Så småningom kommer de fram till Kapernaum, som har varit en sorts bas för Jesu verksamhet. Det är också Petrus’ och en del andra apostlars hemstad. När de kommit in i staden, går de män som tar upp tempelskatten fram till Petrus. Kanske för att få Jesus indragen i någon dispyt om seder och bruk frågar de: ”Betalar inte er lärare de två drakmerna i [tempel]skatt?”

”Jo”, svarar Petrus.

Jesus, som kanske kommer in i huset strax efteråt, är medveten om vad som har hänt. Så innan Petrus ens hinner ta upp saken, frågar Jesus: ”Vad menar du, Simon? Av vilka uppbär jordens kungar tullar eller huvudskatt? Av sina söner eller av främlingarna?”

”Av främlingarna”, svarar Petrus.

”Sönerna är alltså faktiskt fria från skatter”, säger Jesus. Eftersom Jesu Fader är universums kung, den som tillbes i templet, finns det egentligen inte någon laglig förpliktelse för Guds Son att betala tempelskatt. ”Men för att vi inte skall ge dem orsak att snava och falla”, säger Jesus, ”så gå du till havet, kasta ut en krok och ta den första fisk som kommer upp, och när du öppnar munnen på den, skall du finna ett mynt, en statär [fyra drakmer]. Ta den och ge den åt dem för mig och dig.”

När lärjungarna kommer tillsammans efter sin återkomst till Kapernaum, kanske i Petrus’ hem, frågar de: ”Vem är i själva verket störst i himlarnas kungarike?” Jesus vet vad det är som får dem att ställa denna fråga, eftersom han är medveten om vad de talade om när de gick bakom honom på vägen från Caesarea Filippi. Han frågar därför: ”Vad höll ni på att diskutera om på vägen?” Lärjungarna blir generade och tiger, för de har diskuterat med varandra om vem som är störst.

Verkar det inte otroligt att lärjungarna, efter nära tre års undervisning av Jesus, diskuterade om något sådant? Det visar bara vilket starkt inflytande den mänskliga ofullkomligheten utövar, liksom också den religiösa bakgrunden. Den judiska religionen som lärjungarna hade fostrats i betonade människors samhällsställning eller rang i alla livets skiften. Dessutom kanske Petrus, på grund av Jesu löfte att ge honom vissa ”nycklar” till himlarnas kungarike, kände sig överlägsen de andra. Jakob och Johannes kan ha haft liknande tankar på grund av att de fått förmånen att bevittna Jesu förvandling eller förklaring.

Hur det nu än förhåller sig med den saken, tar Jesus fram ett levande exempel för att försöka rätta till deras tänkesätt. Han kallar till sig ett barn, ställer det mitt ibland dem, lägger armarna om det och säger: ”Ifall ni inte vänder om och blir som små barn, skall ni inte alls komma in i himlarnas kungarike. Alltså: var och en som kommer att ödmjuka sig likt detta lilla barn, denne är den störste i himlarnas kungarike; och vemhelst som tar emot ett sådant litet barn på grundval av mitt namn, han tar också emot mig.”

Vilket fantastiskt sätt att tillrättavisa lärjungarna! Jesus blir inte arg på dem och kallar dem stolta, giriga eller ärelystna. Nej, han belyser i stället sin undervisning genom exemplet med små barn, som vanligtvis är blygsamma och fria från ärelystnad och som inte har en tanke på någon inbördes rangordning. På detta sätt vill Jesus visa att hans lärjungar behöver uppodla dessa egenskaper som kännetecknar ödmjuka barn. Jesus slutar med att säga: ”Den som uppför sig såsom en av de mindre bland er alla, denne är det som är stor.”

Ytterligare förmanande råd

MEDAN Jesus och apostlarna fortfarande befinner sig i huset i Kapernaum, diskuterar de något annat förutom dispyten om vem som är störst. Denna händelse kan också ha inträffat under återfärden till Kapernaum, när Jesus inte var personligen närvarande. Aposteln Johannes säger: ”Vi såg någon som drev ut demoner genom att använda ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte följde oss.”

Johannes betraktar uppenbarligen apostlarna som en liten, exklusiv skara helbrägdagörare. Han anser därför att mannen inte hade rätt att utföra kraftgärningar, därför att han inte tillhörde deras grupp.

Men Jesus ger dem rådet: ”Försök inte hindra honom, ty det är ingen som kommer att göra en kraftgärning på grundval av mitt namn och som snart efter skall kunna tala illa om mig; ty den som inte är emot oss, han är för oss. Ja, vemhelst som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus, jag säger er i sanning: han skall visst inte gå miste om sin lön.”

Den här mannen behövde inte personligen följa Jesus för att vara på hans sida. Den kristna församlingen hade ännu inte bildats. Att han inte tillhörde deras grupp betydde därför inte att han tillhörde någon annan församling. Mannen hade faktiskt tro på Jesu namn och hade därför lyckats driva ut demoner. Han gjorde något som kunde jämföras med det som Jesus hade sagt var förtjänt av en belöning. Jesus visar att han, därför att han gjorde detta, inte kommer att gå miste om sin lön.

Men hur skulle det vara om mannen tog anstöt av apostlarnas ord och handlingar? Det skulle vara mycket allvarligt! Jesus förklarar: ”Vemhelst som får en av dessa små som tror att snava och falla, för honom vore det bättre om en kvarnsten, en sådan som dras runt av en åsna, hade blivit lagd om hans hals och han hade blivit slängd i havet.”

Jesus säger att hans efterföljare bör avlägsna ur sitt liv allt som kan få dem att snava och falla, även om det skulle vara någonting lika dyrbart för dem som en hand, en fot eller ett öga. Det är bättre att vara utan dessa dyrbara ting och komma in i Guds kungarike än att hålla fast vid dem och slängas i Gehenna (en brinnande avskrädeshög nära Jerusalem), som är en symbol av evig tillintetgörelse.

Jesus säger också varnande: ”Se till att ni inte föraktar en av dessa små; jag säger er nämligen att deras änglar i himlen alltid ser min Faders ansikte, hans som är i himlen.” Han illustrerar sedan hur dyrbara ”dessa små” är genom att berätta om en man som äger hundra får men förlorar ett. Den mannen kommer att lämna de nittionio för att söka efter det som är förlorat, förklarar Jesus, och när han finner det, kommer han att glädja sig mer över det än över de nittionio. Sedan säger Jesus: ”Likaså är det inte någon önskan hos min Fader som är i himlen att en av dessa små skulle gå under.”

Jesus kanske tänker på apostlarnas dispyt och uppmanar dem därför: ”Ha salt i er, och håll frid med varandra.” Smaklös mat blir mer tilltalande med salt. Symboliskt salt gör därför det man säger lättare att acceptera. Om de kristna har sådant salt, kommer det att hjälpa dem att bevara friden.

Men på grund av mänsklig ofullkomlighet kommer ibland allvarliga dispyter att uppstå. Jesus ger också riktlinjer för hur dessa skall behandlas. ”Om din broder begår en synd”, säger Jesus, ”gå då och blotta hans fel i enrum med honom. Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder.” Om han inte lyssnar, förklarar Jesus, ”så ta med dig en eller två till, för att varje sak må fastställas enligt två eller tre vittnens mun”.

Endast som en sista utväg, säger Jesus, bör ärendet föras till ”församlingen”, det vill säga de ansvariga tillsyningsmännen i församlingen, som kan fatta ett opartiskt beslut. Om syndaren inte rättar sig efter deras beslut, förklarar Jesus slutligen, ”så må han vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman”.

När tillsyningsmännen fattar ett sådant beslut, bör de hålla sig tätt till de anvisningar som finns i Jehovas ord. Om de då finner att en individ är skyldig och förtjänar att bli bestraffad, kommer deras beslut ”att vara ting som har blivit bundna i himlen”. Och när de beslutar sig för att ”lösa [något] på jorden”, det vill säga finner personen i fråga oskyldig, kommer dessa ting redan att ha blivit ”lösta i himlen”. I fråga om sådana dömande angelägenheter säger Jesus: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Matteus 18:6—20; Markus 9:38—50; Lukas 9:49, 50.

En lektion i förlåtelse

JESUS befinner sig av allt att döma fortfarande i huset i Kapernaum tillsammans med sina lärjungar. Han har talat med dem om hur man reder ut svårigheter mellan bröder, och Petrus frågar därför: ”Herre, hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag förlåta honom?” Eftersom de judiska religiösa lärarna rekommenderar att man förlåter andra upp till tre gånger, tycker Petrus förmodligen att han är mycket storsint när han föreslår: ”Ända till sju gånger?”

Men själva tanken på att föra räkenskap över antalet gånger är orätt. Jesus tillrättavisar Petrus: ”Jag säger dig: Inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger.” Han visar härigenom att det inte bör finnas några gränser för det antal gånger som Petrus skall förlåta sin broder.

För att inskärpa hos lärjungarna hur viktigt det är att vara förlåtande berättar Jesus en liknelse för dem. Den handlar om en kung som vill göra upp räkenskaperna med sina slavar. Man för in en slav till honom som är skyldig den enorma summan 60 miljoner denarer. Han kan omöjligen betala sin skuld. Som Jesus förklarar befaller kungen därför att slaven och hans hustru och hans barn skall säljas, så att betalning kan ske.

Slaven faller då ner för sin herres fötter och säger bönfallande: ”Ha tålamod med mig, så skall jag betala igen alltsammans till dig.”

Väckt till medlidande med honom avskriver slavens herre barmhärtigt hans enorma skuld. Men knappt har han gjort detta, fortsätter Jesus, förrän slaven går ut och träffar på en av sina medslavar som är skyldig honom endast 100 denarer. Han hugger tag i sin medslav, nära nog stryper honom och säger: ”Betala igen vad du än är skyldig.”

Men hans medslav har inte så mycket pengar. Han faller därför ner inför den slav som han står i skuld till och bönfaller: ”Ha tålamod med mig, så skall jag betala igen till dig.” Men i motsats till sin herre är slaven inte barmhärtig, utan låter kasta sin medslav i fängelse.

När nu de andra slavarna ser vad som har hänt, fortsätter Jesus, går de och talar om det för sin herre. Han blir förbittrad och kallar till sig slaven. ”Onde slav”, säger han, ”hela den där skulden avskrev jag åt dig, när du bönföll mig. Borde inte du, i din tur, ha varit barmhärtig mot din medslav, liksom också jag var barmhärtig mot dig?” Retad till vrede överlämnar han den obarmhärtige slaven till fångvaktarna, tills han betalar igen allt vad han är skyldig.

Därefter säger Jesus: ”På liknande sätt skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte av era hjärtan förlåter var och en sin broder.”

Vilken fin lektion i förlåtelse! I jämförelse med den stora syndaskuld som Gud har förlåtit oss är de överträdelser som en kristen broder kan begå mot oss verkligen obetydliga. Dessutom har Jehova Gud förlåtit oss tusentals gånger. Ofta är vi inte ens medvetna om våra synder gentemot honom. Bör vi då inte kunna förlåta vår broder några få gånger, även om vi har berättigad orsak till klagomål? Som Jesus lärde i sin bergspredikan kommer Gud att förlåta ”oss våra skulder, såsom vi också har förlåtit dem som står i skuld till oss”. Matteus 18:21—35; 6:12; Kolosserna 3:13.