Många afrikaner som håller fast vid den traditionella läkekonsten kan berätta om häpnadsväckande tillfrisknanden som har åstadkommits i sådana fall där sjukhusbehandling har misslyckats. Andra fördömer den och anser att det rör sig om ett ohygieniskt och vidskepligt kvacksalveri. En ståndpunkt däremellan intar de som kräver vetenskaplig forskning om örtmediciner från olika platser och samtidigt vill att traditionella medicinmän skall erkännas och accepteras i högre grad. Många skulle vilja ha en kombination av traditionell läkekonst och modern läkarvetenskap, och man hänvisar till det samarbete som förekommer mellan representanter för båda riktningarna i Kina och Indien.

Människor i forna tider upptäckte många örtmediciner av en slump, genom försök och misslyckanden eller genom att iaktta vad som hände med djur, när dessa åt vissa växter. Ofta var det så att de som gjorde sådana upptäckter och som blev medicinmän behöll konsten inom sina familjer. Kunskapen om växter fördes på så sätt vidare från far till son eller till andra personer som utvaldes till lärjungar. De flesta traditionella medicinmän är ofta mycket hemlighetsfulla, och de är ofta mycket motvilliga att avslöja från vilka växter de framställer sina mediciner. Men det är mera inbegripet i afrikansk traditionell läkekonst än enbart örtmediciner.

Spiritismens starka inflytande

En stor del av den afrikanska traditionella läkekonsten har haft en mycket nära anknytning till det övernaturliga. Många tror att växter besitter känslor, att de kan kommunicera och att de har översensoriella förnimmelser. En del medicinmän hävdar att de förstår växternas språk och att de är i stånd att kommunicera med dem. Andra menar att kommunikationen inte kommer från växterna, för de påstår att osynliga andevarelser har väglett dem till växter som har läkande egenskaper.

Spiritismen har alltså spelat en framträdande roll inom den traditionella läkekonsten i Afrika. Många nigerianer tror till exempel att sjukdomar och dödsfall orsakas antingen av förtörnade gudar (eller förfäders andar) eller av fiender som gör bruk av trolldom. Man frambär därför offer för att blidka andarna, och spiritistiska ritualer och metoder används då.

Asuquo, en nigeriansk medicinman, trodde fullt och fast på detta. Han säger: ”Jag fick lära mig örtmedicin av min far, och jag brukade offra till gudarna och till våra förfäders andar, när jag tillagade mina brygder. Jag trodde att det var dessa andar som låg bakom botandet och att underlåtenhet att offra till dem skulle medföra sjukdom och död.”

Att omvända sig och bli kristen

Erhabor, en officiellt erkänd läkare som driver ett sjukhus där naturläkemedel används i vården, talar av egen personlig erfarenhet och säger: ”Förut trodde jag att offergåvor måste höra ihop med naturmedicinen för att göra det möjligt att driva ut den ande som låg bakom sjukdomen. Men sedan jag hade studerat bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och blivit kristen, upphörde jag med dessa metoder, och jag rättar mig nu efter bibelns principer. Jag har funnit att de läkande egenskaperna finns i själva växterna.”

Asuquo uttrycker sig på liknande sätt: ”Det som jag fick lära mig om Jehova gav ny mening åt mitt liv. Min fruktan för förfäderna avlägsnades, och jag fick kunskap om den sanne Guden. Jag kom också att inse att offergåvor inte var nödvändiga och att det är växtsaften i bark och löv som botar människor. Många människor kommer nu till mig för att få behandling, eftersom jag inte utnyttjar deras vidskeplighet genom att begära offergåvor. Min behandling kostar dem inte lika mycket som när de går till jujudoktorerna.”

Eftersom Okon, som också är naturläkare, inte använder besvärjelser eller offergåvor i sin praktik, anklagas han av andra naturläkare för att ”förstöra deras praktik”. ”En del av mina patienter”, säger han, ”kom för att spionera på mig och ville bevisa att jag fortfarande använder offergåvor i hemlighet. Efter att ha blivit framgångsrikt behandlade i två veckor medgav de att jag inte använde någon form av juju. De hade också nytta av de bibliska samtal som jag hade med dem. Jag blev överraskad över att se fyra tidigare patienter vid Jehovas vittnens konvent ’Guds kärlek’ i december 1980. De omfamnade mig och sade: ’Vi kom till dig för att få fysisk läkedom. Du gav oss också andlig läkedom.’”

Kristna av detta slag har varit tvungna att föra en kamp för att inte låta sig påverkas av dem som önskar att de skall återgå till spiritistiska sedvänjor. De vet att om de kombinerade sina behandlingsmetoder med någon form av spiritism, skulle de inte längre anses lämpliga att tillhöra den kristna församlingen. De frambär därför inte offergåvor, och de använder inte besvärjelser. De gör inga lögnaktiga utfästelser om att de kan bota varje slags sjukdom, och inte heller försöker de ge intryck av att besitta speciella förmågor. De undviker över huvud taget allt som skulle kunna ha med spiritism att göra.