”En lott har tillfallit mig i det ljuvliga”

Berättat av D. H. MacLean

JAG satt där timme efter timme, med en man från kanadensiska ridande polisen vid min sida. Jag var hans fånge. Vi var på väg till fånglägret vid Chalk River i Ontario i Canada, och jag tyckte att den 2.400 kilometer långa tågfärden aldrig ville ta slut.

Det var år 1944, och andra världskriget pågick som intensivast. Men vad gjorde jag här, och varför var jag på väg till fängelset? Jo, det berodde till stor del på vad pappa hade lärt mig redan i min barndom. Han brukade vanligen avsluta varje allvarligt samtal med mig genom att på sitt eget liv tillämpa psalmistens ord: ”En lott har tillfallit mig i det ljuvliga.” Sedan brukade han uppmana mig att sträva efter att få uppleva samma sak. — Psalm 16:6.

En andlig uppfostran

Vad pappa hade sett när han i fyra år tjänstgjorde som sergeant under första världskriget, i synnerhet vad han hade sett i fråga om prästerskapets skrymtaktiga handlingssätt, gjorde honom desillusionerad. När en entusiastisk bibelforskare år 1920 förklarade vad Guds lösning var på mänsklighetens problem, slog därför bibelns sanningar an en lättrörlig sträng i pappas hjärta. Min mor blev också intresserad och blev en hängiven tjänare åt Jehova. Resultatet blev att min syster Kay och jag hade fördelen att få en andlig uppfostran.

Efter någon tid sålde pappa sin affärsrörelse, och han och mamma började resa från stad till stad som heltidsförkunnare. Därav kom det sig, när jag var sex år och Kay åtta, att vi gick i åtta olika skolor under skolåret 1928. Vi följde den här kringresande livsstilen i 18 månader. Men när det blev allt svårare för mina föräldrar att se till att vi fick behövlig skolgång, köpte de en bensinstation med bilverkstad, till vilken det hörde en liten kiosk. Men de 18 månadernas pionjärtjänst efterlämnade ett bestående intryck på min syster och mig.

I vårt hem i närheten av Halifax i Nova Scotia var det alltid öppet hus för pionjärer och resande tillsyningsmän. Pappa var frikostig och hjälpsam mot dem som behövde få bilen reparerad eller var i behov av reservdelar, och mamma sörjde för annat som våra många besökare kunde behöva. Jag har levande minnen av de trosstärkande erfarenheter som dessa heltidsförkunnare berättade. Jag kan också komma ihåg det tillfälle då jag var 18 år gammal och en av de resande bröderna inbjöd mig att vara hans färdkamrat i tre veckor, när han besökte grannförsamlingar. Det oväntade privilegiet har etsat sig fast i mitt minne.

Det dramatiska förbudet

År 1940, när jag var bara 17 år, förklarade myndigheterna i Canada ”organisationen Jehovas vittnen” och vittnenas evangeliseringsarbete förbjudna. Vakttornet trycktes i hemlighet i vårt hem, och därifrån spreds det i hela provinsen Nova Scotia. Jag kommer ihåg hur spännande det var när en kurir anlände mitt i natten med stenciler, pappersbuntar och tryckfärg.

Under den första tiden av förbudet tog vi som familj del i den landsomfattande nattliga spridningen av en speciell broschyr med titeln End of Nazism (Nazismens undergång). Men jag måste medge att mitt hjärta bultade, när jag steg ur bilen i den mörka och kalla natten. Pappa gav skyndsamma, tydliga anvisningar. Sedan skildes vi åt och gick var och en åt sitt håll.

Du kan föreställa dig vår oro, när Kay inte återvände till bilen vid överenskommen tid. När vi hade väntat i mer än en timme, fanns det ingenting annat att göra än att åka hem. Till vår stora lättnad fanns hon där och väntade oroligt på oss. Polisen hade tagit upp henne, men inte för att hon höll på med att sprida olaglig litteratur. En polisman hade lagt märke till henne och undrat varför en attraktiv tonårsflicka gick ensam på gatorna i Halifax under småtimmarna en kall vintermorgon. Och när han erbjöd sig att köra Kay hem, tackade hon ja till det — alla hennes broschyrer var i alla fall utdelade. Kampanjen blev en stor framgång och vann publicitet i hela Canada.

Hur jag kom att bli fånge

När jag hade slutat high school år 1941, hade jag ett förvärvsarbete i nästan två år. Sedan var jag med vid en områdessammankomst i Förenta staterna, där jag träffade Milton Bartlett, en nitisk pionjär i min egen ålder. Hans översvallande lycka över sanningen och hans påtagliga glädje över att vara pionjär bidrog kraftigt till att jag bestämde mig för att lämna min anställning och träda in i heltidstjänsten i mars 1943.

Eftersom förbudet fortfarande gällde, var predikandet från hus till hus alldeles som kattens lek med råttan när det gällde polisen. På ett nytt distrikt i Charlottetown på Prince Edward Island var jag så ivrig att komma ut i tjänsten och se människornas reaktion att jag glömde att anteckna min bostadsadress.

Jag hade inte gjort mer än några få besök, då jag greps av polisen, som sökte igenom min väska och arresterade mig. Eftersom jag inte kunde uppge någon adress, sattes jag i häktet, där jag hölls isolerad från yttervärlden i fyra dagar. Till all lycka råkade en dotter till ett vittne i församlingen höra polischefen tala om ett ungt vittne som polisen hade häktat, och det ledde till att jag släpptes mot borgen, som bröderna betalade.

Min rättegång uppsköts i flera månader, och därför fortsatte jag med tjänsten från dörr till dörr. Sedan fick jag ett förordnande i Glace Bay i Nova Scotia. Några månader senare fick jag kallelse att inställa mig vid rätten i Charlottetown. Jag förberedde mig flitigt för min rättegång och hoppades att jag skulle kunna framlägga kraftiga bevis för min ställning som förkunnare.

Domaren lät sig övertygas om att jag uppfyllde alla kraven för en religiös förkunnare. Han tillfogade emellertid att det var brukligt att sända Jehovas vittnen till fångläger i enlighet med de nationella förordningarna om krigstjänst. Det var bakgrunden till att jag kom att befinna mig på det där tåget till fånglägret vid Chalk River i Ontario. Under de två följande åren skickades jag till tre olika läger.

Frihet — men fler bataljer

Jag blev frigiven år 1946 och återgick till pionjärtjänsten i Glace Bay. När förbudet mot Jehovas vittnen upphävdes, var vi åter fria att utföra vårt arbete i Canada under lagligt beskydd. Det enda undantaget var den fransktalande katolska provinsen Quebec, där den religiösa förföljelsen var utbredd. På så sätt började det som kom att kallas slaget om Quebec.

Söndagen den 3 november 1946 anordnades ett speciellt möte i Montreal, där Sällskapet Vakttornets president och andra från huvudkontoret i Brooklyn var närvarande. Den flammande traktaten Quebec’s Burning Hate for God and Christ and Freedom Is the Shame of All Canada (Quebecs brinnande hat mot Gud och Kristus och friheten är en skam för hela Canada) kom ut, och ett program för att ge den landsomfattande spridning utformades. Pionjärer inbjöds att söka till nästa Gileadklass för att få övning som skulle göra dem rustade att följa upp den här speciella kampanjen i Quebec. Jag lämnade in min ansökan, och inom några månader fick jag en inbjudan till Gileads nionde klass.

Livet i ett nytt land

Eftersom jag kände mig som klippt och skuren för Quebec, blev jag fullständigt överraskad, när jag efter avslutningen blev förordnad som kretstillsyningsman i Ontario i Canada, där jag skulle besöka de engelsktalande församlingarna. Men det var ingenting i jämförelse med den chock som kom sex månader senare, när jag i min hand fick ett brev från Sällskapet med ett förordnande som gällde Australien.

I det nya landet blev min första uppgift att betjäna en krets som omfattade hela delstaten Western Australia, ett enormt stort område på 2.528.000 kvadratkilometer! En annan av de första kretsar som jag betjänade i den centrala delen av Australien omfattade en avlägsen utpost som hette William Creek. Det enda vittne som fanns där drev den enda handelsboden, som låg vid en järnvägshållplats. En dag fick jag till min förvåning se en karavan kameler, som reds av australiska urinnevånare, sakta närma sig handelsboden och stanna i närheten av den. De hade kommit för att inhandla förnödenheter. Samtalet lät så här:

Kunden: Vill ha stövlar.

Handlaren: Stora eller små?

Kunden: Stora.

Därmed var transaktionen klar, och kunden gled ut ur handelsboden för att lasta sina nya stövlar på sin kamel. En annan kom in.

Kunden: Jag vill ha klänning till lubra (urinnevånarnas ord för hustru).

Handlaren: Tjock eller mager?

Kunden: Mager.

Klänningen plockades fram, blev betald och stoppades in i en säck och lastades på den väntande kamelen.

Tillsammans med min äktenskapspartner

Tre år efter det att jag hade kommit till Australien gifte jag mig med en söt flicka från Brisbane, som hette June Dobson. Efter vårt giftermål var vi pionjärer i ett år, innan vi inbjöds att återuppta resetjänsten, först i kretstjänsten och senare i områdestjänsten.

Så länge jag var ogift, betjänade jag många platser på motorcykel i olika avkrokar. Men nu färdades min hustru och jag med bil. Vägen över den oländiga Nullarborslätten, där temperaturen vanligen är högre än 46 plusgrader, var inte asfaltbelagd på en sträcka av omkring 1.200 kilometer och bestod av fint damm. Det brukade yra i väg så att bilen liknade en racerbåt som plöjde fram genom vattnet. Vi förseglade noggrant alla dörrar och rutor med maskeringstejp för att utestänga det besvärande stoftet. Det gjorde att temperaturen inuti bilen steg oerhört, men det räddade oss åtminstone från att bli inpyrda med smuts och damm.

Under våra år i områdestjänsten genomkorsade vi den australiska kontinenten gång på gång, och vi besökte dussintals små och stora städer och tjänade vid kretssammankomster i varje tänkbar omgivning. När vi började i områdestjänsten år 1953, fanns det bara ett område i Australien. Nu finns det fem.

År 1960 fick vi en oväntad inbjudan — att tjäna vid Betel i Strathfield i Sydney. Kontrasten till resetjänsten var stor, men så småningom vande jag mig vid skrivbordsarbete. Snart var det emellertid dags för ännu en överraskning. När June och jag hade tjänat vid Betel i 18 månader, fick vi en inbjudan att delta i den nya 10 månader långa kursen vid Gileadskolan.

I kontrast till min förra Gileadkurs i South Lansing i New York befann vi oss den här gången på ort och ställe i Brooklyn, Jehovas vittnens världshögkvarter. När vi var utexaminerade, blev vi åter förordnade att tjäna i Australien, även den här gången i resetjänsten. Vi tjänade i den ställningen fram till år 1981, då vi blev inbjudna att åter tjäna vid Betel i Sydney. Där fick vi vara med om det omfattande arbetet att flytta hela avdelningskontoret, tryckeriet och Betelfamiljen från Strathfield till den nybyggda anläggningen i Ingleburn, omkring 50 kilometer från centrala Sydney.

”Ljuvliga” platser

Här är mitt arbete på avdelningen för tjänst på fältet ett dagligt glädjeämne för mig. Eftersom jag personligen känner så många bröder och systrar från hela kontinenten tack vare åren i områdestjänsten, har jag känslan av att vara där ute tillsammans med kretstillsyningsmännen, när deras rapporter kommer in varje vecka. Områdestillsyningsmännens rapporter får mig att känna mig förflyttad rätt in bland åhörarskarorna i sammankomsthallarna med hela den atmosfär som finns på en kretssammankomst. Tillsammans med vår Betelfamilj på drygt 110 personer, utflyttad till ett halvlantligt område på tryggt avstånd från stadens buller och föroreningar, tycker min hustru och jag att livet vid Betel är det bästa man kan uppnå i fråga om ”ljuvliga” platser.

En sen höstdag i maj 1984 kom samordnaren för avdelningskontoret, H. V. Mouritz, och berättade stillsamt för mig att jag hade förordnats av den styrande kretsen att tjäna som medlem av avdelningskontorets kommitté för Australien. Min känsla den eftermiddagen var i stort sett densamma som år 1947, då jag läste det brev som innehöll ett förordnande att tjäna i det här förtjusande landet på andra sidan jordklotet.

En återblick på mina 65 levnadsår i Jehovas organisation ger mig en känsla av att Psalm 16:6 har fått en personlig uppfyllelse för mig. Jag har verkligen fått en lott ”i det ljuvliga”. Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag utan tvekan välja precis den levnadskurs som jag har följt. Det skulle inte kunna bli något resultat mer ljuvligt än det jag erfarit — inte några upplevelser mer givande än mina.