Den 18 mars 1950 ankrade en internationell grupp missionärer utanför ön Carriacou, den största av Grenadinerna. I besättningen ingick Arthur Worsley, Stanley Carter, Ronald Parkin och Gust Maki, som var befälhavare — alla var de nitiska förkunnare av de goda nyheterna. Det dröjde inte länge förrän de 7.000 invånarna på denna ö, som har en areal på 34 kvadratkilometer, hade fått sitt första organiserade vittnesbörd.

Bröderna fann att det rådde en varmhjärtad atmosfär bland öborna, trots att de var relativt isolerade. De hade inte mycket i materiellt avseende, men det gjorde inte missionärerna så mycket, för de var där för att ge och dela med sig av det de hade. För att hjälpa dessa ödmjuka människor bytte missionärerna därför ofta biblar och annan litteratur mot jordnötter, majs och grönsaker som odlats på ön. Den 29 augusti 1950 döptes det första vittnet på ön, en syster. Den 22 september 1952 organiserades en församling. Nu finns det mer än 43 förkunnare i den församlingen, för att inte tala om alla de förkunnare som har flyttat från ön och nu bor i Europa, Nordamerika och andra delar av den karibiska övärlden.

Hjälp efter orkanen Janet

Orkanen Janet svepte in över öarna Barbados, Bequia, Carriacou, Grenada och Saint Vincent i september 1955. Likt en ilsken tjur vräkte vinden omkull träd och hus med en hastighet som ingen här minns att de upplevt tidigare. I en hel veckas tid blåste Janet in över öarna med förödande kraft, innan den drog vidare norrut. Nittio procent av husen och byggnaderna på Carriacou vräktes omkull eller förstördes helt.

Den kärlek som bröderna visade mot dem som drabbades av orkanen var verkligen fantastisk. ”Under orkanen var vi ute med båten Light i närheten av Puerto Rico”, sade Gust Maki. ”Bröderna och systrarna på Puerto Rico gav oss en mängd mat och kläder som vi skulle ta med oss till bröderna på Carriacou.” Han mindes hur folk reagerade och fortsatte: ”Eftersom alla kyrkor på Carriacou var förstörda, kunde det inte hållas några gudstjänster där på flera månader. Den katolske prästen sågs gå hem till sina medlemmar för att erbjuda nattvarden åt dem innan han lämnade ön. Prästen i anglikanska kyrkan besökte en av sina församlingsbor, som just då bodde i ett provisoriskt kök, för att tigga pengar till reparation av kyrkan. Man hörde henne säga: ’Min biskop kommer för att tigga pengar, medan Jehovas vittnen kommer för att hjälpa sina medlemmar.’”