Vi bevarar vårt öga ”ogrumlat” i Rikets verk

TYSKA demokratiska republiken (DDR), det som var känt som Östtyskland, nådde nätt och jämnt medelåldern. Den fyrtioettåriga tillvaron nådde sitt slut den 3 oktober 1990, då dess territorium, ungefär så stort som Liberia, förenades med Förbundsrepubliken Tyskland, som tidigare kallades Västtyskland.

Återföreningen av de två tyska staterna har krävt en oerhörd mängd reformer. Det som hade skilt de båda länderna åt var inte bara en fysisk gräns, utan också en gräns av ideologier. Vad innebar detta för folket som bor där, och hur har livet blivit annorlunda för Jehovas vittnen?

Det som kallas Die Wende, omvälvningen i november 1989 som gjorde återföreningen möjlig, följde omedelbart efter fyra årtionden av sträng socialism. Under den tidsperioden var Jehovas vittnens verksamhet förbjuden, och förföljelsen av dem var tidvis mycket våldsam.a När frihet nådde DDR, svepte ett exalterat lyckorus över befolkningen. Men allteftersom glädjeyran avtog, blev många förvirrade, besvikna och rentav desillusionerade. Uppgiften att förena de två tyska staterna till en social, politisk och ekonomisk enhet visar sig bli överväldigande.

Enligt specialreportaget ”162 Tage Deutsche Geschichte” (162 dagar av tysk historia) i tidskriften Der Spiegel var det många som strax efter återföreningen fruktade för arbetslöshet, inflation och stigande räntor. ”Kommer jag att få tillräckligt stor pension?” var det många från det före detta DDR som frågade sig. Hur blir det med bostäderna? ”Över hela DDR förfaller äldre byggnader, och hela kvarter blir obeboeliga.” Föroreningarna har nått fasaväckande proportioner.

Hur har Jehovas vittnen i det före detta DDR kunnat klara av att möta sådant socialt och ekonomiskt kaos?

Att hålla ögat rätt fokuserat

Bland Jehovas vittnen råder inga ideologiska gränser. Deras på Bibeln grundade tro är densamma, antingen de bor i Öst eller i Väst. Även om vittnenas levnadsförhållanden upplever en övergång, bevarar flertalet av dem sin andliga balans genom att hålla blicken fäst vid sitt främsta mål, nämligen att tjäna Jehova. Varför är detta så nödvändigt?

Därför att ”den här världens skådeplats håller på att förändras”. (1 Korinthierna 7:31) En kristen äldste sade att det tidigare krävdes mod att predika under förbud; det lärde vittnena att förtrösta på Jehova och övade dem att använda Bibeln. Men nu ”måste vi vara försiktiga så att vi inte distraheras av materialism och livets bekymmer”.

Frihet och framgång mäts ofta efter det materiella. Många människor i det före detta DDR känner ett behov av att ta igen förlorad tid eller kanske nöjen som de saknat. Detta märker man då man kör längs städernas och de mindre samhällenas kullerstensgator i Thüringen och Sachsen i söder. Vägarna kan vara i behov av underhåll, bostäderna anspråkslösa, men vilken överväldigande mängd parabolantenner det finns! Människan luras lätt till att tro att trygghet och lycka är beroende av att man har allt ögat kan se. Vilken farlig fälla är inte det!

Jesus talade i sin bergspredikan om farorna med att fästa överdriven uppmärksamhet vid materiella ting och livets bekymmer. ”Sluta upp med att samla skatter åt er på jorden”, varnade han och tillade: ”Ögat är kroppens lampa. Om därför ditt öga är ogrumlat, kommer hela din kropp att vara upplyst.” (Matteus 6:19, 22) Vad menade han? Ett ogrumlat öga är ett som är fokuserat och som förmedlar klara och tydliga bilder till sinnet. Ett andligt öga som är ogrumlat håller bilden av Guds kungarike klar och tydlig. När en kristen således är besluten att bevara sitt öga ogrumlat, klart fokuserat på Guds kungarike och att skjuta livets bekymmer i bakgrunden, hjälper det honom att bevara den andliga balansen.

Detta belyses av det ett par från Zwickau i Sachsen som visade intresse för Bibeln vid tiden för Die Wende upplevde. Även om deras affärsrörelse tog mycket tid, satte de andliga intressen främst genom att vara med vid alla möten. De medgav: ”Med tanke på vår affärsrörelse har vi egentligen inte tid till det, men i andligt avseende behöver vi det.” Vilket förståndigt beslut!

Betrakta också en familj i Plauen, även det i Sachsen. Mannen var urmakare med egen firma. Efter Die Wende steg lokalhyrorna kraftigt. Vad skulle han göra? ”Det skulle komma att kosta mycket pengar, men jag hade erfarit det riktiga i att sätta sanningen främst i livet.” Så han flyttade in i mer anspråkslösa men billigare lokaler. Ja, urmakaren hade snabbt lärt sig att bevara sitt öga ogrumlat.

Men några lärde sig det för sent. En kristen äldste, som menade att den nyligen införda marknadsekonomin var mycket lovande, började göra affärer. En resande tillsyningsman förmanade honom vänligt att inte låta affärsåtaganden tränga ut andligheten. Tråkigt nog var det just vad som hände. Några månader senare frånsade sig brodern uppgiften som äldste. Han skrev senare: ”Med min egen erfarenhet som grund vill jag uppmana bröder som traktar efter tjänsteprivilegier att inte starta eget.” Det innebär inte att det skulle vara orätt för en kristen att vara egen företagare. Men vare sig vi driver en egen rörelse eller inte, kan vi oavsiktligt bli slavar åt rikedomen genom att ägna för mycket uppmärksamhet åt ekonomiska bekymmer. Jesus visade på utgången: ”Ingen kan vara slav åt två herrar; för antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre.” (Matteus 6:24) Den tyske poeten Goethe sade: ”Inga människor är mer hopplöst förslavade än de som falskeligen tror att de är fria.”

Att man blir överraskad av en bokstavlig storm kan kräva att man kisar med ögonen eller kupar händerna runt ögonen för att behålla målet i sikte. När vi omges av politiskt, ekonomiskt eller socialt kaos, är det nödvändigt med koncentration för att vi skall kunna bevara våra andliga mål i sikte. Vad gör då en del kristna för att bevara ögat ogrumlat i Rikets verk?

Ökad verksamhet för Riket

Jehovas vittnen över hela det tidigare DDR använder mer tid än någonsin till att predika. Det genomsnittliga antalet timmar som de använder i tjänsten på fältet har ökat med 21 procent under de två senaste åren. Resultatet har blivit en 34-procentig ökning av antalet bibelstudier i hem. Dessutom tjänar fyra gånger så många som reguljära pionjärer jämfört med för bara två år sedan! Medan andra oroar sig och klagar, klarar mer än 23.000 kristna i det före detta DDR av situationen genom att bevara sitt öga ogrumlat. Det har bidragit till den överraskande tillväxten i Rikets verk. — Jämför Josua 6:15.

Den utökade verksamheten innebär att distrikten i de södra delarna, där flertalet vittnen bor, bearbetas väl. Många av namnen på platserna har historisk anknytning. Om du tycker om fint porslin, känner du igen staden Meissen i närheten av Dresden, varifrån ett av världens finaste porslin kommer. Meissen är nu hemorten för omkring 130 förkunnare av Guds kungarike. Eller ta Weimar, ”Tysklands klassiska huvudstad”. Monumentet över Goethe och Schiller i stadens centrum vittnar om Weimars nära anknytning till dessa två författare, något som många där är stolta över. I dag kan Weimar vara stolt över sina mer än 150 förkunnare av de goda nyheterna.

Men i norr, där det är färre förkunnare och större avstånd mellan församlingarna, är det mycket annorlunda. Det är i synnerhet ont om arbete. Många som har arbete förväntas arbeta övertid för att få behålla sina arbeten. En broder som tjänar som heltidsförkunnare i norra delen av landet förklarar: ”Under förbudet behövde alla vänner Jehovas beskydd i tjänsten på fältet, men det var inte svårt att få ett arbete. Nu är förhållandena de motsatta. Vi har frihet att predika, men vi behöver hans vägledning när det gäller anställning. En sådan omställning tar det tid att vänja sig vid.”

Är förkunnarna glada över att kunna predika oftare? Wolfgang anser att ”det är mycket bättre att samma förkunnare bearbetar samma distrikt om och om igen. Folk får större förtroende för honom och öppnar sig mer.” Dessutom är den besökte ”inte längre lika besvärad av att tala om religion vid dörren, inte ens när förbipasserande är inom hörhåll. Religion är inte längre ett tabubelagt ämne.” Ralf och Martina instämmer. ”Vi är glada över att kunna bearbeta våra distrikt oftare. Vi blir personligen bekanta med människorna och är också hänförda över den variation av litteratur som finns tillgänglig.”

Uppskattning av vår litteratur

Ralf och Martina uppskattar särskilt boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? Denna bok visar sig vara ett underbart bibelstudiehjälpmedel för alla som omfattade ateismen i det tidigare DDR. De önskade sig även en mindre omfattande publikation med liknande innehåll. ”Vi blev verkligen entusiastiska när broschyren Bryr Gud sig verkligen om oss? gavs ut vid 1992 års områdessammankomst ’Ljusbärare’ i Dresden. Den var ett svar på våra böner.”

Många som inte är vittnen har börjat tycka om Vakttornets publikationer. I juli 1992 skrev en föreläsare inom den sociala utbildningen för att uttrycka sin ”högsta aktning och sitt varmaste tack” för publikationerna, vilka hon använder när hon förbereder föreläsningar. I januari 1992 skaffade sig en dam i Rostock ett exemplar av boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden av två vittnen som kom till hennes dörr. Hon skrev till avdelningskontoret i Tyskland: ”Jag tillhör lutherska kyrkan. Jag hyser hög aktning för den verksamhet som Jehovas vittnens organisation bedriver. De hävdar bestämt att människan inte längre klarar sig utan Guds vägledning.”

Hur mycket andlig vägledning har kristenhetens kyrkor gett sina medlemmar? I december 1991 skrev man i den ansedda tidningen Die Zeit att medan den lutherska kyrkan ”under en kort tid solat sig i glansen som den fredliga revolutionens moder, tycks allmänhetens uppskattning av den snabbt minska”. En representant för lutherska kyrkan beklagade sig rentav: ”Folk förväxlade livet under marknadsekonomin med paradiset.” En kyrkomedlem i Magdeburg skrev till Sällskapet och bad att få veta mer. Varför? Han säger: ”I åratal log jag tvivlande, men nu tror jag fullt och fast att den här världen står inför sitt slut och att vi kommer att ställas inför stora problem i den nära framtiden.” — 2 Timoteus 3:1—5.

Att bygga för utvidgning

Före Die Wende var det inte tillåtet med Rikets salar i DDR. Nu råder det stort behov av sådana, och man ger byggandet av dem företräde. Det här är ytterligare en del av den sanna tillbedjan som har genomgått en märklig förvandling. En broders erfarenhet belyser hur snabb denna förändring har varit.

I mars 1990, bara några timmar efter det att Jehovas vittnen blivit lagligen erkända i DDR, blev en broder inbjuden att tala till en grupp vittnen och för första gången i sitt liv använda mikrofon. Två och ett halvt år senare överlämnade församlingen som han tillhörde en alldeles ny Rikets sal. I slutet av 1992 hade man byggt sju Rikets salar för 16 församlingar. Man planerar för ytterligare 30 andra, såväl som för en tilltalande sammankomsthall.

Ögat fäst vid Guds kungarike

”Tiden strax efter Die Wende”, säger en kristen äldste, ”förkastade många människor Bibeln. De satte sitt hopp till den nya regeringen, som utlovade efterlängtade och bättre förhållanden.” Uppfylldes deras förhoppningar? ”Inom två år hade de ändrat uppfattning. Människor håller nu med oss om att mänskliga regeringar aldrig kan åstadkomma fred och rättfärdighet.”

Stora skaror jublade när sträng socialism föll i glömska i DDR och då man proklamerade att det dagades för en gyllene tid med västerländsk ideologi. Men de blev besvikna. Oavsett vilken regering som styr håller Jehovas vittnen sina ögon ogrumlade och orubbligt fästa vid Guds kungarike, vilket lyser som en stjärna på himlen. Ett sådant hopp medför ingen besvikelse. — Romarna 5:5.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 26]

Vittnen i Tyskland brukar sin frihet till att utöka sin verksamhet för Riket