Nu går de människor som Jesus mirakulöst hade mättat på nordöstra sidan om Galileens hav ut för att söka efter honom och finner honom nära Kapernaum och frågar: ”När kom du hit?” Jesus tillrättavisar dem och säger att de har sökt efter honom endast därför att de räknar med att få ännu ett gratismål. Han uppmanar dem att inte arbeta för den mat som fördärvas, utan för den mat som består till evigt liv. Människorna frågar därför: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds gärningar?”

Jesus nämner bara en enda gärning som är av allra största värde. ”Detta är Guds gärning”, förklarar han, ”att ni utövar tro på den som han har sänt ut.”

Människorna utövar emellertid inte tro på Jesus, trots alla de underverk som han har utfört. Det är otroligt att de även efter alla de underbara ting som han har gjort frågar: ”Vad utför du då såsom ett tecken, för att vi må se det och tro dig? Vilken gärning utför du? Våra förfäder åt mannat i vildmarken, alldeles som det är skrivet: ’Han gav dem bröd från himlen att äta.’”

Som svar på deras begäran om ett tecken klargör Jesus vem som är källan till dessa mirakulösa föranstaltningar och säger: ”Mose har inte gett er brödet från himlen, men min Fader, han ger er det sanna brödet från himlen. Guds bröd är nämligen han som kommer ner från himlen och ger världen liv.”

”Herre”, säger folket, ”ge oss alltid det brödet.”

”Jag är livets bröd”, förklarar Jesus. ”Den som kommer till mig skall alls inte bli hungrig, och den som utövar tro på mig skall aldrig någonsin bli törstig. Men jag har sagt er: Ni har rentav sett mig, och ändå tror ni inte. Allt vad Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag visst inte köra bort, eftersom jag har kommit ner från himlen, inte för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig. Detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skulle förlora något av allt som han har gett mig utan att jag skulle uppväcka det på den sista dagen. Detta är nämligen min Faders vilja: att var och en som betraktar Sonen och utövar tro på honom må ha evigt liv.”

När judarna hör detta börjar de muttra över Jesus, eftersom han sade: ”Jag är det bröd som har kommit ner från himlen.” De betraktar honom som blott och bart en son av mänskliga föräldrar och opponerar sig därför på samma sätt som människorna i Nasaret gjorde: ”Är inte detta Jesus, Josefs son, vars far och mor vi känner? Hur kommer det sig att han nu säger: ’Jag har kommit ner från himlen’?”

”Sluta upp med att muttra ibland er”, svarar Jesus. ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom; och jag skall uppväcka honom på den sista dagen. Det är skrivet i Profeterna: ’Och de skall alla vara lärda av Jehova.’ Var och en som har hört ifrån Fadern och har lärt, han kommer till mig. Inte för att någon har sett Fadern, utom han som är från Gud; denne har sett Fadern. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Den som tror har evigt liv.”

Jesus fortsätter och säger ännu en gång: ”Jag är livets bröd. Era förfäder åt mannat i vildmarken, och ändå dog de. Detta är det bröd som kommer ner från himlen, så att vemhelst må äta av det och inte dö. Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen; om någon äter av det brödet, skall han leva för evigt.” Ja, genom att utöva tro på Jesus, den som Gud har sänt ut, kan människor få evigt liv. Inget manna, och inte heller något annat bröd, kan åstadkomma detta!

Diskussionen om brödet från himlen började tydligen strax efter det att människorna hade funnit Jesus i närheten av Kapernaum. Men den fortsätter och når sin höjdpunkt lite längre fram, medan Jesus undervisar i en synagoga i Kapernaum.

Många lärjungar slutar följa Jesus

JESUS undervisar i en synagoga i Kapernaum om sin uppgift som det sanna brödet från himlen. Hans resonemang är tydligen en vidareutveckling av det samtal som han påbörjade med människorna när de fann honom vid återkomsten från östra sidan av Galileens hav, där de hade ätit av bröden och fiskarna, som Jesus mirakulöst hade sörjt för.

Jesus fortsätter sitt samtal med orden: ”Det bröd som jag skall ge är mitt kött till förmån för världens liv.” Bara två år tidigare, på våren år 30 v.t., hade Jesus sagt till Nikodemos att Gud älskade världen så mycket att han gav sin Son som Räddare. Det Jesus nu vill visa är att vemhelst av människovärlden som symboliskt talat äter av hans kött, genom att utöva tro på det offer som han snart skall frambära, kan få evigt liv.

Människorna tar emellertid anstöt av Jesu ord. ”Hur kan den här mannen ge oss sitt kött att äta?” frågar de. Jesus vill att hans åhörare skall förstå att det skall ske på ett bildligt sätt. För att understryka detta säger han därför något som är ännu mer anstötligt, om det tas bokstavligt.

”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod”, förklarar Jesus, ”har ni inget liv i er själva. Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv, och jag skall uppväcka honom på den sista dagen; ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck. Den som äter av mitt kött och dricker mitt blod, han förblir i gemenskap med mig och jag i gemenskap med honom.”

Det är sant att om Jesus med dessa ord uppmuntrade till kannibalism, så skulle hans undervisning förefalla synnerligen motbjudande. Men Jesus menar naturligtvis inte att de bokstavligt talat skall äta hans kött eller dricka hans blod. Han vill helt enkelt framhålla att alla som skall få evigt liv måste utöva tro på det offer som han skall frambära då han ger ut sin fullkomliga mänskliga kropp och gjuter ut sitt livsblod. Men till och med bland hans lärjungar finns det många som inte försöker förstå hans undervisning, utan invänder: ”Det talet är chockerande; vem kan lyssna till det?”

Jesus vet att många av hans lärjungar muttrar om detta, och därför säger han till dem: ”Får detta er att snava och falla? Hur vore det då, om ni skulle få se Människosonen stiga upp dit där han förut var? ... De ord som jag har talat till er är ande och är liv. Men det är några av er som inte tror.”

Jesus fortsätter: ”Det är därför som jag har sagt till er: Ingen kan komma till mig om det inte förunnas honom av Fadern.” Till följd av detta går många av hans lärjungar bort och slutar följa honom. Jesus vänder sig därför till sina tolv apostlar och frågar: ”Inte vill väl ni också gå bort?”

Petrus svarar: ”Herre, vem skall vi gå bort till? Du har uttalanden om evigt liv; och vi har trott och har lärt känna att du är Guds Helige.” Vilket fint uttryck för lojalitet, trots att Petrus och de andra apostlarna kanske inte helt och fullt förstått Jesu undervisning i denna fråga!

Jesus gläder sig säkert över Petrus’ svar, men ändå säger han: ”Har jag inte utvalt er, ni tolv? Ändå är en av er en baktalare.” Han talar om Judas Iskariot. Det är möjligt att Jesus vid detta tillfälle upptäcker något hos Judas som innebär en ”början” eller ett första steg på en orätt kurs.

Jesus har just gjort människorna besvikna genom att motsätta sig deras försök att göra honom till kung, och de kanske därför resonerar som så: Hur kan denne vara Messias, om han inte vill ikläda sig Messias’ rättmätiga roll? Detta var troligen också en sak som människorna hade i färskt minne. Johannes 6:51—71; 3:16.

Jesus befinner sig kanske i Kapernaum, när fariséer och skriftlärda från Jerusalem kommer till honom. De söker efter någon förevändning att kunna anklaga honom för att bryta mot den religiösa lagen. ”Varför överträder dina lärjungar traditionen från forna tiders män?” frågar de. ”De tvättar till exempel inte händerna när de skall till att äta en måltid.” Detta är inte något som Gud kräver, men fariséerna betraktar det som ett allvarligt brott att inte utföra denna traditionella ritual, som inbegrep att tvätta sig upp till armbågarna.

I stället för att bemöta deras anklagelse riktar Jesus uppmärksamheten på deras egna ondskefulla och uppsåtliga brott mot Guds lag. ”Och ni, varför överträder ni Guds befallning på grund av er tradition?” frågar han dem. ”Gud har till exempel sagt: ’Ära din far och din mor’; och: ’Den som förolämpar far eller mor, han skall sluta i döden.’ Men ni säger: ’Vemhelst som säger till sin far eller mor: ”Vad jag än har, som du kunde få nytta av genom mig, är en gåva tillägnad Gud”, han behöver inte alls ära sin far.’”

Ja, fariséerna lär att pengar, jordegendomar eller andra ting som är tillägnade Gud som gåva tillhör templet och därför inte kan användas för något annat syfte. Men i själva verket behåller personen i fråga själv den överlämnade gåvan. På detta sätt undandrar sig en son sitt ansvar gentemot sina åldriga föräldrar, som kanske är i desperat behov av hjälp, genom att helt enkelt förklara att hans pengar eller egendom är ”korban” — en gåva tillägnad Gud eller templet.

Med rätta uppbragt över att fariséerna på detta orättfärdiga sätt förvränger Guds lag säger Jesus: ”Ni [har] gjort Guds ord ogiltigt på grund av er tradition. Ni skrymtare, träffande profeterade Jesaja om er när han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärta håller sig långt borta från mig. Förgäves fortsätter de att dyrka mig, eftersom de såsom lärosatser lär ut människobud.’”

Det är möjligt att folkskaran har gått några steg tillbaka för att låta fariséerna fråga ut Jesus. När fariséerna nu står där svarslösa inför Jesu stränga kritik, kallar han folkskaran närmare och säger: ”Hör på mig ... och sök fatta meningen. Ingenting, som utifrån går in i en människa, kan befläcka henne; men de ting som går ut från en människa är de ting som befläckar en människa.”

En stund senare, när de har kommit in i ett hus, frågar hans lärjungar: ”Vet du att när fariséerna hörde vad du sade, blev det en orsak för dem att snava och falla?”

”Varje planta som min himmelske Fader inte har planterat skall ryckas upp med rötterna”, svarar Jesus. ”Låt dem vara. De är blinda vägledare. Om nu en blind vägleder en blind, kommer båda att falla i en grop.”

Jesus tycks bli förvånad, när Petrus, som för lärjungarnas talan, ber om ytterligare förklaring beträffande det som befläckar en människa. ”Är också ni fortfarande utan förstånd?” svarar Jesus. ”Är ni inte medvetna om att allt som går in i munnen går vidare till tarmarna och töms ut i kloaken? Men de ting som går ut ur munnen kommer ut ur hjärtat, och dessa befläckar människan. Ut ur hjärtat kommer till exempel onda överväganden, mordgärningar, äktenskapsbrott, otuktshandlingar, stölder, falska vittnesbörd, hädelser. Dessa ting befläckar människan; men att äta med otvättade händer befläckar inte människan.”

Jesus vill inte med dessa ord uppmuntra till bristande hygien. Han menar inte att man inte skall tvätta händerna innan man lagar mat eller äter en måltid. Det Jesus fördömer är i stället skrymtaktigheten hos de religiösa ledarna, som försöker kringgå Guds rättfärdiga lagar genom att hålla fast vid oskriftenliga traditioner. Ja, det är onda gärningar som befläckar en människa, och Jesus visar att dessa har sitt ursprung i människans hjärta.