”Även om [Stad F] är en av de säkraste storstäderna i Nordamerika, har växande arbetslöshet, stigande brottslighet och etniska motsättningar fått invånarna att börja undra över välfärdens baksida. Brottsligheten ... har fått stadens invånare att tappa modet. Sexuella övergrepp har ökat med 19 %. ... Morden har ökat med närmare 50 %.”

Stad F — Toronto i Canada — beskrevs år 1991 av tidskriften Time i en artikel, och den beskrivningen var något mindre smickrande än den som publicerats i samma tidskrift tre år tidigare. Den första rapporten, betitlad ”Äntligen en stad som fungerar”, uttalade sig mycket positivt om staden och förklarade att den ”imponerar på nästan alla människor”. Den citerade en besökare som uppgavs ha sagt: ”Det här stället får mig nästan att börja tro på städer igen.” Tyvärr tycks denna ”fungerande” stad nu ha fallit offer för samma problem som hemsöker andra degenererande städer.

Det är inte alla som anser att kampen är förlorad. Ett exempel är en tidigare borgmästare i Toronto, som optimistiskt sade: ”Jag tror inte att staden håller på att klappa ihop. Den har visserligen sina problem, men jag tror att vi kan lösa dem.”