UNDER många år rådde det fred i Kambodja (Kampuchea). Men år 1970 grep generallöjtnant Lon Nol makten i landet. Till följd av detta reste sig kommunister, kända som de röda khmererna, i en organiserad revolt. Lon Nol mobiliserade alla krafter han kunde i Kambodja för att bekämpa kommunisterna.

I april 1975 marscherade nämligen de kommunistiska röda khmererna in i Phnom Penh, drev bort Lon Nol och satte genast i gång med att skapa ett fullständigt nytt samhälle.

Alla som hade varit i statlig tjänst under den förra regeringen skulle nu inställa sig och sedan sändas till speciella läger för omskolning. Jag brydde mig inte om att inställa mig, eftersom jag inte hade någon lust att bli polis igen. Detta räddade faktiskt mitt liv. Jag fick senare veta att ”omskolningen” i verkligheten betydde avrättning. Alla som inställde sig blev dödade.

En period av skräck

Man beräknar att mellan en och två miljoner kambodjaner dödades under de följande månaderna. Jag fick personligen bevittna avrättningar, se massgravar såväl som floder och sjöar som bokstavligen talat färgats röda av blod och var fulla av döda kroppar. Familjer slets isär och drevs bort från sina hem och egendomar. En omvälvning av tidigare aldrig skådad omfattning sopade bort mer än två tusen år gamla kambodjanska traditioner. Ingen kambodjan hade tidigare kunnat tro att en sådan radikal förändring över huvud taget var möjlig.

Jag frågade mig själv, villrådig och fylld av skräck som jag var, om det fortfarande var någon mening med att leva i ett sådant omänskligt samhälle. Jag beslutade mig för att fly utomlands. De röda khmererna hade redan börjat söka efter mig — jag fanns på deras svarta lista. Sedan jag hade slutat hos polisen gick jag under falskt namn, och detta hade gjort det svårare för dem att hitta mig. Men eftersom jag var välkänd som låtskrivare och författare, visste många människor vem jag var och brukade också kalla mig vid mitt rätta namn, så jag förstod att jag svävade i verklig livsfara.

Trots det var det långt ifrån lätt att besluta sig för att fly till Thailand. Hur det nu än var med den styrande regimen älskade jag fortfarande mitt hemland. Jag visste också att när jag en gång hade lämnat landet kunde jag inte vänta mig att få komma tillbaka för att träffa mina föräldrar, min bror och mina systrar. För övrigt fanns det inga sätt att få reda på några flyktvägar till Thailand. Jag kunde inte fråga någon. Jag hade sett liket efter en man som hade skjutits och lämnats liggande på marken därför att det hade blivit känt att han planerade att fly ur landet.

Flykten — och min tro på Gud

EXAKT två månader efter det att de röda khmererna hade tagit makten försökte jag och en annan man att fly. Vi gick emellertid vilse och fick lov att återvända. Men jag gav inte upp. Några dagar senare gav jag mig i väg igen tillsammans med en före detta poliskollega. Vi fick senare sällskap av sju andra personer, bland annat ett barn på tre år.

I djungeln hörde vi det hårresande rytandet från tigrar. Men något som vi fruktade mer än tigrar och giftormar var de röda khmerernas anhängare som ständigt kammade igenom djunglerna för att leta efter flyktingar. Ibland såg vi dem. Minsta lilla ljud från vår sida skulle ha dragit till sig deras uppmärksamhet och betytt döden för oss. Tidvis kunde vi inte sova av fruktan för att bli upptäckta.