymma så många människor? Skulle förkunnare som bodde avlägset kunna komma? Var skulle de bo? Hur skulle de ta sig dit? Skulle de ha råd med mat till sina familjer? Och hur skulle myndigheterna i landet reagera? Skulle de över huvud taget godkänna sammankomsten? Det verkade finnas hur många hinder som helst. Men vi tänkte på det Jesus sa: ’Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud.’ (Luk. 18:27) Så vi förtröstade på Gud och började planera mer i detalj.

Vi hittade snart en lämplig lokal – Burmas nationalarena, en luftkonditionerad inomhusarena med 11 000 sittplatser som låg nära stadskärnan. Vi ansökte genast om tillstånd hos myndigheterna att få använda arenan. Men månader senare, och bara några veckor före sammankomsten, hade vår ansökan fortfarande inte godkänts. Då fick vi den förkrossande nyheten: Stadionledningen hade planerat en turnering i kickboxning i arenan precis de datum då sammankomsten skulle hållas! Vi hann inte leta efter något alternativ, så vi förhandlade tålmodigt med arrangören för turneringen och många myndighetspersoner för att bryta dödläget. Till slut gick arrangören med på att han kunde skjuta upp turneringen, under förutsättning att de 16 proffsboxarna som var inbokade gick med på att ändra sina kontrakt. När kickboxarna hörde att Jehovas vittnen ville ha arenan till en speciell sammankomst gick alla av dem med på det.”

”Men”, säger Kyaw Win, en annan medlem av avdelningskontorets kommitté, ”vi behövde fortfarande myndigheternas godkännande att använda arenan, och vår ansökan hade redan fått avslag fyra gånger! Efter att ha bett till Jehova hade vi ett möte med den som hade ansvaret för alla arenor i Burma. Det var bara två veckor före sammankomsten och första gången vi hade nått en så här hög instans. Till vår glädje godkände han vår ansökan!”

Omedvetna om det här pågående dramat höll tusentals delegater från hela Burma och andra länder på att planera sin resa till Rangoon med flyg, tåg, båt, buss, lastbil – och till fots. Många burmesiska familjer hade sparat i månader för att kunna vara med. Massor av vänner odlade grödor, andra födde upp grisar, några sydde kläder och en del vaskade guld i floderna. Många hade aldrig varit i en stor stad eller någonsin sett en utlänning.

Mer än 1 300 delegater från norra Burma sammanstrålade på Mandalays järnvägsstation för att åka med ett specialchartrat tåg till Rangoon. En grupp från Nagabergen hade gått i sex dagar och hade hjälpts åt med att bära två förkunnare på sina ryggar, eftersom deras provisoriska rullstolar hade gått sönder tidigt under färden. Hundratals campade på perrongen, de pratade, skrattade och sjöng Rikets sånger. ”Alla var upprymda”, berättar Pum Cin Khai, som hjälpte till med transporterna. ”Vi gav dem mat, vatten och sovmattor. När tåget till slut kom hjälpte äldstebröderna alla grupper till sina respektive vagnar. Slutligen hördes en röst i högtalarna: ’Jehovas vittnens tåg avgår!’ Jag tittade mig omkring om det fanns några eftersläntrare, sedan hoppade jag på tåget!”

Under tiden, i Rangoon, höll nästan 700 utländska delegater på att installera sig på sina hotell. Men var skulle de över 3 000 burmesiska vännerna bo? ”Jehova öppnade hjärtat hos vittnena i Rangoon så att de tog hand om sina bröder och systrar”, säger Myint Lwin, som arbetade på logiavdelningen. ”En del familjer tog emot ända upp till 15 gäster. De betalade för att registrera sina gäster hos myndigheterna och serverade dem frukost och skjutsade dem fram och tillbaka till arenan varje dag. Tiotals vänner sov i Rikets salar, och ytterligare hundratals sov i en stor fabrik. Trots denna massiva insats behövde 500 delegater fortfarande logi. Vi förklarade problemet för stadionledningen, och de gick med på att delegaterna fick sova i arenan – en fullständigt oväntad lösning!”

Eftersom arenan var i dåligt skick arbetade 350 frivilliga vittnen i tio dagar för att göra i ordning den till sammankomsten. ”Vi reparerade rörsystemet, elektriska ledningar och luftkonditioneringen, och sedan målade och städade vi hela anläggningen”, berättar sammankomsttillsyningsmannen Htay Win. ”Den här jätteinsatsen blev ett stort vittnesbörd. Befälhavaren som hade ansvaret för arenan sa: ’Tack! Tack! Jag ber till Gud att ni ska använda min arena varje år!’”

Över 5 000 var med vid sammankomsten, som hölls 3–6 december 2009. Under sista dagen bar många delegater traditionella dräkter, vilket skapade en färgsprakande blandning av vackra kläder. ”Alla kramades och grät – till och med innan programmet började!”, berättar en syster. Efter att Gerrit Lösch från den styrande kretsen hade bett den avslutande bönen applåderade och vinkade åhörarna i flera minuter. En 86-årig syster sammanfattade mångas känslor: ”Det kändes som om jag var i den nya världen!”

Många myndighetspersoner var också imponerade. ”Den här sammankomsten är unik”, sa en av dem. ”Ingen svär, röker eller tuggar betelnöt. Olika etniska grupper är enade. Jag har aldrig sett en sådan här samling människor!” Maurice Raj berättar: ”Till och med den högste militärbefälhavaren i Rangoon sa att han och hans kolleger aldrig hade sett en sådan här imponerande tilldragelse förut.”

Många delegater höll med om att de hade bevittnat någonting speciellt. En lokal broder sa: ”Innan sammankomsten hade vi bara hört talas om vårt internationella brödraskap. Nu har vi fått uppleva det! Vi kommer aldrig att glömma den kärlek som våra bröder och systrar visade oss.”