Frågor från läsekretsen
Gud varnade Kain och sade: ”Det [är] synd som hukar sig vid ingången, och till dig står dess åtrå”, vilket tycks alludera på ett vilddjur och dess byte. (1 Moseboken 4:7) Varför skulle ett sådant uttryckssätt användas, om djuren före den stora översvämningen åt endast växtlighet?
I de böcker som skrevs av Mose finner vi ett antal verser som återspeglar fakta eller historiska händelseutvecklingar som kanske kan verka egendomligt malplacerade i sitt historiska sammanhang.
Berättelsen i 1 Moseboken 2:10—14 ger till exempel geografiska detaljer om Edens trädgård. Mose skrev att en av floderna var den som gick ”öster om Assyrien”. Men landet Assyrien fick sitt namn från Assur, en son till Sem som var född efter den stora översvämningen. (1 Moseboken 10:8—11, 22; Hesekiel 27:23; Mika 5:6) I sin noggranna och inspirerade redogörelse använde Mose tydligen helt enkelt uttrycket ”Assyrien” för att hänvisa till ett område som var välkänt för hans läsare.
Tänk på ett annat exempel ur de första kapitlen i Första Moseboken. Efter det att Adam och Eva hade syndat och blivit utdrivna ur trädgården hindrade Jehova dem från att återvända. Hur då? I Första Moseboken 3:24 läser vi: ”Han [drev] ut människan och placerade på östra sidan av Edens trädgård keruberna och den flammande klingan av ett svärd som ständigt svängde runt för att bevaka vägen till livets träd.” Lägg märke till ”den flammande klingan av ett svärd”. Uppfann Gud svärdet?
Vi skall inte dra slutsatsen att vår kärleksfulle Skapare var den förste som tillverkade det som vi nu känner som svärd. Adam och Eva såg något som var flammande och som svängde runt framför änglarna. Vad var det egentligen? Vid den tid då Mose skrev 1 Moseboken var svärd något välkänt och användes i krig. (1 Moseboken 31:26; 34:26; 48:22; 2 Moseboken 5:21; 17:13) Moses ord, ”den flammande klingan av ett svärd”, gjorde det således möjligt för hans läsare att i viss utsträckning göra sig en bild av det som fanns vid ingången till Eden. De kunskaper man hade på Moses tid bidrog till förståelsen av sådana saker. Och det språk som Mose använde måste ha varit korrekt, eftersom Jehova lät det ingå i Bibeln. — 2 Timoteus 3:16.
Hur är det då med 1 Moseboken 4:7? Där varnade Gud Kain: ”Om du tar dig för att göra gott, kommer det då inte att bli en upphöjelse? Men om du inte tar dig för att göra gott, är det synd som hukar sig vid ingången, och till dig står dess åtrå; och kommer du för din del att få herraväldet över den?” Som vi har sett verkar språket måla upp bilden av ett hungrigt vilddjur, som hukar sig för att kasta sig över och sluka ett byte.
Men uppgifterna i Bibeln pekar på att Adam och Eva levde i fred med djuren. En del av djuren kan ha trivts rätt bra i närheten av människan och kan rentav ha haft nytta av den närheten. Andra var vilda djur, djur som helt naturligt sökte sig sitt hemvist långt borta från människan. (1 Moseboken 1:25, 30; 2:19) Men Bibeln antyder inte att några av djuren jagade andra djur eller människor. Från början anvisade Gud uttryckligen växtligheten som kost åt både djuren och människan. (1 Moseboken 1:29, 30; 7:14—16) Detta ändrades inte förrän efter den stora översvämningen, som 1 Moseboken 9:2—5 visar.
Hur var det då med Guds varning till Kain, som vi läser i 1 Moseboken 4:7? Bilden av ett rovlystet vilddjur som hukade sig och var redo att hoppa på ett byte torde helt visst ha varit lätt att förstå på Moses tid, och vi förstår den också. Mose kan således återigen ha använt ett språk som var anpassat till läsare som var bekanta med världen efter den stora översvämningen. Och även om Kain aldrig hade sett ett sådant djur, skulle han ändå ha kunnat fatta poängen i en varning som liknade det syndiga begäret i honom vid ett hungrigt och glupskt djur.
Men det som vi i första hand bör tänka på när vi läser detta är följande: Guds omtanke när det gäller att varna Kain, värdet av att ödmjukt ta emot råd, hur lätt avundsjuka kan fördärva oss och hur allvarligt vi bör ta på andra varningar som Gud har låtit nedteckna åt oss i Bibeln. — 2 Moseboken 18:20; Predikaren 12:12; Hesekiel 3:17—21; 1 Korinthierna 10:11; Hebréerna 12:11; Jakob 1:14, 15; Judas, vers 7, 11.