Gileaditer underordnar sig Guds vägledning

I VÅRA dagar tycker många människor illa om att ta emot vägledning från andra. Det är därför ovanligt att finna människor som är villiga att underordna sig andra.

Men den 2 mars 1986 erbjöd sig 24 elever från Vakttornets Bibelskola Gilead i Brooklyn i New York villigt att resa till den plats där de bäst kunde användas som missionärer. (Matteus 28:19, 20) Vad tycker de om att skickas ut och inte själva få välja den plats där de kommer att tillbringa det som somliga skulle betrakta som de bästa åren av sitt liv?

Underordnande i en skeptisk värld?

Anne svarar: ”Jag ville att Jehova skulle bestämma på vilken plats och på vilket sätt jag skall utföra min heltidstjänst.” Hon och hennes man, Teuvo, hade redan lämnat sitt hem i Finland och är nu redo för sitt nya hem i Papua Nya Guinea.

Wayne känner det på samma sätt. Han och hans hustru, Barbara, som båda kommer från Förenta staterna, är hänförda över sitt nya uppdrag i Guatemala i Centralamerika. ”När vi fyllde i ansökan för Gileadutbildning”, sade Wayne, ”så sade vi till oss själva att Jehovas organisation visste bättre än vi själva vart det var lämpligt att skicka oss, och vi trodde också att det var så. När vi anlände till Jehovas vittnens huvudkontor och med egna ögon såg Jehovas organisation i verksamhet, blev vi verkligen övertygade om att organisationen var bäst i stånd att avgöra var vi skulle kunna vara till störst nytta.”

Hur kunde dessa unga människor i en värld av skepticism lita så på en organisation att de ville låta den fatta ett så avgörande beslut åt dem? Elizabeth, som kommer från Australien, förklarar: ”I de flesta andra grenar av heltidstjänst har vi en viss valfrihet. Men när vi viger oss åt missionärstjänsten, är det som om Jehova tog oss vid handen och själv valde ut det som är bäst för oss. Detta får mig att känna mig mycket nära Jehova.” Hennes man, Daryl, tillägger: ”Själv måste jag ständigt tänka på det förhållandet att Jehova står bakom dessa beslut. Jag känner mig trygg, när det gäller hur min levnadsbana leds.”

Att skjuta åt sidan ”fruktan för det okända”

Att bli missionärer har för alla eleverna inneburit att lämna sina släktingar, vänner och ett levnadssätt som man är van vid. Hade de några farhågor när det gällde detta? Rachel, som också kommer från Australien, svarar: ”Ja. Fruktan för det okända, fruktan för att lämna allt det som är tryggt och välbekant och fruktan för min egen otillräcklighet. Men om helig ande väljer mitt uppdrag, då kan helig ande också hjälpa mig att fullgöra det.” Så här tycker hennes man, Edi, om att uppoffra deras tidigare levnadssätt: ”Ju mindre jag har att säga till om i fråga om vart jag skall resa och vad jag skall göra, desto mer känner jag att jag ger mitt liv i Jehovas tjänst och att jag inte försöker tillgodose mina egna själviska önskningar.” De har blivit förordnade att tjäna i södra Stilla havet.

Detta är vanliga människor med normala önskningar som helt enkelt har skjutit det de själva föredrar åt sidan för att vara fria att göra mer i Jehovas tjänst. Som Gun uttrycker det: ”Jag litar fullständigt på att Jehova använder sin organisation till att leda saker och ting. Skulle jag då begränsa hans vägledning i mitt liv? När vi överlämnade vårt liv i hans tjänst, så överlämnade vi åt honom att fatta sådana beslut åt oss. Jag hoppas bara att jag kan bevara en sund inställning i den här saken, vad som än må hända.” Hon har lämnat sitt hem i Sverige för att tjäna i Honduras i Centralamerika.

Och hur är det då med ekonomisk trygghet och en karriär i den här världen? ”En karriär i världen skänker inte nödvändigtvis lycka eller förnöjsamhet eller ett mål i livet”, svarade Chris från Förenta staterna. ”Men en levnadsbana i heltidstjänsten för Jehova skänker allt detta och mycket mer.” Chris och hans hustru, Mary, ser ivrigt fram emot att få lära sig sitt nya språk, kinesiska, på Taiwan.

”En god vän som du älskar och uppskattar”

När Monét tillfrågades om hon skulle vilja rekommendera andra att låta sig placeras var som helst i världen av organisationen för att utföra predikoarbetet, svarade hon: ”Endast om de har en stark förtröstan på att det är Jehovas vägledning. Annars skulle de inte ha den styrka som behövs för att övervinna problemen, när dessa uppstår, och de skulle åtminstone inte finna någon glädje i att uthärda dem.” Monét, som är från Förenta staterna, gifte sig kort efter examen, och hon skall resa till Taiwan tillsammans med sin man, som har tjänat där i missionärstjänsten.

Men kan någon, som gör dessa uppoffringar, finna glädje? Så här sammanfattade Elizabeth det hela: ”När man har en god vän som man älskar och uppskattar, är det lätt att avstå från det man själv tycker bäst om för hans skull. Det är så jag känner det när det gäller att samarbeta med Guds organisation. Vi måste helt enkelt avstå från det vi själva vill för Jehova, vår bäste vän.”

[Ruta på sidan 25]

KLASSTATISTIK:

Antal representerade länder: 6

Antal länder eleverna förordnades till: 10

Antal ogifta män: 4

Antal ogifta kvinnor: 2

Antal gifta par: 9

Sammanlagda antalet elever: 24

Medelålder: 31,1

Genomsnittligt antal år sedan man blev döpt: 13,7

Genomsnittligt antal år i heltidstjänsten: 8,8

[Karta/Bilder på sidan 26]

(För formaterad text se publikationen)

[Bilder]

Deborah och Yale Kooperstein, Förenta staterna

Evelyn och David Fritz, Barbara och Wayne Sullivan, Guatemala

Timo Kurkaa/Tommy Petersson, Colombia

Cam och Donnie Doerschler, Dominikanska republiken

Peter Davies/Barry Hill, Ecuador

Gun Stenz, Honduras

[Karta/Bilder på sidan 27]

(För formaterad text se publikationen)

[Bilder]

Pauline och Geoffrey Hendry, Hongkong

Anne och Teuvo Hyörtti, Papua Nya Guinea

Mary och Christopher LaPrath, Monét Carleton, Taiwan

Elizabeth och Daryl Byron, Papua Nya Guinea

Rachel och Edi Possamai, södra Stilla havet