Jehova har hjälpt mig på ett speciellt sätt sedan januari 1957. Det var då jag gifte mig med Evelyn, som hade gått igenom Gileadskolans 14:e klass. Innan vi gifte oss tjänade hon i den franskspråkiga provinsen Quebec. På den tiden hade katolska kyrkan mycket stort inflytande där. Så Evelyn hade ett tufft distrikt, men hon höll troget ut och var lojal mot Jehova.

Det här var inte den sista förändringen för Evelyn och mig. När vi var i områdestjänsten i slutet av 1960 blev jag inbjuden till Gileadskolans 36:e klass, en tiomånaderskurs som skulle börja i februari 1961 i Brooklyn. Naturligtvis kändes det spännande, men glädjen dämpades av att Evelyn inte var inbjuden. Precis som andra systrar i den situationen blev hon ombedd att skriva ett brev och intyga att hon gick med på att vi var skilda åt i åtminstone tio månader. Evelyn var ledsen och grät, men vi var överens om att jag skulle åka, och hon var glad över att jag skulle få den värdefulla utbildningen.

Medan jag var i Brooklyn tjänade Evelyn på avdelningskontoret i Kanada. Hon hade förmånen att få dela rum med Margaret Lovell, en härlig smord syster. Evelyn och jag saknade varandra förfärligt mycket. Men med Jehovas hjälp kunde vi ändå anpassa oss till situationen. Hennes villighet att offra vår tid tillsammans för att vi skulle bli mer användbara för Jehova och hans organisation gjorde starkt intryck på mig.

Tre månader in i skolan fick jag ett oväntat erbjudande av Nathan Knorr, som hade ansvaret för den världsvida verksamheten på den tiden. Han frågade om jag kunde tänka mig att avbryta utbildningen och återvända till Kanada en tid och undervisa i Skolan i rikets tjänst på avdelningskontoret. Broder Knorr sa att jag inte var tvungen att tacka ja. Om jag ville kunde jag gå färdigt skolan och kanske bli missionär. Han sa också att om jag valde att åka till Kanada så skulle jag kanske aldrig få någon ny inbjudan till Gilead, och med tiden skulle jag förmodligen få en uppgift på det kanadensiska fältet igen. Han sa att beslutet var mitt och att jag kunde prata med Evelyn först.

Eftersom Evelyn redan hade berättat hur hon såg på uppdrag från organisationen, sa jag direkt till broder Knorr: ”Vi är alltid villiga att göra vad Jehovas organisation ber oss om.” Vi har hela tiden haft inställningen att vi vill tjäna där Jehovas organisation vill ha oss, oavsett vad vi själva skulle föredra.

Så i april 1961 lämnade jag Brooklyn och reste tillbaka till Kanada för att undervisa i Skolan i rikets tjänst. Längre fram blev vi fasta medlemmar av Betelfamiljen. Sedan blev jag till min förvåning inbjuden till Gileadskolans 40:e klass, som skulle börja 1965. Än en gång fick Evelyn skriva ett brev och intyga att vi kunde bo på skilda håll en period. Men några veckor senare blev vi överlyckliga när hon också fick en inbjudan.

När vi kom till Gileadskolan sa broder Knorr att de som fick undervisning i franska, som vi, skulle skickas till Afrika. Men på avslutningsdagen fick vi veta att vi skulle tillbaka till Kanada. Jag blev förordnad som landstjänare (samordnare för avdelningskontorets kommitté). Jag var bara 34 år, så jag sa till broder Knorr: ”Jag är inte särskilt gammal.” Men han lugnade mig. Ända från början har jag bett äldre och mer erfarna bröder på Betel om råd innan jag har fattat viktiga beslut.