Så småningom kommer de till Kapernaum, som är hemstad till flera av apostlarna och där Jesus har utfört mycket av sin tjänst. Nu kommer de som samlar in tempelskatten fram till Petrus. De vill förmodligen anklaga Jesus för att inte betala skatt. De frågar Petrus: ”Betalar inte er lärare de två drakmerna i skatt [till templet]?” (Matteus 17:24)

”Jo”, svarar Petrus. När han kommer till huset där Jesus är, vet Jesus redan vad som hänt. I stället för att vänta tills Petrus tar upp saken säger Jesus till honom: ”Får jag fråga dig en sak? Vilka kräver jordens kungar tull och skatt av? Av sina söner eller av folket?” När Petrus svarar ”av folket” konstaterar Jesus: ”Sönerna är alltså befriade från skatt.” (Matteus 17:25, 26)

Jesus är son till den högste kungen, son till den som tillbes i templet. Så juridiskt sett är Jesus inte skyldig att betala tempelskatt. Han säger: ”Men för att de inte ska ta anstöt ska du göra så här: Gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta den första fisken du får upp, och i munnen på den kommer du att hitta ett silvermynt [en statär eller tetradrakma]. Ta det och betala för oss båda.” (Matteus 17:27)

När alla apostlarna är ensamma med Jesus frågar de honom om vem som kommer att vara störst i himmelriket. Nyss vågade inte apostlarna fråga Jesus om hans död, men de har inga problem med att fråga om sin egen framtid. Jesus vet vad som ligger bakom frågan. Apostlarna diskuterade det här när de var på väg till Kapernaum. Han frågar dem: ”Vad var det ni diskuterade på vägen?” (Markus 9:33) Apostlarna skäms och svarar inte eftersom de bråkade om vem av dem som var störst. Till sist berättar apostlarna vad de diskuterat: ”Vem är egentligen störst i himmelriket?” (Matteus 18:1)

Det kan verka konstigt att apostlarna ens tar upp den här frågan. De har ju i tre års tid kunnat ta till sig av Jesus exempel och undervisning. Men de är ofullkomliga. Och de har växt upp i ett religiöst samhälle där status och anseende betyder mer än allt annat. Dessutom har Jesus lovat Petrus rikets nycklar. Har det fått honom att känna sig lite överlägsen de andra? Och Jakob och Johannes kanske också känner sig lite överlägsna för att de fick se Jesus förvandlas.

Apostlarna behöver ändra sin inställning, och för att hjälpa dem ropar Jesus på ett barn. Barnet ställer sig framför apostlarna, och Jesus säger: ”Om ni inte ändrar er och blir som små barn ska ni inte komma in i himmelriket över huvud taget. Alltså: den som ödmjukar sig som det här lilla barnet, han är störst i himmelriket, och den som tar emot ett sådant barn för min skull, han tar också emot mig.” (Matteus 18:3–5)

Vilken fantastisk undervisning! Jesus blir inte arg på apostlarna och kallar dem stolta eller äregiriga. I stället hänvisar han till hur barn är. Små barn tänker varken på status eller på anseende. Apostlarna behöver arbeta på att se sig själva på samma sätt som små barn gör. Så vad är lärdomen? Jesus säger: ”Den som uppför sig som en av de mindre bland er, han är stor.” (Lukas 9:48)

Jesus har just försökt få apostlarna att förstå hur hans efterföljare borde se på sig själva. De kan lära sig mycket av hur barn är; barn har inget behov av att hävda sig eller vara bättre än andra. Apostlarna borde uppskatta vem som helst som följer Jesus, även om det så skulle vara ett litet barn. På det sättet visar de i sin tur att de följer Jesus. (Matteus 18:5)

Apostlarna har nyligen bråkat om vem som är störst, så de kanske tar det här som att Jesus förebrår dem. Nu tar aposteln Johannes upp något annat som nyligen hänt: ”Vi såg en som drev ut demoner med hjälp av ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte är en av oss.” (Lukas 9:49)

Tror Johannes att apostlarna är de enda som har rätt att bota och driva ut demoner? Om det hade varit så skulle den här judiske mannen inte lyckats driva ut demonerna. Men Johannes kanske känner att mannen inte borde utföra underverk, eftersom han inte gjort sällskap med Jesus och apostlarna.

Till Johannes förvåning säger Jesus: ”Försök inte hindra honom, för ingen kan göra ett underverk i mitt namn och sedan tala illa om mig. För den som inte är emot oss, han är för oss. Och den som ger er ett glas vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus, han ska absolut inte gå miste om sin lön.” (Markus 9:39–41)

Under den här tiden är det inget måste att tillhöra en grupp som följer Jesus för att visa att man stöder honom. Den kristna församlingen har inte bildats än. Att mannen inte följer med Jesus betyder alltså inte att han är en motståndare eller förespråkar falsk tillbedjan. Det är uppenbart att mannen tror på Jesus, och Jesus antyder att han kommer att bli belönad för det.

Men tänk vad hemskt om apostlarnas ord och handlingar skulle fått mannen att snubbla och tappa tron. Jesus konstaterar: ”Den som får någon av dessa små som har tro att snubbla och falla, för honom skulle det vara bättre om en stor kvarnsten hängdes om hans hals och han kastades i havet.” (Markus 9:42) Jesus säger sedan att hans efterföljare ska vara beredda att offra sådant som kan få andra att snubbla och falla, även om det skulle vara lika viktigt för dem som en hand, en fot eller ett öga. Det är bättre att förlora något värdefullt än att förlora möjligheten att komma in i Guds rike. Det finns ingenting som är värt att hålla fast vid, om det gör att man hamnar i Gehenna, Hinnoms dal. Apostlarna har förmodligen sett den här dalen, som ligger i närheten av Jerusalem. Den används till att bränna sopor, så de förstår att Jesus syftar på fullständig tillintetgörelse.

Sedan ger Jesus dem en varning: ”Se till att ni inte föraktar en av dessa små. Jag säger er nämligen att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Fars ansikte.” Hur värdefull är ”en av dessa små” för Jesus Far? Jesus förklarar genom att berätta om en man som har 100 får men förlorar ett av dem. Mannen lämnar de 99 och beger sig av för att leta efter det förlorade fåret. När han hittar det gläder han sig mer över det fåret än över de 99 andra. Jesus tillägger: ”På samma sätt vill inte min Far i himlen att en enda av dessa små går förlorad.” (Matteus 18:10, 14)

Jesus kanske har apostlarnas bråk i tankarna när han sedan säger: ”Ha salt i er, och håll fred med varandra.” (Markus 9:50) Salt kan få mat att smaka bättre. Bildligt salt kan göra någons ord mjukare och lättare att acceptera. Då kan man bevara friden och hålla sams i stället för att bråka. (Kolosserna 4:6)

Men Jesus efterföljare kommer ibland att behöva hantera konflikter och allvarliga problem, och nu får de råd om hur de ska hantera dem. ”Om din broder syndar mot dig, då ska du prata med honom enskilt om det han har gjort. Om han lyssnar på dig, har du vunnit tillbaka din broder.” Men vad ska man göra om han inte lyssnar? Jesus ger rådet: ”Ta med dig en eller två till, för att allt som sägs ska kunna fastställas av två eller tre vittnen.” Vad ska man göra om det ändå inte löser problemet? Då ska man ”informera församlingen”, alltså prata med äldstebröder som kan undersöka saken. Och vad händer om brodern vägrar att lyssna ens till dem? Jesus säger att han då ska ”vara för dig precis som en man av nationerna och som en skatteindrivare”, människor som judarna inte ville ha kontakt med. (Matteus 18:15–17)

Det är verkligen viktigt att äldstebröder följer Guds ord. Om de kommer fram till att någon är skyldig till allvarlig synd och behöver bli tillrättavisad, kommer det att vara något som redan blivit ”bundet i himlen”. Men om de kommer fram till att någon är oskyldig, kommer det att vara ”lösgjort i himlen”. Det Jesus nyss sagt kommer att hjälpa den kristna församlingen när den väl bildas. Och om sådana här allvarliga fall säger Jesus: ”När två eller tre är samlade i mitt namn, så är jag mitt ibland dem.” (Matteus 18:18–20)

Petrus har precis hört Jesus förklara hur kristna ska försöka lösa problem och att det är bäst att lösa dem på tu man hand. Men nu vill Petrus veta exakt hur många gånger han ska förlåta någon.

Petrus frågar: ”Herre, hur många gånger ska min broder kunna synda mot mig och jag behöva förlåta honom? Ända upp till sju gånger?” Vissa religiösa ledare lär att man ska förlåta andra upp till tre gånger, så Petrus känner sig nog storsint när han föreslår att man ska förlåta någon ”ända upp till sju gånger”. (Matteus 18:21)

Men hela tanken med att föra protokoll över andras fel går stick i stäv med det som Jesus lär ut. Jesus säger därför till Petrus: ”Jag säger dig: Inte ända upp till sju gånger, utan ända upp till 77 gånger.” (Matteus 18:22) Det borde alltså inte finnas någon gräns för hur många gånger Petrus ska förlåta sin broder.

Sedan berättar Jesus en liknelse för Petrus och de andra som betonar deras skyldighet att vara förlåtande. Den handlar om en tjänare som misslyckas med att efterlikna sin kärleksfulle herre. En kung bestämmer sig för att inkassera sina tjänares skulder. Och en av dem är skyldig den enorma summan av 10 000 talenter (60 000 000 denarer). Han kan omöjligen betala tillbaka så mycket. Så kungen befaller därför att han, hans fru och deras barn ska säljas för att betala skulden. Tjänaren faller då ner på knä framför kungen och vädjar: ”Ha tålamod med mig, så ska jag betala tillbaka alltihop.” (Matteus 18:26)

Kungen blir så berörd att han efterskänker den enorma skulden. Men efteråt går tjänaren och söker upp en medtjänare som bara är skyldig honom 100 denarer. När han hittar honom tar han stryptag på honom och säger: ”Betala tillbaka vad du är skyldig.” Den andra tjänaren faller ner på knä och bönfaller: ”Ha tålamod med mig, så ska jag betala tillbaka alltihop.” (Matteus 18:28, 29) Men tjänaren som fick sin skuld efterskänkt följer inte kungens exempel. I stället kastar han sin medtjänare, som är skyldig mycket mindre, i fängelse tills han betalar tillbaka sin skuld.

Jesus berättar sedan att några tjänare som ser den här kärlekslösa handlingen går och berättar det för kungen. Kungen blir mycket arg och kallar till sig tjänaren och säger: ”Onde tjänare, jag avskrev hela din skuld när du bönföll mig. Borde inte du ha varit barmhärtig mot din medtjänare precis som jag var barmhärtig mot dig?” Ursinnig sätter kungen den onde tjänaren i fängelse tills han betalar tillbaka skulden. Jesus sammanfattar: ”Min himmelske Far ska göra likadant med er om ni inte uppriktigt förlåter varandra.” (Matteus 18:32–35)

Den här liknelsen lär oss hur viktigt det är att förlåta andra. Gud har förlåtit oss oräkneliga synder, så oavsett vad en broder eller syster gör mot oss är det inte mycket i jämförelse. Jehova förlåter oss inte bara en gång. Så med tanke på att han förlåter oss tusentals gånger, visst borde vi kunna förlåta våra bröder och systrar de gånger de gör fel? Jesus lärde oss i bergspredikan att Gud kommer att förlåta ”våra synder, precis som vi har förlåtit dem som har syndat mot oss”. (Matteus 6:12)