Mitt liv av förändringar för Jehova
Berättat av Smith Bell
”DE RÄTTFÄRDIGAS stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd.” — Ordspråksboken 4:18.
Detta skriftställe vittnar om förändring och framåtgående, och när jag ser tillbaka på mitt hundraåriga liv, kan jag se hur Jehova sannerligen ständigt har lyst upp sanningens stig. Detta har krävt villighet att godta sådan förändring och sådant framåtgående från deras sida som bemödar sig om att tjäna honom.
Bibelstudiebok förbjuden
Den första större förändringen i mitt liv kom under första världskriget. Jag kan fortfarande se orden tryckta i de lokala tidningarna på landsbygden i Saskatchewan i Canada år 1918: ”FÖRBJUDEN: DEN FULLBORDADE HEMLIGHETEN, AV C. T. RUSSELL”. Jag skulle förmodligen inte ha tagit speciellt intryck, om det inte hade varit för att detta var samme författare vars bibliska predikningar min far brukade läsa när jag växte upp nära White Water i Manitoba i Canada. Jag kommer särskilt ihåg hur han instämde i Russells predikningar som med bibelns hjälp framhöll att det inte fanns någon helveteseld.
Nu tycktes alla tala om denna bok, och min nyfikenhet blev uppeggad i hög grad. Varför skulle en kommentar till bibeln, av allt tänkbart, undanhållas allmänheten? Men hade inte artikeln å andra sidan sagt att boken påstods innehålla uttalanden som var uppviglande och emot kriget? Hur som helst måste jag få tag i den där boken! Men hur jag än försökte, kunde jag inte finna något exemplar. I stället fick jag en annan bok i samma serie — den hade titeln Den gudomliga tidsåldersplanen. När jag hade läst ut den och jämfört den med min bibel, var jag hänförd. Detta var sanningen!
Före denna tidpunkt hade mitt intresse för religion varit ganska flyktigt, även om jag hade lyckats läsa igenom bibeln en gång. Det var i själva verket min mor som hade stoppat in en bibel bland mina tillhörigheter när jag vid 22 års ålder flyttade från Manitoba västerut till Saskatchewan för att själv börja bruka en lantgård. År 1905, då mitt läsestoff minskade under den första vintern, började jag se allvarligt på bibeln och den sanning som den innehöll. Min slutsats var att ingenting i världen skulle kunna bli bättre förrän Satan var bunden och fängslad i avgrunden, precis som det förklarades i Uppenbarelseboken 20:1—3.
Jag förstod att jag måste predika
De följande åren gick fort, eftersom jag gifte mig och började bilda familj. Men nu, sedan jag hade läst Den gudomliga tidsåldersplanen, fann jag att jag inte kunde sitta sysslolös och vänta på att dessa ting skulle inträffa och hoppas att för egen del få skörda allt gagn. Jag måste berätta för andra om de underbara ting som Jehova hade utlovat.
Det borde vara logiskt att jag började med mina grannar, tänkte jag, och de skulle alldeles säkert bli lika lyckliga som jag över att höra de goda nyheterna. Jag började med att anordna ett bibelstudium i mitt hem och inbjöd mina vänner från granngårdarna att sluta sig till mig. Men i stället för det förväntade gensvaret blev det mycket tydligt att de tyckte att jag hade förlorat förståndet! De menade att jag skulle kunna betjäna samhället bättre om jag accepterade ställningen som lärare i den av flera olika samfund drivna söndagsskolan. Jag samtyckte till att gå dit nästa söndag och sedan fatta mitt beslut.
När jag kom fram, fick jag veta att diskussionsämnet för dagen skulle vara: ”Vilka är mest religiösa — män eller kvinnor?” Utan att vänta på predikan banade jag mig väg till dörren för att aldrig mer återvända. Hur skulle jag kunna vara tillfredsställd med sådant nonsens, när mina ögon hade öppnats för de verkligt meningsfulla sanningar som gjorde mig fri från fruktan för evig pina och förklarade de dödas sömnlika tillstånd, för att inte nämna det storslagna hoppet om att få leva för evigt? Bibelns lära om en uppståndelse var till stor tröst för min hustru och mig, eftersom två av våra små döttrar hade dött. Vår bitterhet försvann, när vi insåg att Gud inte hade tagit dem till sig för att befolka himmelen med fler änglar. — Predikaren 9:5, 10; Jesaja 25:8; Johannes 5:29; Uppenbarelseboken 21:3—5.
Ungefär vid den här tiden tog jag kontakt med andra intresserade bibelforskare i trakten av Wilkie, som närmaste samhälle hette, och en församling på ett dussin eller så bildades. Nästan omedelbart blev jag utsedd att leda vårt varje vecka återkommande dryftande av Vakt-Tornet på söndagarna. Detta ansvar fick jag redan innan jag var döpt!
Förändringar i mitt synsätt
År 1922 blev jag döpt. Detta följdes av min hustrus dop en kort tid senare, och sedan kom ytterligare en förändring. Jag avsade mig min plats i kommunfullmäktige. Jag insåg att min lojalitet inte kunde vara delad. Jag kunde inte gå ut till folk i det kringliggande området och tala om hur Guds rike skulle befria oss från orättvisorna i världen medan jag själv fortsatte att försöka hjälpa till genom mänskliga ansträngningar — i all synnerhet som bibeln tydligt förklarar att sådana är dömda att misslyckas. — Uppenbarelseboken 19:11—18.
På den tiden var transportmedlen långsammare, och därför utförde vi vårt predikoarbete lite annorlunda jämfört med hur det är i den här tiden. Vi kunde välja ut ett visst skoldistrikt och besöka alla deras hem som tillhörde det. Vi kunde använda dagen till att inbjuda dem att komma till skolhuset på söndagen för att lyssna till ett bibliskt tal. Jag kommer ihåg en söndag då en broder och jag gick från gård till gård för att inbjuda människor till skolan den kvällen och dessutom visa dem sex bibelstudieböcker för tillsammans tre dollar. Vi knackade på en dörr, och en dam öppnade och förklarade tydligt att hon aldrig skulle kunna läsa alla de där böckerna. Brodern svarade: ”Kära frun, det räcker inte med att ha läst de här böckerna, utan ni måste också lära er allting i dem, om ni vill leva!” Vi är nu mera taktfulla när vi talar med människor, men det var åtminstone så att vår uppriktighet tydligt lyste igenom vårt opolerade yttre.
Under de följande åren var det åtskilliga i vår församling som kände en viss oro beträffande vår tillbörliga plats i Jehovas anordning. Vi blev mycket lyckliga, när ljuset klarnade år 1935, så att vi fick kunskap om vilka som utgör den ”stora skaran”, som är omnämnd i Uppenbarelseboken 7:9—17. Dessa var inte en himmelsk andrahandsklass och skulle därför inte ta del av emblemen, vin och osyrat bröd, vid den årliga åminnelsen av Kristi död. Det var en sådan befrielse att kunna med förtröstan se fram emot att få leva för evigt på en paradisisk jord som en del av ”de saktmodiga”, som Jesus sade skulle besitta jorden, nämligen hans ”andra får”. — Matteus 5:5, 1917; Johannes 10:16; Jesaja 65:17—25.
Biblisk litteratur förbjuden igen!
År 1940, under andra världskriget, såg religiösa motståndare, som arbetade genom politiska kanaler, på nytt sin möjlighet att få vår verksamhet förbjuden. Detta gjordes utan någon varning. Då det hände var min familj och jag på besök i Manitoba. När vi återvände hem och började ge foder åt hästarna, var det mera än havre som kom ut ur bingen! Det förefaller som om bröderna hade fått tillräcklig tid till att föra bort församlingens litteratur från vår mötesplats och gömma den i vår foderbinge, så att den inte skulle konfiskeras. Myndigheterna låste församlingens byggnad och beslagtog dess bankkonto. Följaktligen måste vi göra hemliga anordningar för att hålla möten i olika hem varje vecka.
År 1941 kom min hustru, vår dotter och jag till British Columbia, medan vi lämnade vår son på gården. Vi hade planerat att tillbringa vintern vid kusten. Eftersom vårt arbete fortfarande var förbjudet, packade vi noggrant så mycket litteratur som möjligt i vår skåpbil. När vi kom till White Rock, fick jag genast arbete som snickare, och eftersom det inte fanns någon församling, satte jag i gång med att i förbigående ställa frågor för att få reda på andra av samma tro i området. Samtalen kunde försiggå ungefär så att jag brukade säga: ”Vad anser du om det här förbudet mot Jehovas vittnen?” Deras svar kunde vara: ”Jag vet inte mycket om det, men jag tror att så-och-så som bor där borta sympatiserar med dem.” Jag kontaktade sedan den personen, och inom kort var vi en grupp på sex eller sju som började hålla ett Vakttornsstudium varje vecka.
Eftersom White Rock ligger vid gränsen till Förenta staterna, där det inte rådde något förbud, kunde vi turas om att ta oss över gränsen och komma tillbaka med de senaste numren av Vakttornet. Om man var utan bil var det inte så stor risk att bli visiterad, och vi kunde på så sätt hålla oss à jour med den senaste andliga födan. Vår verksamhet och vår litteratur hade förbjudits, men de som var verkligt ansvariga, nämligen prästerna, kunde inte förbjuda bibeln. Därför gick vi till människors hem och använde enbart Guds ord.
Vid ett tillfälle planerade vi ett blixtanfall på White Rock, ett samhälle med omkring 1.500 invånare vid den tiden. Vi samlade ihop alla de broschyrer som vännerna hade gömt och grävt ner och fogade till det som jag hade haft med från Saskatchewan. Vi slog in tre stycken eller så i cellofan med ett gummiband omkring, och en kväll efter midnatt gick vi ut och lämnade dem vid ytterdörren hemma hos folk.
Nästa morgon gick jag till arbetet som vanligt, och samtalen tycktes då kretsa kring vår verksamhet under natten. Alla tycktes övertygade om att det måste finnas en stor mängd av de där ”vittnena” i trakten, eftersom de alla hade fått broschyrer, oberoende av i vilken del av samhället de bodde.
Religiös stolthet och fördom
Kort efter det att förbudet blev upphävt år 1943 bildades en församling officiellt i White Rock, och min familj och jag beslöt att stanna kvar där. Vi hyrde en byggnad som vi skulle använda som mötesplats, men motståndare gjorde ständigt så mycket oväsen att det var omöjligt att koncentrera sig. Vi hörde ljud från trummor, kastruller och signalhorn ute från gatan, såväl som brakande och dunkande från grannen. Allt detta gjorde att vi kände oss ganska ovälkomna.
Vi flyttade till en annan hyrd byggnad utanför samhället, där det var lugnt och stilla, och vid den här tiden hade vår församling växt till omkring 50 förkunnare. En kort tid därefter kunde vi bygga en ny Rikets sal i samhället, men efter omkring sju år började vi behöva ytterligare utrymme. Till all lycka kunde vi sälja lokalen för en rimlig summa pengar, och med dessa pengar kunde vi köpa en tomt i samhällets centrum. Således kunde vi bygga vår nya Rikets sal utan att behöva låna några penningmedel.
Stora personliga förändringar
Under 1950-talet kom en annan stor förändring i mitt liv, och med Jehovas hjälp var jag till sist i stånd att genomföra den. Detta gällde att upphöra med vanan att röka tobak. I många år hade jag varit ett slags ”deltidsrökare” — jag hade aldrig låtit rökningen hindra min tjänst för Jehova men heller aldrig fullständigt upphört med rökningen. Detta bekymrade mitt samvete då och då, men eftersom dåtidens upplysningar om allvaret i denna ohälsosamma sedvänja framfördes ganska taktfullt, fortsatte jag att röka.
Det var inte förrän Vakttornets publikationer förklarade att ingen som rökte skulle tillåtas framträda på podiet, som jag på nytt läste skriftställena 2 Korintierna 7:1, Romarna 12:1, 2 och Ordspråksboken 3:5. Jag förstod att jag måste upphöra med rökningen. När jag till sist nalkades Jehova i bön med den rätta inställningen, gav han ”hjälp i rätt tid”, och jag kunde upphöra en gång för alla. Jag kan också tillägga att mitt begär att röka ännu en cigarrett aldrig har återvänt. — Hebréerna 4:16.
Jehova fortsatte att välsigna de ansträngningar vi som grupp gjorde för att göra lärjungar, och år 1967 hade vår församling i White Rock växt till omkring hundra förkunnare. Vid den här tiden blev det uppenbart att min syn inte längre skulle tillåta mig att köra bil, och därför uppmuntrade vår dotter och svärson och våra barnbarn oss att flytta till Whidbey Island i staten Washington för att vara nära dem. Vi fann det vemodigt att lämna alla våra vänner, men alla i vår nya församling fick oss att känna oss välkomna, och vi skaffade oss snabbt ytterligare vänner. Min hustru är borta sedan år 1973; vi åtnjöt ett underbart äktenskap i nästan 67 år, och jag ser fram emot den dag då hon återigen skall vara full av liv och vara vid god hälsa.
Under tiden har jag så mycket att tacka Jehova för, bland annat privilegiet han har beviljat mig att se ”den minste” bli tusen och ”den ringaste” bli ett talrikt folk, en mäktig nation. Och trots min höga ålder finner jag stor glädje i att som äldste i församlingen betjäna mina bröder. Och jag kan fortfarande förena mig med min familj i att gå från dörr till dörr för att finna ännu fler människor som är intresserade av någonting som är bättre än det som den här sjuka tingens ordning har att erbjuda. Jehova har sannerligen påskyndat sitt arbete ”i dess egen tid”, alldeles som han har lovat, och han har sannerligen välsignat mig på grund av att jag har följt hans kärleksfulla ledning. — Jesaja 60:22, NW.