Påvens besök i Australien — bara en pilgrimsresa?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien
MÅNDAGEN den 24 november 1986 tog ett flygplan av typen Boeing 767 från Air New Zealand mark i Canberra, Australiens huvudstad. Ombord befann sig påven Johannes Paulus II, och han skulle genomföra ett besök på världens minsta kontinent som en del av sin dittills längsta utlandsresa.
Både Australiens generalguvernör och premiärministern var där tillsammans med sina hustrur för att välkomna honom, och dessutom hade naturligtvis många höga dignitärer inom romersk-katolska kyrkan mött upp, för detta var ett besök av en person som inte enbart är en religiös ledare, utan också ett statsöverhuvud.
När formaliteterna var avklarade, riktade Johannes Paulus sitt inledningsanförande till alla australier och inte enbart till romersk-katolska åhörare. Han började: ”Till alla australier, människor av obestridlig god vilja, kommer jag som en vän. ... Jag innesluter hela landet: de unga och de gamla, de svaga och de starka, dem som tror och dem vars hjärtan är nertyngda av tvivel.”
Om ”de som tror” avsåg romersk-katolska åhörare, då är antalet i Australien nästan 4 miljoner — 25 procent av befolkningen. Och även om Australien länge har betraktats som ett sekulariserat samhälle, så är andelen utövande katoliker i detta land ganska hög. I själva verket går 35 till 38 procent av Australiens katoliker regelbundet i mässan.
Men trots detta har katolska kyrkan i Australien sina problem. På 1950-talet uppstod en splittring i kyrkan genom en arbetsmarknadskonflikt, vilket ledde till uppkomsten av grupper som har blivit alltmer kritiska mot varandra. Besöksnärvaron vid mässan minskar också, och prästernas led håller på att tunnas ut. Dessutom är det allt fler av de katolska medlemmarna som ignorerar kyrkans läror om födelsekontroll, aborter och skilsmässa.
”Se, lyssna och döm sedan”
Det tema som hade valts för det påvliga besöket var: ”Kristus är vägen, sanningen och livet”. Detta var ett utmärkt, skriftenligt tema, och många såg fram emot att påven skulle skänka vägledning och sprida sanning angående sådana problem som katoliker och australier i allmänhet står inför i vår tid. En del förväntade att han kanske skulle fördöma kärnvapenproven i Stilla havet — ett problem som Australien bokstavligt talat har inpå knutarna. Andra var spända på att få höra honom ge sitt stöd åt urinnevånarnas anspråk på land eller tala om konflikter på arbetsmarknaden och kanske diskutera kvinnans rättigheter.
Organisatören av rundresan, den australiske monsignore Brian Walsh, en präst med 30 år i ämbetet, hyste förhoppningar om att viktiga angelägenheter skulle behandlas i något av påvens anföranden. Därför uppmuntrade han alla, till och med skeptiker, att göra följande: ”Se, lyssna och döm sedan.”
”De torkar händerna på påvens ansikte”
Påven Johannes Paulus hade gjort drygt 30 utlandsresor innan han kom till Australien, och i de drygt 60 länder han besökt har man tillverkat souvenirer av alla slag till minne av händelsen och i syfte att förhoppningsvis ge tillverkarna vinst. Australien var inget undantag. Kyrkan försökte i viss mån övervaka denna försäljning i hopp om att ”ingenting direkt opassande skulle dyka upp”. Men det är som alltid ett känsligt område. En välkänd katolsk nunna klagade till exempel över souvenirhanddukar och över att människor ”torkar händerna på påvens ansikte”. Samma nunna sade också: ”Föreställ er att bergspredikan, när den hölls, skulle ha varit omgiven av souvenirförsäljare, varmkorvförsäljare, TV-kameror och transportabla toaletter.”
Det var emellertid inte mångfalden av medaljonger, skedar, T-shirts och affischer som framkallade de flesta kommentarerna, utan det var den genomgående sponsorverksamheten. En av sponsorerna var ett bryggeri som sålde ölburkar med påvens mitra avbildad. Eftersom australier är bland de främsta ölkonsumenterna i världen, visade sig denna satsning vara vinstgivande. Men den gav också upphov till debatt och direkt kritik.
En annan sponsor var ett australiskt gruvföretag, som är välkänt för ett hårdnackat motstånd mot urinnevånarnas landanspråk, vilka man visste att påven stödde med kraft. Det var därför inte någon överraskning att godkännandet av denna sponsor betraktades som ovanligt. Somliga var faktiskt ganska högröstade, när det gällde frågan om varför det över huvud taget behövdes några sponsorer. En annan nunna gav uttryck åt sina invändningar med följande ord: ”Om Jesus kom, skulle ingen ställa upp som sponsor för honom. Han kan mycket väl gå till angrepp mot hela idén med samfälld sponsorverksamhet.”
Vem betalade kalaset?
Trots att många inbjudningar kom från katolska kyrkan, tycks det som om påven endast besöker länder varifrån en inbjudan kommer från regeringen eller statsöverhuvudet. När det gällde besöket i Australien innebar detta att både federala och delstatliga myndigheter fick bära sin del av kostnaderna.
En del icke-katoliker upplevde en känsla av orättvisa över att vara tvungna att ha del i att betala räkningen, i synnerhet med tanke på att det fanns de som menade att ett nyligen genomfört besök av ärkebiskopen av Canterbury hade passerat nästan obemärkt. Det som stack mest i ögonen på andra var det faktum att kostnaderna beräknades vara tolv gånger så stora som den summa som förbrukades vid ett tidigare besök av drottning Elizabeth II.
Endräkt — på vems villkor?
I ett försök att ge besöket en ekumenisk anstrykning talade påven till en samling representanter för 14 andra religiösa grupper i Melbourne och höll en samkyrklig gudstjänst där, och han uppmanade alla att upphöra med sina meningsskiljaktigheter och att be om fred. Han besökte St. Paul’s Anglican Cathedral i Melbourne, bad en bön om fred och tände ett ljus som symbol av den återförening av de kristna kyrkorna som man hoppas på.
På det hela taget var de australiska protestanterna hovsamma och måttfulla under den tid som påven var i landet. Men somliga kyrkosamfund, sådana som anglikanerna, presbyterianerna och baptisterna, klargjorde att de inte godtog påven som överhuvud för alla kristna och inte heller anspråket att aposteln Petrus hade varit biskop i Rom. De betonade att sådana anspråk inte hade något stöd i bibeln eller i kyrkohistorien. Å andra sidan visade det sig att Uniting Church, som har ganska många anhängare i Australien, välkomnade besöket och sade att påven i viss bemärkelse även var påve för många människor i deras kyrka.
”Han kanske behöver en ny talskrivare”
Tydligen var det så att alla påvens tal skrevs i Australien och sändes till Rom, där påven själv skrev ut dem på polska och lade till sådana detaljer som han fann nödvändiga. Någon annan översatte dem åter till engelska, och en australisk biskop kastade ett öga på det slutliga resultatet. Påven övade sedan talen inför den nuvarande påvlige ceremonimästaren, som är irländare.
Erfarna Vatikankorrespondenter har åtskilliga gånger hört mycket av vad påven har att säga i sina förberedda tal. Trots detta kan det språk som skämtsamt kallas papalesiska vara en hård nöt att knäcka, till och med för erfarna reportrar. En talesman från en italiensk nyhetsbyrå ansåg att påvens tal ofta var dunkla och alltför långa. En australisk reporter uttryckte sin besvikelse över att predikningarna var så intetsägande och fulla av självklarheter. En annan journalist, som är skribent i dagstidningen Sunday Telegraph, sade: ”Hans tal har varit konservativa, ofta handlat om det självskrivna och har ibland varit dunkla. ... Han kanske behöver en ny talskrivare. ... Om hans tal rör till begreppen för erfarna korrespondenter, måste de göra den vanliga människan som söker upplysning helt förvirrad.”
”Kyrkan öppnar sina armar för dig”
Trots den förvirring som enligt en del korrespondenter förekommer, hoppades emellertid kyrkan att talen inte skulle göra vanliga människor som söker upplysning förvirrade. Befolkningen hade uppmuntrats ”att komma, se och lyssna”, och kom gjorde de — i tusental. Det högsta antalet närvarande på en och samma plats var uppskattningsvis en kvarts miljon på Randwicks kapplöpningsbana i Sydney. I sin predikan där koncentrerade sig Johannes Paulus i första hand på dem som han betraktade som katoliker som kommit bort från kyrkan. Med armarna öppna i en vid gest vädjade han: ”Till alla dem som har vandrat bort från sitt andliga hem önskar jag säga: Kom tillbaka! Kyrkan öppnar sina armar för er, kyrkan älskar er.”
I fysiskt avseende var detta säkert en mödosam resa för en 66-åring. Påven reste totalt omkring 11.000 kilometer på mindre än en vecka och deltog i drygt 50 olika evenemang, däribland firandet av nattvarden i delstatshuvudstäderna såväl som i Darwin och Alice Springs. För många av de troende var detta en känslofylld upplevelse. En man i västra Australien gav kommentaren: ”När påven kom [till Perth] var det som Kristi intåg i Jerusalem.” En annan person i Melbourne kommenterade hans närvaro på följande sätt: ”Han har det kroppsspråk som man kan se hos en del indiska mystiker.” Många grät öppet.
Researrangörer var i allmänhet nöjda med den höga närvaron vid tillställningarna. De flesta av dem som var närvarande fick del av ett skådespel bestående av ett 14 man starkt rockband, välövade körer, en välkomstsalut från 21 kanoner, påvens vaktstyrka, processionerna och flaggorna. Det fanns till och med clowner, som sades ha blivit utplacerade ”för att locka fram glada ansikten hos människorna”.
En katolsk präst som också är kolumnist för Sunday Telegraph i Sydney skrev: ”Detta är alltså det sätt på vilket pilgrimspåven kommer för att möta Australiens folk: icke-katoliker och katoliker i en hetsig, hålligångliknande, mångmiljondollarkrävande gatushow.” ”Påven kom som en pilgrim med all den extravagans och allt det ståhej som man förknippar med en världsstjärna.” En ledarartikel i Sydney Morning Herald gav sin kommentar till det förhållandet att tonvikten tycktes ligga på aspekten ”skådespel”: ”Och här är den satsning som pilgrimspåven gör. Skådespel är av allt att döma budskapet. ... Den gnagande frågan är: Hur bestående kommer intrycket att bli?”
Budskapet till det australiska folket
Vad innehöll talen (utarbetade i Australien) för de många tusen som hade kommit för att lyssna?
Till de rörelsehindrade: Fysiska begränsningar kan genom Kristi kärlek vändas till någonting gott och vackert och kan göra en människa värdig det slutmål för vilket hon blev skapad.
Om arbetslöshet: Samhällssystemet måste inse att människor är viktigare än materiella ting. Människor måste alltid komma ihåg att arbetaren är viktigare än vinster eller maskiner.
Till massmedierna: De måste inse det ansvar de har att inte enbart rapportera om det onda, utan att de måste hjälpa till att eliminera det, och den uppfordran som åvilar dem att inte enbart skriva om goda gärningar, utan också att uppmuntra till sådana.
Till urinnevånarna: Det som är gjort kan inte göras ogjort. Reservat för urinnevånarna existerar fortfarande i dag och kräver en rättvis och rätt utförd bosättning som ännu inte uppnåtts.
Johannes Paulus talade också om behovet av fred, med tanke på att Internationella Fredsåret 1986 närmade sig sitt slut. När påven vid en ungdomsfestival i Sydney talade till en folkmassa på 30.000 som huvudsakligen utgjordes av ungdomar, sade han: ”Om ni vill ha fred, arbeta då för rättvisa, ... försvara livet, ... förkunna sanningen ... och behandla andra som ni vill att de skall behandla er.”
I sitt avskedstal uppmanade han det australiska folket att komma ihåg vilka de var och vart de var på väg, och han sade till dem att de som nation var kallade till storhet. Och till bakgrundsmusik av sångerna ”God Bless Australia” (Gud välsigne Australien) och ”On the Road to Gundagai” (På vägen till Gundagai) gick Johannes Paulus II uppför trappan till det glänsande vita Qantas-jetplanet som skulle föra honom tillbaka till Rom via ögruppen Seychellerna.
Vilka bestående resultat?
Vad blev resultatet av påvens besök? Courier Mail i Brisbane kom fram till följande tankeväckande slutsats: ”Det har varit en resa med höjdpunkter och lågvattenmärken, överraskningar och besvikelser. ... Den australiska katolska kyrkan kommer att vara tvungen att ägna sig åt hårdhänt eftertanke. Om påven Johannes Paulus II, en man med synnerligen stark utstrålning, inte kan locka katoliker tillbaka innanför kyrkans väggar, förefaller det osannolikt att något som erbjuds av hans biskopar på olika platser kommer att lyckas.”
[Infälld text på sidan 13]
”Om Jesus kom, skulle ingen ställa upp som sponsor för honom”
[Infälld text på sidan 14]
”Påven kom som en pilgrim med all den extravagans och allt det ståhej som man förknippar med en världsstjärna”
[Bild på sidan 15]
Manliga urinnevånare står i kö för att kyssa påven Johannes Paulus II på handen
[Bildkälla]
Reuters/Bettmann Newsphotos