Missionärer kommer

Under 90-talet, efter årtionden av isolering, började Burma sakta öppna dörrarna mot omvärlden. Avdelningskontoret sökte därför myndigheternas tillåtelse att få ta in missionärer i landet igen. Äntligen, i januari 2003, kom Gileadmissionärerna Hiroshi och Junko Aoki från Japan, som var de första missionärerna på 37 år som kom in i landet.

”Eftersom det var så få utlänningar i landet behövde vi vara diskreta så att inte myndigheterna missförstod syftet med vårt predikoarbete”, säger Hiroshi. ”Så i början följde vi med de lokala vännerna på deras återbesök och bibelstudier. Vi upptäckte snart att burmeserna älskade att prata om andliga ämnen. Den första förmiddagen i tjänsten från dörr till dörr startade vi fem bibelstudier!”

”Vi fick ofta uppleva hur Jehova vägledde oss”, tillägger Junko. ”En gång när vi var på väg från ett bibelstudium nära Mandalay fick vi punktering på motorcykeln. Vi ledde den till en fabrik i närheten och bad om hjälp att laga punkteringen. Säkerhetsvakten släppte in Hiroshi och motorcykeln, men jag var tvungen att vänta vid vaktkuren. Vakten var nyfiken.

’Vad gör ni här?’, frågade han.

’Hälsar på några vänner’, svarade jag.

’Varför det?’, fortsatte han. ’Är det för att ha ett religiöst möte?’

Jag var osäker på vart han ville komma så jag ignorerade hans fråga.

’Säg som det är!’ insisterade han. ’Vilken organisation kommer ni från?’

Jag tog fram ett exemplar av Vakttornet ur väskan och visade honom.

’Jag visste det!’, utropade han glatt. Han vände sig till sina arbetskamrater och ropade: ’Vet ni vad! En ängel har punkterat ett däck för att få Jehovas vittnen att komma till oss!’

Mannen sträckte sig efter sin väska och tog fram en bibel och ett av våra vikblad. Han hade studerat med vittnena i ett annat område men hade tappat kontakten med dem när han flyttade till Mandalay. Vi startade ett studium med honom där och då. Senare började några av hans arbetskamrater också studera.”

År 2005 kom ytterligare fyra missionärer till Burma, den här gången från Skolan för förordnade tjänare (heter nu Bibelskolan för ogifta bröder) i Filippinerna. En av bröderna, Nelson Junio, råkade ut för något som drabbade många missionärer – hemlängtan. ”Jag grät och bad ofta innan jag somnade”, säger han. ”Sedan visade en vänlig broder mig Hebréerna 11:15, 16. Där berättas det att Abraham och Sara inte längtade tillbaka till sitt tidigare hem i Ur, utan fokuserade sig på att tjäna Jehova. Efter att ha läst det bibelstället grät jag inte mer. Jag började se mitt förordnande som mitt hem.”

Goda exempel visar vägen

I det första århundradet gav Paulus följande råd till Timoteus: ”Vad du har hört från mig, ... det skall du anförtro åt trogna människor, som i sin tur skall vara tillräckligt kvalificerade att undervisa andra.” (2 Tim. 2:2) Missionärerna tog till sig av det här rådet och försökte hjälpa församlingarna i Burma att komma mer i linje med anvisningarna från Jehovas organisation.

Missionärerna märkte till exempel att många förkunnare lärde sina bibelstudier att läsa upp svaren direkt från boken – en metod som används i de flesta burmesiska skolor. ”Vi uppmuntrade tålmodigt förkunnarna att använda synpunktsfrågor för att locka fram vad den intresserade tänkte och tyckte”, säger Joemar Ubiña. ”Förkunnarna tillämpade förslagen på en gång och blev därför bättre undervisare.”

Missionärerna märkte också att många församlingar bara hade en äldste eller biträdande tjänare. Även om de här förordnade bröderna var trogna och arbetade hårt, hade vissa av dem en tendens att hantera hjorden på ett väldigt auktoritärt sätt. Den här tendensen måste också ha funnits på de första kristnas tid. Petrus uppmanade de äldste: ”Var herdar för Guds hjord som är i er vård”, och han sa att de inte skulle spela ”herrar över dem som är Guds arv”, utan att de i stället skulle ”bli exempel för hjorden”. (1 Petr. 5:2, 3) Hur skulle missionärerna kunna hjälpa bröderna? ”Vi gick in för att sätta ett gott exempel genom att vara extra vänliga, milda och tillgängliga”, säger Benjamin Reyes. Deras goda exempel smittade med tiden av sig. Många äldstebröder ändrade sitt sätt att vara och började ta hand om hjorden med större medkänsla.