Handeln med blod — en lukrativ affär

RÖTT GULD! Som denna beskrivning antyder är det en högt värderad substans. Det är en dyrbar vätska — en livsviktig naturtillgång som har jämförts inte bara med guld, utan också med olja och kol. Detta röda guld utvinns emellertid inte ur malmådror i berget med hjälp av borrar och dynamit. Det utvinns ur mänskliga ådror med hjälp av mycket mer raffinerade metoder.

”Min lilla flicka behöver blod”, sägs det vädjande på en jättelik affischtavla vid en av New Yorks mest trafikerade gator. Andra annonser manar: ”Om du är blodgivare, är du en sådan person som världen inte klarar sig utan.” ”Ditt blod behövs. Räck ut en hjälpande hand.”

Människor som vill hjälpa andra hörsammar uppenbarligen budskapet. De kommer i stora skaror till blodgivarcentraler runt om i världen. De flesta av dem, liksom också de som hanterar blodet vid blodbanker och sjukhus, är utan tvivel uppriktigt intresserade av att hjälpa sjuka människor och tror att de gör detta.

Men mellan tappning och transfusion passerar blodet fler händer och genomgår fler procedurer än de flesta människor vet. I likhet med guld kan det uppamma girighet. Det kan säljas med stor vinst och sedan återförsäljas med ännu större vinst. Somliga människor slåss för rätten att handla med blod, de säljer det till skandalösa priser, de skapar sig förmögenheter med hjälp av det och smugglar det till och med från det ena landet till det andra. På många håll i världen är handeln med blod en mycket lukrativ affär.

I Förenta staterna fick blodgivare förr betalt för sitt blod. Men år 1971 framförde den brittiske författaren Richard Titmuss anklagelsen att det amerikanska systemet var riskabelt, eftersom sjuka och fattiga människor lockades att ge blod för några få dollars skull. Han hävdade också att det var omoraliskt av människor att tjäna pengar på att ge blod för att hjälpa andra. Följden av hans angrepp blev att man slutade upp med att ge ekonomisk ersättning till helblodgivare i Förenta staterna (även om detta tillvägagångssätt fortfarande används i somliga länder, till exempel Sverige). Detta gjorde emellertid inte handeln med blod mindre lönsam. Varför inte det?

Varför blodhanteringen förblev lönsam

På 1940-talet började forskare dela upp blodet i dess beståndsdelar. Denna process, som kallas fraktionering, har gjort att blod nu är ännu mer inkomstbringande. Varför det? För att belysa det kan vi tänka på en bil av senaste modell: om den plockas isär och säljs i delar, kan den vara värd uppemot fem gånger så mycket som man fick betala när man köpte den. På liknande sätt är blodet värt mycket mer när det spjälkas upp och komponenterna säljs var för sig.

Blodplasma, som utgör ungefär hälften av blodets totala volym, är en särskilt inkomstbringande blodkomponent. Eftersom plasman inte innehåller några cellulära blodbeståndsdelar — röda blodkroppar, vita blodkroppar eller blodplättar — kan den torkas och lagras. Dessutom får en blodgivare inte lämna helblod mer än fem gånger om året, men han kan ge plasma så ofta som två gånger i veckan med hjälp av en metod som kallas plasmaferes. Vid detta förfaringssätt avtappas helblod, varefter plasman avskils och de cellulära beståndsdelarna återinjiceras.

I Förenta staterna är det fortfarande tillåtet att ge ekonomisk ersättning till dem som lämnar blodplasma. Det är också tillåtet att lämna cirka fyra gånger mer plasma per år än Världshälsoorganisationen rekommenderar! Det är därför inte så underligt att mer än 60 procent av världens plasmaförråd uppsamlas i Förenta staterna. All denna blodplasma är i sig själv värd omkring 450 miljoner dollar, men den inbringar mycket mer på marknaden, eftersom plasman också kan delas upp i olika beståndsdelar. Globalt sett omsätter plasmaindustrin omkring 12.000.000.000 kronor om året!

En storkonsument är Japan, som enligt Mainichi Shimbun förbrukar en tredjedel av världens plasmaförråd. Detta land importerar 96 procent av sitt behov av denna blodkomponent, huvudsakligen från Förenta staterna. Inhemska kritiker har kallat Japan för ”världens vampyr”, och det japanska hälsovårdsdepartementet har försökt klämma åt plasmahandeln, eftersom man menar att det inte är rätt att tjäna pengar på blod. Man hävdar att medicinska institutioner i Japan tjänar närmare 1.200.000.000 kronor om året bara på en enda plasmakomponent, nämligen albumin.

Västtyskland förbrukar mer blodprodukter än hela det övriga Europa och mer per person än något annat land i världen. Boken Zum Beispiel Blut (Till exempel blod) säger beträffande dessa blodprodukter: ”Över hälften importeras, huvudsakligen från USA men också från tredje världen. I vilket fall som helst kommer blodet från de fattiga, som vill bättra på sina inkomster genom att vara plasmagivare.” En del av dessa fattiga människor säljer så mycket blod att de dör av blodförlust.

Många kommersiella blodgivarcentraler är strategiskt belägna i låginkomstområden eller utmed gränserna till fattiga länder. De lockar till sig utarmade och vinddrivna existenser, som bara är alltför villiga att byta blodplasma mot pengar och har alla skäl att ge mera blod än de borde göra och att dölja eventuella sjukdomar som de kan lida av. Sådan plasmahandel har uppdagats i 25 länder runt om i världen. Så snart den stoppas i ett land, dyker den upp i ett annat. Bestickning av myndighetspersoner såväl som smuggling förekommer inte så sällan.

Ideell profit

Men också ideellt drivna blodbanker har utsatts för hård kritik den senaste tiden. År 1986 hävdade reportern Andrea Rock i tidskriften Money att avtappning av en enhet blod kostar blodbankerna 57,50 dollar, att sjukhusen får betala 88 dollar när de köper blodet från blodbankerna och att patienterna får betala mellan 375 och 600 dollar när de får det i en transfusion.

Har situationen ändrats sedan dess? I september 1989 skrev journalisten Gilbert M. Gaul i The Philadelphia Inquirer en serie artiklar om det amerikanska blodbankssystemet.a Efter årslånga undersökningar rapporterade han att somliga blodbanker vädjar till människor att ge blod gratis — och sedan säljer de ända upp till hälften av detta blod till andra blodcentraler med betydande förtjänster. Gaul beräknade att blodbankerna årligen schackrar bort omkring en halv miljon liter blod på det här sättet, på en ljusskygg marknad som omsätter 50.000.000 dollar om året och fungerar ungefär som en fondbörs.

Det finns emellertid en viktig skillnad: Denna blodhandel övervakas inte av regeringen. Ingen kan exakt avgöra hur omfattande den är, långt mindre reglera dess priser. Och många blodgivare har ingen aning om att den existerar. ”Människor blir lurade”, förklarade en före detta blodbanksföreståndare för The Philadelphia Inquirer. ”Ingen talar om för dem att deras blod hamnar hos oss. De skulle bli rasande om de fick reda på det.” En representant för Röda korset uttryckte det kort och koncist: ”Blodbankerna har i åratal lurat den amerikanska allmänheten.”

Enbart i Förenta staterna uppsamlar blodbankerna omkring 6,5 miljoner liter blod varje år och säljer över 30 miljoner enheter blod och blodprodukter för omkring en miljard dollar. Detta är oerhört mycket pengar. Blodbankerna använder inte termen ”förtjänst”. De föredrar uttrycket ”överskott”. Röda korset hade till exempel cirka 300 miljoner dollar i ”överskott” under åren 1980—1987.

Blodbankerna protesterar och säger att de inte drivs i vinstsyfte. De hävdar att de, i motsats till de stora bolagen på Wall Street, inte har några aktieägare som de måste betala ut pengar till. Men om Röda korset hade aktieägare, skulle denna organisation kunna räknas bland de mest vinstgivande företagen i Förenta staterna, i klass med till exempel General Motors. Blodbankernas befattningshavare har också rundligt tilltagna löner. Av de föreståndare för 62 olika blodbanker som intervjuades av The Philadelphia Inquirer tjänade 25 procent över 100.000 dollar om året. Somliga tjänade mer än dubbelt så mycket.

Blodbankerna hävdar också att de inte ”säljer” det blod som uppsamlas — de tar bara betalt för omkostnaderna. En blodbanksföreståndare säger beträffande detta påstående: ”Det gör mig rosenrasande när Röda korset säger att de inte säljer blod. Det är ungefär som om snabbköpen skulle säga att de inte tar betalt för mjölken, bara för kartongen.”

En global marknad

I likhet med försäljningen av blodplasma är handeln med helblod av global omfattning. Det är också den kritik som riktas mot denna hantering. Japanska Röda korset väckte till exempel sensation i oktober 1989, när denna organisation försökte armbåga sig in på den japanska marknaden genom att ge stora rabatter på produkter som utvunnits ur donerat blod. Sjukhusen gjorde stora förtjänster genom att i sina papper uppge att de hade köpt blodet till standardpris.

Enligt den thailändska dagstidningen The Nation har vissa asiatiska länder varit tvungna att sanera blodmarknaden genom att sluta upp med att betala blodgivarna. I Indien finns det uppemot 500.000 människor som säljer sitt eget blod för att tjäna sitt levebröd. En del av dessa utarmade och utmärglade människor uppträder under förklädnad för att kunna lämna mer blod än som är tillåtet. Andra tappas avsiktligt på för mycket blod på blodgivarcentralerna.

I sin bok Blood: Gift or Merchandise (Blod: gåva eller handelsvara) hävdar Piet J. Hagen att blodbankernas skumraskaffärer ingenstans är så omfattande som i Brasilien. De hundratals kommersiella blodbanker som finns i detta land utgör en industri som omsätter 400 miljoner kronor och lockar till sig samvetslösa människor. Enligt boken Bluternte (Blodskörd) strömmar också fattiga och arbetslösa människor till de otaliga blodbankerna i Bogotá i Colombia. De säljer en halv liter av sitt blod för ynkliga 350—500 pesos. Patienter kan sedan få betala mellan 4.000 och 6.000 pesos för samma halvliter blod!

Det som här sagts visar åtminstone en sak: Handeln med blod är en lukrativ affär. ”Än sen då? Varför skulle man inte kunna tjäna pengar på blod?” kanske någon invänder.

Men vad är det som människor i allmänhet har emot affärsvärlden? Det är girigheten. Denna girighet kommer till exempel till synes när smarta affärsmän försöker övertala människor att köpa sådant som de egentligen inte behöver eller, vad som är ännu värre, när de fortsätter att pracka på allmänheten vissa produkter som de vet är farliga eller vägrar att satsa pengar på att göra sina produkter säkrare.

Om blodindustrin är besmittad med detta slag av girighet, kan miljoner människors liv befinna sig i stor fara. Har girigheten gjort sitt intrång i blodindustrin?

[Fotnot]

[Ruta/Bild på sidan 6]

Placentahandel

Det är förmodligen mycket få nyblivna mödrar som undrar vad som händer med placentan eller moderkakan, det organ som förmedlar näringstillförseln från modern till fostret. Enligt The Philadelphia Inquirer tar många sjukhus vara på den, fryser ner den och säljer den. Enbart under år 1987 exporterade Förenta staterna cirka 800.000 kilo moderkakor. Ett företag i närheten av Paris köper upp 15 ton moderkakor varje dag! Moderkakorna innehåller stora mängder blodplasma, av vilken företaget tillverkar olika mediciner som sedan säljs i ett hundratal länder.

[Tabell/Bild på sidan 4]

(För formaterad text, se publikationen)

Blodets viktigaste beståndsdelar

Plasma: cirka 55 procent av blodets volym. Den består till 92 procent av vatten; resten utgörs av komplexa proteiner, till exempel globuliner, fibrinogen och albumin

Blodplättar: cirka 0,17 procent av blodvolymen

Vita blodkroppar: cirka 0,1 procent

Röda blodkroppar: cirka 45 procent

Livets gåva eller dödens verktyg?

”Hur många människor måste dö? Hur många dödsfall behöver ni? Tala om var gränsen går för att ni skall tro att detta händer.”

DON FRANCIS, företrädare för CDC (Amerikanska centralen för sjukdomskontroll), dunkade näven i bordet medan han ropade ovanstående ord vid ett möte med topparna inom blodbanksindustrin. CDC försökte övertyga blodbankernas representanter om att aidssmitta spreds genom nationens blodförråd.

Blodbankernas företrädare ville inte låta sig övertygas. De ansåg att bevismaterialet var bristfälligt — bara en handfull fall — och beslöt sig för att inte öka antalet blodtester. Detta var den 4 januari 1983. Sex månader senare försäkrade chefen för Amerikanska blodbanksförbundet: ”Risken för den stora allmänheten är så gott som obefintlig.”

Många experter var emellertid av den uppfattningen att bevisen redan var tillräckligt övertygande för att föranleda vissa åtgärder. Och sedan dess har denna ursprungliga ”handfull fall” ökat på ett alarmerande sätt. Före år 1985 fick uppskattningsvis 24.000 personer transfusioner av blod som var smittat med HIV (humant immunbristvirus), det virus som orsakar aids.

Överföring av smittat blod är ett skrämmande effektivt sätt att sprida aidsviruset. Enligt tidskriften The New England Journal of Medicine (14 december 1989) kan en enda enhet blod innehålla tillräckligt mycket virus för att förorsaka uppemot 1.750.000 infektioner! En representant för CDC förklarade för Vakna! att fram till juni 1990 hade 3.506 personer fått aids genom blodtransfusioner, blodbeståndsdelar och vävnadstransplantationer — och det enbart i Förenta staterna.

Men detta är bara siffror. De kan inte tillnärmelsevis förmedla djupet av de personliga tragedier som är inbegripna. Tänk till exempel på 71-åriga Frances Borchelt. Hon förklarade mycket bestämt för läkarna att hon inte ville ha någon blodtransfusion. Trots detta gav man henne blod. Hon dog av aids under svåra plågor, medan hennes familj hjälplöst såg på.

Eller tänk på den 17-åriga flicka som led av kraftiga menstruationsblödningar och fick två enheter blod bara för att avhjälpa sin blodbrist. När hon var 19 år gammal och väntade sitt första barn, fick hon reda på att hon hade blivit HIV-smittad genom den blodtransfusionen. Vid 22 års ålder insjuknade hon i aids. Förutom att hon visste att hon snart skulle dö i aids, var hon också orolig för att hon hade vidarebefordrat sjukdomen till sitt lilla barn. Sådana tragedier inträffar gång på gång och drabbar både unga och gamla över hela världen.

I boken Autologous and Directed Blood Programs som utkom år 1987 heter det beklagande: ”Så snart de ursprungliga riskgrupperna hade identifierats inträffade det otänkbara: det visade sig att denna potentiellt dödliga sjukdom (aids) kunde överföras och hade överförts genom blod som donerats på frivillig väg. Detta var den bittraste ironin inom hela medicinen — att blodets dyrbara, livgivande gåva kunde visa sig vara ett dödens verktyg.”

Även mediciner utvunna ur blodplasma har bidragit till att sprida denna farsot över hela världen. De blödarsjuka, som i de flesta fall behandlas med ett koaguleringsbefrämjande preparat som är framställt av blodplasma, decimerades kraftigt. I Förenta staterna drabbades mellan 60 och 90 procent av alla blödarsjuka av aids innan man började värmebehandla preparatet för att befria det från HIV-smitta.

Den dag i dag är kan man inte vara säker på att transfusionsblod är fritt från aidsvirus. Och aids är inte den enda fara som är förknippad med blodtransfusioner. Långt därifrån.

Risker som överskuggar aids

”Det är den farligaste substans vi använder inom medicinen”, sade dr Charles Huggins om blodet. Och han borde veta det. Han är nämligen ansvarig för transfusionerna vid ett stort sjukhus i Massachusetts i USA. Många tror att det enda kravet vid en blodtransfusion är att givaren och mottagaren tillhör samma blodgrupp. Men förutom blodgrupperna A, B och 0 samt Rh-faktorn, för vilka blodet rutinmässigt korstestas, kan det finnas omkring 400 andra skillnader som inte omfattas av dessa tester. Som hjärt- och kärlkirurgen Denton Cooley uttrycker det: ”En blodtransfusion är en organtransplantation. ... Jag tror att det finns vissa oförenligheter vid nästan alla blodtransfusioner.”

Det är inte så underligt att en sådan komplicerad substans skulle kunna ”förvirra” kroppens immunförsvar, som en kirurg uttryckte det. En blodtransfusion kan faktiskt nedsätta immunsystemet i ända upp till ett år. Enligt somliga är detta det allvarligaste hotet i transfusionssammanhang.

Det finns också andra smittosamma sjukdomar som kan överföras genom blodtransfusioner. Somliga av dem har exotiskt klingande namn som till exempel chagassjuka och cytomegalvirusinfektion. Verkningarna varierar från feber och frossbrytningar till döden. Doktor Joseph Feldschuh vid Cornell University of Medicine i USA förklarar att sannolikheten för att drabbas av en infektion av något slag genom en transfusion är 1 på 10. Det är som att spela rysk roulett med en revolver med plats för tio patroner. Nyare rön har också visat att blodtransfusioner i samband med canceroperationer i själva verket kan öka återfallsfrekvensen.

Det är därför inte att undra på att man i ett nyhetsprogram i den amerikanska televisionen hävdade att en blodtransfusion kan vara det största hindret för tillfrisknande efter en operation. Hepatit (smittosam gulsot) drabbar hundratusentals människor som tar emot blodtransfusioner och skördar långt fler dödsoffer än aids men får mycket liten publicitet. Ingen vet exakt hur stora dödssiffrorna är, men ekonomen Ross Eckert beräknar att det motsvarar en fullsatt DC-10 som störtar varje månad.

Riskkomplexet och blodbankerna

Hur har då blodbankerna reagerat på avslöjandet av alla dessa riskfaktorer? Inte särskilt positivt, hävdar kritikerna. I en amerikansk rapport om HIV-epidemin som publicerades 1988, Report of the Presidential Commission on the Human Immunodeficiency Virus Epidemic, anklagades blodindustrin för att vara ”onödigt senfärdig” i sina reaktioner på aidshotet. Blodbankerna hade uppmanats att försöka hindra personer ur högriskgrupperna från att bli blodgivare. De hade uppmanats att testa allt sitt blod för att kunna identifiera sådant som kommer från högriskdonatorer. Men blodbankerna dröjde. De avfärdade riskerna som hysteriska reaktioner. Varför det?

I sin bok And the Band Played On (Och orkestern spelade vidare) hävdar Randy Shilts att vissa blodbanker motsatte sig ytterligare testning ”nästan uteslutande av ekonomiska skäl”. Han säger vidare: ”Även om blodindustrin till största delen drivs av ideella organisationer, till exempel Röda korset, representerar den stora penningbelopp, med årliga intäkter på en miljard dollar. Dess verksamhet med att skaffa fram blod till 3,5 miljoner transfusioner om året hotades.”

Eftersom ideellt drivna blodbanker i så hög grad är beroende av frivilliga donatorer, ville de ogärna såra någon av dem genom att utesluta vissa högriskgrupper, i synnerhet de homosexuella. Personer som ivrar för de homosexuellas rättigheter lät antyda att ett förbud för dem att bli blodgivare skulle innebära en kränkning av deras medborgerliga rättigheter och skulle påminna om den koncentrationslägermentalitet som rådde under en svunnen epok.

Att förlora blodgivare och införa nya tester skulle också kosta mer pengar. På våren 1983 blev blodbanken vid Stanford University i USA först i världen med att använda ett slags blodprov som skulle utvisa om givaren tillhörde någon av högriskgrupperna. Andra blodbanker kritiserade detta initiativ och menade att det bara var ett affärsknep för att locka till sig fler kunder. Ju fler tester desto högre priser. Men som ett föräldrapar, vars lilla barn hade fått en blodtransfusion utan deras vetskap, uttryckte det: ”Vi skulle gärna ha betalat fem dollar mer per halvliter” för ett sådant test. Deras lilla barn dog av aids.

Självbevarelsedriften

Somliga experter hävdar att blodbankerna blundar för riskerna med blodtransfusioner därför att de inte behöver ta konsekvenserna av sina misstag. Enligt den ovan nämnda rapporten i The Philadelphia Inquirer har till exempel den amerikanska livsmedels- och läkemedelsförvaltningen, FDA (U.S. Food and Drug Administration), ansvaret för att se till att blodbankerna håller vissa normer, men man låter i stor utsträckning blodbankerna själva fastställa dessa normer. Dessutom har somliga befattningshavare inom FDA tidigare beklätt höga poster inom blodindustrin. Inspektionen av blodbankerna har således minskat i omfattning sedan aidshotet uppdagades!

De amerikanska blodbankerna har också genom korridorpolitik lyckats genomdriva lagar som skyddar dem mot processer. I nästan alla amerikanska stater betraktas blod numera enligt lagen som en tjänst och inte som en vara. Detta innebär att en person som stämmer en blodbank måste bevisa att det föreligger försumlighet från blodbankens sida — en mycket svår uppgift, juridiskt sett. Sådana lagar kanske gör att blodbankerna känner sig säkrare, men de gör inte blodet säkrare för patienterna.

Ekonomen Ross Eckert menar att om blodbankerna gjordes ansvariga för det blod som de säljer, skulle de vara mer angelägna om att kontrollera dess kvalitet. Före detta blodbankschefen Aaron Kellner instämmer och säger: ”Med hjälp av en smula juridisk alkemi blev blod plötsligt en tjänst. Alla var nöjda och glada, dvs. alla utom det oskyldiga offret, patienten.” Han tillägger: ”Vi kunde åtminstone ha påpekat det orätta, men det gjorde vi inte. Vi ville bara rädda vårt eget skinn; var fanns vår omsorg om patienten?”

Slutsatsen tycks vara ofrånkomlig: Blodbanksindustrin är långt mer intresserad av att skydda sin egen ekonomi än av att skydda människor mot de risker som är förbundna med dess produkter. ”Men spelar riskerna egentligen någon roll”, kanske någon invänder, ”om en blodtransfusion är den enda möjligheten att rädda ett liv? Uppväger inte fördelarna mer än väl riskerna?” Det är bra frågor. Hur nödvändiga är egentligen alla dessa blodtransfusioner?

[Infälld text på sidan 9]

Läkare tillgriper alla tänkbara medel för att skydda sig mot patienternas blod. Men är patienterna tillräckligt skyddade mot riskerna i samband med blodtransfusioner?

[Ruta/Bild på sidorna 8, 9]

Är dagens blodförråd fritt från aids?

Tidningen Daily News i New York för 5 oktober 1989 framhöll som ”en glad nyhet” att risken för att ådra sig aids vid en blodtransfusion nu bara är 1 på 28.000. Ansträngningarna att hålla aidsviruset borta från nationens blodförråd är nu framgångsrika till 99,9 procent, förklarade man.

En liknande optimism är förhärskande inom blodbanksindustrin. ”Blodförrådet är säkrare än någonsin”, hävdar man. Chefen för Amerikanska blodbanksförbundet förklarar att risken för att ådra sig aids genom blod är ”praktiskt taget eliminerad”. Men om blod är så riskfritt, varför har då både domstolar och läkare stämplat det som ”toxiskt” och ”oundvikligen riskbelastat”? Varför har somliga kirurger på sig en rymddräktsliknande utstyrsel när de opererar, med både ansiktsmask och stövlar, för att undvika all kontakt med blod? Varför begär så många sjukhus att patienterna skall underteckna ett formulär som befriar sjukhuset från allt ansvar för de skadliga verkningarna av blodtransfusioner? Är blodförrådet verkligen helt fritt från sådana sjukdomar som aids?

Säkerheten är beroende av de två åtgärder som används för att skydda blodförrådet: kontroll av givarna och kontroll av själva blodet. Nyare rön har visat att det trots alla försök att sålla bort de blodgivare vars livsstil gör att de löper risk att ådra sig aids fortfarande finns de som slinker igenom kontrollen. De ger missvisande svar på frågeformuläret och får lämna blod. Somliga vill bara på ett diskret sätt ta reda på om de själva är smittade.

År 1985 började blodbankerna testa givarblod för att avslöja en eventuell förekomst av de antikroppar som kroppen producerar för att bekämpa aidsviruset. Problemet med detta test är att en person kan vara smittad under någon tid innan han börjar producera några påvisbara antikroppar. Denna ”mellanperiod” är naturligtvis helt avgörande.

Uppfattningen att risken för att ådra sig aids genom en blodtransfusion är 1 på 28.000 härrör från en undersökning som publicerades i The New England Journal of Medicine för oktober 1989. I denna rapport angavs att den mest sannolika längden på denna mellanperiod var omkring åtta veckor. Men bara några månader tidigare, i juni 1989, hade samma tidskrift publicerat en undersökning som gav vid handen att denna period kan vara mycket längre — tre år eller ännu mer. I denna undersökning hävdade man att så långa mellanperioder kan vara mycket vanligare än man tidigare trott, och man framkastade tanken att somliga aidssmittade personer kanske aldrig utvecklar några antikroppar! De som låg bakom den mer optimistiska rapporten ville emellertid inte bekräfta dessa rön, utan betecknade dem som ”svårtolkade”.

Det är därför inte så underligt att aidsexperten dr Cory SerVass sade: ”Blodbankerna kan fortsätta att försäkra allmänheten att blodförrådet är så säkert som det bara kan vara, men folk går inte på det längre, eftersom de känner på sig att det inte är sant.”

[Bildkälla]

CDC, Atlanta

[Ruta på sidan 11]

Blodtransfusioner och cancer

Forskare har kommit på att blodtransfusioner kan försvaga kroppens immunförsvar och att den försvagade immuniteten i sin tur menligt kan påverka överlevnadsfrekvensen för patienter som opererats för cancer. I tidskriften Cancer för 15 februari 1987 tillkännagav man resultatet av en intressant undersökning som gjorts i Nederländerna. ”Hos patienter med tjocktarmscancer”, sades det i rapporten, ”såg man att blodtransfusion hade en tydligt ogynnsam verkan på patienternas möjligheter att överleva någon längre tid. Av de patienter i denna grupp som fått transfusion var det 48 % som levde 5 år eller mer, men av dem som inte fått blodtransfusion 74 %.”

En grupp läkare vid University of Southern California fann också att återfallsfrekvensen för patienter som opererats för cancer blev mycket högre om de fick blodtransfusion. Man gjorde en uppföljning av hundra cancerpatienter, och resultatet publicerades i tidskriften Annals of Otology, Rhinology & Laryngology för mars 1989: ”Återfallsfrekvensen för alla patienter som hade cancer i struphuvudet var 14 % för dem som inte fick blod och 65 % för dem som fick blod. För cancer i munhålan, svalget och näsan eller bihålorna var återfallsfrekvensen 31 % utan transfusioner och 71 % med transfusioner.”

I sin artikel ”Blodtransfusioner och canceroperationer” drog dr John S. Spratt slutsatsen: ”Cancerkirurgen kanske måste bli en kirurg som inte använder blod.” — The American Journal of Surgery, september 1986.

[Bilder på sidan 10]

Om blod är en livsfrälsande medicin är diskutabelt, men att det dödar människor är odiskutabelt

Blodtransfusioner — en garanti för överlevnad?

ÅR 1941 fastställde dr John S. Lundy en norm för blodtransfusioner. Tydligen utan stöd av några kliniska bevis förklarade han att om halten av hemoglobin, den syrebärande komponenten i blodet, understiger 100 gram per liter, då behöver patienten en blodtransfusion. Den siffran kom sedan att bli normgivande.

Denna 100-gramregel har varit föremål för kritik i närmare 30 år. År 1988 sades det rent ut i The Journal of the American Medical Association att det tillgängliga bevismaterialet inte stöder denna regel. Narkosläkaren professor Howard L. Zauder förklarar att det bakomliggande skälet till denna norm är ”skrudat i tradition, höljt i dunkel och obekräftat av kliniska eller experimentella fakta”. Andra betraktar den helt enkelt som en myt.

Trots alla dessa kraftfulla avslöjanden omhuldas denna myt fortfarande i vida kretsar som en tillförlitlig vägledning. För många narkosläkare och andra läkare är en hemoglobinhalt på under 100 gram per liter en signal till att ge blodtransfusion för att avhjälpa blodbristen. Det sker nästan automatiskt.

Detta är utan tvivel en bidragande orsak till våra dagars överdrivna bruk av blod och blodprodukter. Doktor Theresa L. Crenshaw, medlem av en aidskommission som tillsatts av den amerikanske presidenten, beräknar att man enbart i Förenta staterna ger omkring två miljoner onödiga blodtransfusioner varje år och att omkring hälften av alla transfusioner av lagrat blod skulle kunna undvikas. Det japanska hälsovårdsministeriet riktade skarp kritik mot ”det urskillningslösa bruket av blodtransfusioner” i Japan och den ”blinda tilltron till deras effektivitet”.

Problemet med att försöka avhjälpa blodbrist med en blodtransfusion är att transfusionen kan vara mer dödsbringande än blodbristen. Jehovas vittnen, som vägrar att ta emot blodtransfusioner av i första hand religiösa skäl, har bidragit till att bevisa detta faktum.

Du kanske har sett tidningsrubriker som påstår att ett Jehovas vittne har dött därför att han eller hon har vägrat att ta emot en blodtransfusion. Men tyvärr säger sådana rapporter sällan hela sanningen. Mycket ofta är det läkarens vägran att operera, eller att operera tillräckligt snabbt, som är orsaken till vittnets död. Somliga kirurger vägrar att operera såvida de inte får ge en blodtransfusion, om hemoglobinhalten skulle understiga 100 gram per liter. Många kirurger har emellertid utfört framgångsrika operationer på vittnen som haft ett hemoglobinvärde på 50, 20 eller till och med ännu mindre. Så här säger kirurgen Richard K. Spence: ”Vad jag har funnit i samband med behandling av vittnena är att den lägre hemoglobinhalten inte alls står i relation till dödligheten.”

Många alternativa behandlingsmetoder

”Blodtransfusion eller döden.” Så kan somliga läkare beskriva de alternativ som står till buds för ett Jehovas vittne. Men i verkligheten finns det många andra alternativ. Jehovas vittnen är inte intresserade av att dö. De är intresserade av alternativ till blodtransfusioner. Eftersom bibeln förbjuder allt intagande av blod, betraktar de helt enkelt inte blodtransfusioner som ett alternativ.

I juni 1988 avgav den ovan nämnda aidskommissionen ett utlåtande där man rekommenderade just det som vittnena har bett om i åratal, nämligen: ”Initierat samtycke till transfusion av blod eller blodbeståndsdelar bör innefatta ett klargörande av de risker som är inbegripna ... och information om lämpliga alternativ till transfusioner av homologt blod.”

Patienten bör med andra ord ha rätt att välja behandling. Ett exempel på sådana alternativa behandlingsformer är ett slags transfusion av så kallat autologt blod. Patientens eget blod tillvaratas under operationen och leds tillbaka in i patientens ådror. Om tillvägagångssättet är sådant att processen helt enkelt är en förlängning av patientens eget blodomlopp, är det helt acceptabelt för de flesta vittnen. Kirurger betonar också värdet av att öka patientens blodvolym med blodfria plasmasubstitut och låta kroppen själv fylla på förrådet av röda blodkroppar. Sådana metoder har använts i stället för blodtransfusioner utan att dödligheten har ökat. De kan till och med vara säkrare.

Ett preparat som inger stora förhoppningar, en syntetisk form av hormonet erythropoietin, har nyligen blivit godkänt för begränsad användning. Det påskyndar kroppens egen framställning av röda blodkroppar och hjälper på så sätt patienten att tillverka mer av sitt eget blod.

Omfattande forskning bedrivs fortfarande för att finna ett effektivt substitut för blod som har något av blodets fantastiska syretransporterande förmåga. Amerikanska tillverkare av sådana substitut har emellertid svårt att få sina produkter godkända. Men som en sådan tillverkare invänder: ”Om du skulle komma med blod till FDA [amerikanska livsmedels- och läkemedelsförvaltningen] för att få det godkänt, skulle du inte ha en chans att ens få det testat — så giftigt är det.” Forskarna har dock gott hopp om att kunna finna ett effektivt preparat som kan godkännas som ett syretransporterande blodersättningsmedel.

Det finns således alternativ. Här har vi bara nämnt några få av alla de valmöjligheter som står till buds. Som dr Horace Herbsman, professor i klinisk kirurgi, skrev i tidskriften Emergency Medicine: ”Det står ... helt klart att vi har alternativ till blodtransfusion. Vår erfarenhet med Jehovas vittnen skulle kanske kunna tolkas så att vi inte behöver lita till blodtransfusioner, med alla de komplikationer som dessa kan medföra, i den utsträckning som vi tidigare trott.” Detta är egentligen ingenting nytt. Som det framhölls i tidskriften The American Surgeon: ”Att större operationer på ett betryggande sätt kan utföras utan blodtransfusioner har tydligt dokumenterats under de 25 senaste åren.”

Men om blod är så farligt och det finns tillfredsställande alternativ, varför får då miljontals människor onödiga blodtransfusioner — i många fall utan att veta om det, i andra till och med emot sin vilja? Den tidigare omtalade aidskommissionen förklarar i sin rapport att läkare och annan sjukhuspersonal inte är tillräckligt informerade om de alternativ som finns att tillgå. Man framhåller också en annan faktor: ”Vissa regionala blodgivarcentraler har varit ovilliga att stödja projekt som minskar behovet av blodtransfusioner, eftersom deras intäkter härrör från försäljningen av blod och blodprodukter.”

Med andra ord: Försäljning av blod är en lukrativ affär.

Den dyrbaraste vätskan i världen

Även om blodtransfusioner skulle kunna betraktas som en farlig och onödig produkt av en ofta girig industri, är detta inte förklaringen till att Jehovas vittnen vägrar att ta emot dem. Deras skäl är av helt annorlunda och mycket allvarligare slag. Vilka är dessa skäl?

EN BLODDROPPE är så lätt att ta för given. Den väller upp från en skråma eller ett nålstick som en liten glittrande röd kupol, och vi sköljer bort den eller torkar av den utan att ägna den en tanke.

Men om vi kunde förminska oss själva, så att vi blev så små att denna kupol tornade upp sig som ett berg, skulle vi i dess karmosinröda djup finna en värld av ofattbar komplexitet och ordning. I denna enda bloddroppe finns det en hel armé av celler: 250.000.000 röda blodkroppar, 400.000 vita blodkroppar samt 15.000.000 blodplättar, och det finns ytterligare andra i leden. Väl ute i blodbanan tar varje armé itu med sin speciella uppgift.

De röda blodkropparna kilar snabbt igenom det sinnrika nätverket av blodkärl och för med sig syre från lungorna till varje cell i kroppen, samtidigt som de för bort koldioxid. Dessa blodceller är så små att om 500 av dem kunde staplas på varandra, skulle de endast nå en höjd av drygt en millimeter. Men om alla röda blodkroppar i en människokropp kunde travas på varandra, skulle stapeln ändå bli 50.000 kilometer hög! Efter att i omkring 120 dagar ha farit runt i kroppen 1.440 gånger per dygn dör blodkroppen. Järnet i cellkärnan återvinns på ett effektivt sätt, och resten undanskaffas. Varje sekund dör ungefär tre miljoner röda blodkroppar, medan lika många nya tillverkas i benmärgen. Hur vet kroppen när en blodcell är gammal nog att dra sig tillbaka? Denna fråga förbryllar forskarna. Men en kemist förklarar att ”vårt blod skulle bli lika tjockt som murbruk på några veckor”, om de röda blodkropparna inte ersattes på det här sättet.

Under tiden smyger de vita blodkropparna omkring i blodomloppet och spårar upp och förgör ovälkomna inkräktare. Om ett blödande sår uppstår någonstans, strömmar blodplättarna genast till och börjar reparera skadan genom att bilda en koagel. Alla dessa celler simmar omkring i en klar, gulaktig vätska som kallas plasma och som i sig själv består av hundratals ingredienser. Många av dessa spelar en viktig roll vid verkställandet av blodets många uppgifter.

Forskarna har, med all sin samlade intelligens, inte kunnat förklara alla dessa skeenden, långt mindre upprepa dem. Måste inte denna fantastiskt komplicerade vätska vara ett verk av en mästerlig formgivare? Och är det då inte uppenbart att denne övermänsklige Skapare har all rätt att bestämma hur hans skapelse skall användas?

Jehovas vittnen har alltid varit av den uppfattningen. De betraktar bibeln som ett brev från vår Skapare, i vilket han har stakat ut riktlinjerna för hur vi skall leva på bästa sätt, och denna bok har mycket att säga när det gäller blod. I 3 Moseboken 17: 14 (NW) sägs det: ”Varje slags kötts själ är dess blod” — inte i bokstavlig bemärkelse, naturligtvis, eftersom bibeln också förklarar att den levande organismen själv är en själ. Det förhåller sig i stället så att alla varelsers liv är så oupplösligt förenat med och beroende av det blod som flyter i deras ådror att blodet med all rätt betraktas som en helig vätska som representerar livet.

För somliga är detta svårt att förstå. Vi lever i en värld där mycket få ting betraktas som heliga. Inte ens livet självt värdesätts på tillbörligt sätt. Det är därför inte så underligt att blod köps och säljs som vilken annan handelsvara som helst. Men de som respekterar sin Skapares vilja behandlar inte blodet på det sättet. ”Blod ... skall ni inte äta”, befallde Gud Noa och hans avkomlingar — och därmed hela mänskligheten. (1 Moseboken 9: 4, NW) Åtta hundra år senare infördes denna befallning i den lag som Gud gav till israeliterna. Ytterligare 1.500 år senare bekräftade han den ännu en gång när han befallde de kristna att de skulle ”avhålla sig från ... blod”. — Apostlagärningarna 15:20.

Den främsta orsaken till att Jehovas vittnen håller denna lag är att de vill lyda sin Skapare. Genom sin egen älskade Sons offerdöd har Skaparen redan försett mänskligheten med livräddande blod. Detta blod kan förlänga vårt liv, inte bara några få månader eller år, utan för alltid. — Johannes 3:16; Efesierna 1:7.

Genom att avstå från blodtransfusioner har vittnena också blivit förskonade från en mängd faror och problem. Fler och fler människor utanför Jehovas vittnens led vägrar nu att ta emot blodtransfusioner. Läkarkåren har så sakteliga gett gensvar och har börjat minska sin användning av blod. Som det uttrycktes i läkartidningen Surgery Annual: ”Den säkraste transfusionen är utan tvivel den som aldrig ges.” Tidskriften Pathologist framhöll att Jehovas vittnen länge har hävdat att blodtransfusioner inte är en tillrådlig behandlingsform. Man tillade: ”Det finns åtskilliga bevis som stöder deras påstående, trots att blodbankerna bedyrar motsatsen.”

Vem föredrar du att sätta tilltro till? Den allvise Gud som har skapat blodet eller de människor som har förvandlat det till en inkomstbringande handelsvara?