Forskare har kommit fram till att åtminstone tre olika slags komplexa molekyler måste samarbeta för att en cell ska kunna överleva – DNA, RNA och proteiner.a I dag skulle inte många forskare påstå att en komplett levande cell helt plötsligt uppstod ur en blandning av livlösa kemiska ämnen. Men hur stor är sannolikheten att RNA eller proteiner uppstod spontant?b

Många forskare hävdar att ett experiment som för första gången utfördes 1953 bevisar att liv kan uppstå av sig självt. Stanley L. Miller skickade då elektriska gnistor genom en gasblandning, som man menade motsvarade den tidiga jordens atmosfär, och lyckades på så sätt framställa några aminosyror, som är proteinernas kemiska byggstenar. Sedan dess har man också upptäckt aminosyror i en meteorit. Betyder det då att livets grundläggande delar lätt skulle kunna uppstå av sig själva?

Robert Shapiro, professor emeritus i kemi vid New York University, säger: ”En del skribenter har utgått från att alla livets byggstenar lätt kan framställas med hjälp av experiment som liknar Millers och att de alla förekommer i meteoriter. Så är inte fallet.”²c

Tänk på RNA-molekylen. Den är uppbyggd av mindre molekyler som kallas nukleotider. En nukleotid skiljer sig från en aminosyra men är bara lite mer komplex. Shapiro säger att ”man inte har fått fram några som helst nukleotider vid experiment med gnisturladdningar, och man har heller inte upptäckt några i meteoriter”.³d Vidare konstaterar han att sannolikheten att en självreproducerande RNA-molekyl slumpmässigt skulle bildas ur en ansamling av kemiska beståndsdelar ”är så försvinnande liten att det skulle vara en exceptionell lyckträff om det hände en enda gång någonstans i det synliga universum”.⁴

Hur är det då med proteinmolekyler? De kan vara uppbyggda av allt från 50 upp till flera tusen aminosyror sammanlänkade i en mycket bestämd ordningsföljd. Ett genomsnittsprotein i en ”enkel” cell består av 200 aminosyror. Till och med i ”enkla” celler finns tusentals olika slags proteiner. Sannolikheten att ett enda protein med bara 100 aminosyror någonsin skulle kunna uppstå spontant på jorden har beräknats till ungefär en på en miljon miljarder.

Forskaren Hubert P. Yockey, som stöder evolutionsteorin, går ännu längre. Han säger: ”Det är omöjligt att livet började med proteiner.”⁵ Visserligen är proteiner inbegripna i produktionen av RNA, men det krävs RNA för att få fram proteiner. Låt oss ändå säga att både proteiner och RNA-molekyler mot all förmodan uppstod spontant på samma plats vid samma tidpunkt. Hur troligt är det då att de skulle samarbeta för att bilda en självreproducerande och självuppehållande livsform? ”Sannolikheten att det här skulle hända spontant (i en slumpartad blandning av proteiner och RNA) verkar vara astronomiskt liten”, säger doktor Carol Clelande vid NASA:s astrobiologiska institut. Hon fortsätter: ”Ändå verkar de flesta forskare tro att om de bara kan förklara hur proteiner och RNA uppstod oberoende av varandra under ursprungliga förhållanden, kommer problemet med samordningen på något sätt att lösa sig automatiskt.” Angående de nuvarande teorierna om hur dessa byggstenar för liv uppstått spontant säger hon: ”Ingen av dem har gett oss en särskilt tillfredsställande förklaring till hur det kunde hända.”⁶

Vilken betydelse har dessa fakta? Tänk vilka problem det här skapar för forskare som tror att livet kommit till av sig självt. I en meteorit har man funnit några aminosyror som också finns i levande celler. Under väl förberedda och kontrollerade experiment har man även lyckats frambringa mer komplexa molekyler. Förhoppningen är att till slut kunna framställa alla nödvändiga beståndsdelar i en ”enkel” cell. Situationen kan liknas vid en vetenskapsman som tar material som finns i naturen och omvandlar dem till stål, plast och silikon. Av detta gör han en robot. Han programmerar den sedan så att den kan göra kopior av sig själv. Men vad har han bevisat? Egentligen bara att någon med intelligens kan skapa en imponerande maskin.

På samma sätt skulle det vara helt fantastiskt om forskare i framtiden lyckades konstruera en cell. Men skulle det bevisa att cellen kan uppkomma spontant? Egentligen skulle det bevisa raka motsatsen, eller hur?

Vad tror du? Alla vetenskapliga fakta vi har i dag visar att liv bara kan uppstå ur redan existerande liv. Att säga att en ”enkel” levande cell skulle ha uppstått ur icke-levande kemiska ämnen kräver en stark, men dåligt underbyggd, tro.

Vad säger många forskare? Alla celler kan delas upp i två huvudgrupper – de med kärna och de utan. Människor, djur och växter har celler med kärna. De cellerna kallas eukaryoter. Bakterieceller saknar kärna och kallas prokaryoter. Eftersom prokaryota celler inte är lika komplexa som de eukaryota menar många att djur- och växtceller måste ha utvecklats från bakterieceller.

Många lär faktiskt ut att några ”enkla” prokaryota celler under flera miljoner år slukade andra celler, men utan att smälta dem. Enligt den här teorin uppfann den icke-intelligenta ”naturen” ett sätt att drastiskt förändra funktionen hos de slukade cellerna. Dessutom kom den på en metod för att behålla de anpassade cellerna inuti värdcellen när den reproducerade sig.⁹a

Vad säger fakta? Tack vare framsteg inom mikrobiologin är det nu möjligt att se den fascinerande insidan hos de enklaste prokaryota cellerna man känner till. Evolutionsforskare tror att det måste varit ungefär så de första cellerna såg ut.¹⁰

Om evolutionsteorin stämmer borde den kunna ge en rimlig förklaring till hur den första ”enkla” cellen kom till av sig själv. Men om det finns en Skapare borde det finnas tecken på genomtänkt formgivning även i den allra minsta livsformen. Vill du följa med på en rundvandring i en prokaryot cell? Under tiden kan du fundera på om en sådan cell verkligen skulle kunna uppstå spontant.

CELLENS SKYDDANDE MUR

För att kunna följa med på den här turen skulle du behöva bli hundratals gånger mindre än punkten i slutet av den här meningen. Först måste du ta dig igenom ett starkt, elastiskt membran som kan liknas vid en tegelmur runt en fabrik. Det krävs ungefär 10 000 membranlager för att motsvara ett pappersarks tjocklek. Men ett cellmembran är mycket mer avancerat än en tegelmur. På vilka sätt?

Membranet skyddar cellen från en omgivning som kan vara farlig, men det är inte helt tätt. Det tillåter mindre molekyler, till exempel syremolekyler, att passera in och ut så att cellen kan ”andas”. Däremot stoppar membranet mer komplexa och potentiellt skadliga molekyler från att ta sig in utan cellens godkännande. Membranet hindrar också användbara molekyler från att lämna cellen. Hur kan det lyckas med en sådan bedrift?

Tänk på en fabrik igen. Ibland kan det behövas vakter vid grindarna som kontrollerar inkommande och utgående varor. På samma sätt finns det särskilda proteiner i cellmembranet som fungerar som grindar och vakter.

Genom en del av dessa proteiner (1) går en kanal som bara tillåter vissa sorters molekyler att passera in i och ut ur cellen. Andra proteiner är öppna på ena sidan av cellmembranet men slutna på den andra (2, 3). De har en ”lastbrygga” med en form som bara passar ett visst ämne. När det ämnet anländer öppnar proteinet den andra änden och levererar lasten genom membranet (4). Allt det här sker vid ytan av de allra enklaste cellerna.

INNE I FABRIKEN

Tänk dig att ”vakterna” har låtit dig passera och att du nu kommit in i cellen. Den är fylld av en vätska som består av vatten, näringsämnen, salter och andra ämnen. Cellen använder de här ingredienserna för att framställa de produkter den behöver. Men den här processen sker inte hur som helst. Precis som en väl fungerande fabrik samordnar cellen tusentals kemiska reaktioner så att de sker i en speciell ordning och enligt ett exakt tidsschema.

Cellen lägger ner mycket tid på att tillverka proteiner. Hur går det till? Först ser du hur den börjar med att tillverka 20 olika grundläggande byggstenar, som kallas aminosyror. De här delarna skickas vidare till ribosomerna (5), som kan liknas vid automatiska maskiner som sammanlänkar aminosyrorna i exakt rätt ordning för att bilda ett visst protein. Många fabriker har ett centralt dataprogram som styr alla procedurer, och på samma sätt styrs många av funktionerna i cellen av ett ”dataprogram”, eller en kod, som kallas DNA (6). Från DNA får de enskilda ribosomerna en uppsättning detaljerade instruktioner (7) som beskriver vilket protein de ska bygga och hur de ska göra det.

Det som händer när ett protein tillverkas är mer eller mindre ett mirakel! Varje protein veckar sig till en unik tredimensionell struktur (8). Det är den här strukturen som avgör vilken speciell uppgift proteinet kommer att ha.b Föreställ dig motordelar som monteras på ett löpande band. Varje del måste vara konstruerad på exakt rätt sätt för att motorn ska fungera. Ett protein kan inte heller fungera på ett bra sätt om det inte är rätt konstruerat och har exakt rätt struktur. Det skulle till och med kunna skada cellen.

Men hur hamnar proteinet på rätt plats efter tillverkningen? Varje protein har en inbyggd ”adresslapp” som garanterar att det levereras till den plats där det behövs. Trots att tusentals proteiner byggs och skickas vidare varje minut kommer alla till sin rätta destination.

Vilken betydelse har dessa fakta? De komplexa molekylerna i de enklaste livsformerna kan inte reproducera sig på egen hand. Plockas de ut ur cellen bryts de ner. Och även inne i cellen behöver de hjälp av andra komplexa molekyler för att kunna reproducera sig. Det behövs till exempel enzymer för att det ska kunna produceras en särskild energimolekyl som kallas ATP (adenosintrifosfat), men energin från ATP behövs för att enzymer ska kunna produceras. På samma sätt krävs DNA för att få fram enzymer, men det krävs enzymer för att få fram DNA. (DNA kommer att behandlas mer utförligt i avsnitt 3.) Dessutom finns det andra proteiner som måste tillverkas av celler, men en cell kan inte komma till utan proteiner.c

Mikrobiologen Radu Popa tror inte på Bibelns skapelseberättelse. Men år 2004 ställde han ändå frågan: ”Hur kan naturen skapa liv när vi misslyckas trots att experimenten sker under kontrollerade förhållanden?”¹³ Han konstaterade också: ”Mekanismerna som krävs för att få en cells alla delar att fungera är så invecklade att ett samtidigt, slumpmässigt framträdande verkar vara omöjligt.”¹⁴

Vad tror du? Evolutionsteorin försöker förklara hur livet uppkom på jorden utan någon gudomlig inblandning. Men ju mer forskare upptäcker om livet, desto mer osannolik ter sig tanken att allt kommit till av sig självt. För att komma förbi detta dilemma vill en del evolutionister skilja på evolutionsteorin och frågan om livets uppkomst. Men tycker du att ett sådant resonemang håller?

Evolutionsteorin bygger på uppfattningen att en lång rad tursamma sammanträffanden ledde till att liv uppstod. Sedan antar man att ytterligare en kedja av planlösa händelser framkallade den fantastiska mångfald av komplexa livsformer vi ser i dag. Men om en teori saknar grund, hur är det då med de andra teorierna som bygger på den? Precis som en byggnad utan grund kollapsar, faller en utvecklingsteori som inte kan förklara livets uppkomst.

Vad säger många forskare? Många biologer och andra forskare tror att DNA och dess kodade information kom till genom slumpmässiga händelser under miljontals år. De menar att det inte finns något hos den här molekylen som pekar på formgivning, varken i dess struktur, i dess funktion eller i informationen den bär och förmedlar.¹⁷

Vad säger fakta? Om evolutionsteorin stämmer bör det åtminstone finnas en rimlig sannolikhet för att DNA skulle kunna uppstå spontant.

EN MOLEKYL MED EN FANTASTISK STRUKTUR

Låt oss för enkelhetens skull fortsätta att kalla den här delen av kromosommodellen för en sladd. Den är ungefär 2,5 centimeter tjock. Den har virats hårt runt spolar (4), vilket gör att det skapas spiraler inne i de större spiralerna. Spiralformationen får stöd av ett slags ställning som håller den på plats. En skylt förklarar att sladden är mycket tätt och effektivt packad. Om du skulle dra loss sladdarna från varje kromosommodell här och lägga ut dem på marken skulle de räcka halvvägs runt jorden!a

En vetenskaplig bok kallar det här effektiva packningssystemet för ”en utomordentlig ingenjörsbedrift”.¹⁸ Tycker du att det verkar rimligt att det inte finns någon ingenjör bakom den här bedriften? Tänk dig att museet har en stor souvenirbutik med miljontals varor så prydligt uppradade att det är lätt att hitta precis det man vill ha. Skulle du dra slutsatsen att ingen varit där och organiserat varorna? Naturligtvis inte! Men att organisera den butiken hade varit en enkel match i jämförelse.

En skylt uppmanar dig att ta en närmare titt på sladden. När du håller den i handen (5) ser du att det inte är en vanlig sladd. Den består av två trådar som är vridna runt varandra. De hålls samman av små stänger med jämna mellanrum. Sladden påminner om en stege som har vridits tills den fått formen av en spiraltrappa (6). Nu förstår du vad du håller i: en modell av DNA-molekylen, ett av livets största mysterier!

En tätt packad DNA-molekyl med spolar och ställning bildar en kromosom. Stegpinnarna kallas baspar (7). Vad gör de? Vad fyller allt för funktion? På en informationstavla finns en förenklad beskrivning.

DET ULTIMATA SYSTEMET FÖR INFORMATIONSLAGRING

Tavlan visar att tvärpinnarna som binder samman de båda sidorna av stegen har en avgörande betydelse. Tänk dig att stegen delas på längden. Varje sida har halva tvärpinnar som sticker ut. Det finns bara fyra olika typer av tvärpinnar, och de kallas A, T, G och C. Det var en vetenskaplig milstolpe när man upptäckte att bokstävernas ordning utgjorde kodad information.

Du känner säkert till morsesystemet, som uppfanns på 1800-talet och som gjorde att man kunde kommunicera via telegraf. Det systemet bestod egentligen bara av två ”bokstäver”: en punkt och ett streck. Men det kunde användas till att bilda många ord och meningar. DNA har också ett alfabet, men med fyra bokstäver: A, T, G och C. Ordningen som bokstäverna kommer i formar ”orden”, som kallas kodoner. Kodonerna bildar ”berättelser”, som kallas gener. Varje gen innehåller i genomsnitt 27 000 bokstäver. Generna och materialet mellan dem utgör ”kapitlen”, de enskilda kromosomerna. Det behövs 23 kromosomer för att få den kompletta ”boken” – det så kallade genomet, eller arvsmassan, som är den kompletta uppsättningen genetisk information om en organism.b

Om arvsmassan skulle skrivas ner i vanlig bokform skulle det bli en rejält tjock bok. Hur mycket information skulle den rymma? Den mänskliga arvsmassan består av ungefär 3 miljarder baspar, eller tvärpinnar, på DNA-stegen.¹⁹ Tänk dig en samling uppslagsverk, där varje volym är på mer än tusen sidor. Arvsmassan skulle då fylla 428 sådana volymer. Lägger man sedan till den andra uppsättningen av gener i cellen skulle det bli 856 volymer. Om du skulle vara snabb i fingrarna och skriva in arvsmassan i ett datadokument skulle det vara ett heltidsjobb utan några semesterdagar i ungefär 80 år!

Du skulle naturligtvis inte ha någon nytta av den färdiga skrivprodukten. Hur skulle du få plats med tjocka uppslagsverk i varenda en av dina 100 000 miljarder mikroskopiska celler? För oss människor är det helt omöjligt att lagra så mycket information på ett så effektivt sätt.

En professor i molekylärbiologi och datalogi sa: ”Ett gram torkat DNA, med en volym på ungefär en kubikcentimeter, kan lagra lika mycket information som uppemot 1 000 miljarder cd-skivor.”²⁰ Vad betyder det? Kom ihåg att DNA innehåller generna, instruktionerna för att bygga en unik människokropp. Varje cell har en komplett uppsättning av instruktioner. DNA är så fullmatat med information att en enda tesked skulle rymma bygginstruktionerna för 350 gånger fler människor än de som lever i dag! Det DNA som behövs för de sju miljarder som nu lever på jorden skulle knappt lägga sig som en hinna på skeden.²¹

EN BOK UTAN FÖRFATTARE?

Trots alla framsteg inom miniatyrisering har människan inte lyckats få fram ett informationslagringssystem med den kapaciteten. Ändå är cd-skivan en passande jämförelse. Det första man ser är den symmetriska formen, den glänsande ytan och den snygga designen. Vi inser att det finns smarta människor bakom den här produkten. Men hur är det om skivan dessutom innehåller information, inte bara osammanhängande nonsens, utan logiska, detaljerade instruktioner för att bygga, underhålla och reparera en avancerad maskin? Informationen skulle inte märkbart påverka skivans vikt eller storlek, men ändå är det den som är viktigast. Skulle inte de lagrade instruktionerna övertyga dig om att en intelligent varelse ligger bakom? Kan en text verkligen komma till utan en författare?

Det är inte långsökt att jämföra DNA med en cd eller en bok. I en bok om arvsmassan står det: ”Bilden av arvsmassan som en bok är strängt talat inte ens en liknelse, utan den är bokstavligen talat sann. En bok är ett stycke digital information ... Detta gäller även arvsmassan.” Författaren tillägger: ”Arvsmassan är en mycket finurlig bok eftersom den både kan fotokopiera sig själv och läsa sig själv under rätt omständigheter.”²² Det leder oss in på en annan viktig funktion hos DNA.

MASKINER I RÖRELSE

När du är där på museet undrar du om det är lika lugnt och stilla i en verklig cellkärna. Då får du syn på en glasmonter med en modell av DNA-strängen. Ovanför montern finns en skylt där det står: ”För en demonstration, tryck på knappen.” Du gör det, och plötsligt hör du en röst: ”DNA har åtminstone två viktiga uppgifter. Den första kallas replikation. DNA måste kopieras, så att alla nya celler får en komplett uppsättning av den genetiska informationen. Se vad som händer i simulatorn.”

Genom en dörr i ena änden av montern kommer en komplicerad apparat ut. Det är faktiskt ett helt gäng sammankopplade robotar. Maskinen går fram till DNA-strängen, sätter sig fast och börjar åka utmed den, som ett tåg längs en räls. Den går för fort för att du riktigt ska uppfatta vad den gör, men där den har farit fram kan du se att det nu finns två kompletta DNA-strängar i stället för en.

Berättarrösten förklarar: ”Det här är en mycket förenklad version av vad som händer när DNA kopieras. En grupp med molekylära maskiner som kallas enzymer färdas utmed DNA-strängen. De börjar med att dela den i två delar och använder sedan varje kedja som en mall för att göra en ny, komplementär kedja. Vi kan inte visa alla delar som är inbegripna – som den lilla apparat som åker i förväg och knipsar av den ena sidan av DNA-strängen så att den kan röra sig fritt och inte snurras åt för hårt. Vi kan inte heller demonstrera hur DNA blir ’korrekturläst’ flera gånger om. Fel upptäcks och rättas till med en imponerande noggrannhet.” (Se bilden på sidorna 16 och 17.)

Berättaren fortsätter: ”Det vi kan redogöra för är hastigheten. Du tycker säkert att vår robot rör sig i en rasande fart. Och i verkligheten åker enzymmaskinen utmed DNA:s ’räls’ i ungefär 100 tvärpinnar, eller baspar, per sekund.²³ Om ’rälsen’ hade samma storlek som en vanlig järnvägsräls skulle det här kraftpaketet fara fram i mer än 80 kilometer i timmen. Och replikationsmaskinerna i en bakterie kan vara tio gånger så snabba! I en mänsklig cell tar hundratals sådana här maskiner itu med arbetet på olika ställen utmed DNA-strängen. De kopierar hela arvsmassan på bara åtta timmar.”²⁴ (Se rutan ”En molekyl som blir läst och kopierad” på sidan 20.)

”AVLÄSNING” AV DNA

Replikationsmaskinen tuffar tillbaka in i montern. Då dyker en annan enzymmaskin upp. Den rör sig också utmed DNA-banan, men i ett lugnare tempo. Du ser DNA-sladden åka in i ena änden av maskinen för att sedan komma ut oförändrad i den andra änden. Men en enkel kedja, en helt nygjord, växer ut som en svans ur en annan öppning. Vad är det som händer?

Du får återigen en förklaring: ”DNA-molekylens andra uppgift kallas transkription. DNA lämnar aldrig den trygga cellkärnan. Hur kan då generna – receptet för kroppens alla proteiner – läsas av och användas? Jo, enzymmaskinen hittar ett ställe utmed DNA-strängen där en gen har aktiverats av kemiska signaler som kommit in i cellkärnan utifrån. Sedan gör maskinen en kopia av genen, en molekyl som kallas RNA. RNA-molekylen ser nästan ut som en enkel DNA-kedja, men den fungerar på ett annat sätt. Den hämtar upp den kodade informationen i generna. Detta sker när den är inne i enzymmaskinen. Sedan lämnar den kärnan och ger sig i väg till en ribosom, som använder informationen för att bygga ett protein.”

Du blir helt fascinerad av demonstrationen. Det är ett imponerande museum, och de som har utformat det och byggt maskinerna har verkligen varit påhittiga. Men tänk om hela museet kunde komma till liv och visa de tusentals processer som pågår samtidigt i den mänskliga cellen. Det skulle verkligen vara något helt otroligt!

Ändå utförs alla de här processerna just nu av pyttesmå, komplexa maskiner i 100 000 miljarder celler i din kropp! Ditt DNA läses av och ger instruktioner för att bygga de hundratusentals olika proteiner som ingår i din kropps enzymer, vävnader, organ och så vidare. I detta ögonblick kopieras ditt DNA och genomgår felsökningar, så att en ny uppsättning instruktioner finns tillgänglig i varje ny cell.

VILKEN BETYDELSE HAR DESSA FAKTA?

Vi måste än en gång ställa frågan: Varifrån kommer de här instruktionerna? Bibeln talar om att den här ”boken” har en övermänsklig författare. Är den slutsatsen verkligen föråldrad och ovetenskaplig?

Fundera på det här: Skulle människor kunna bygga ett sådant museum som beskrivits här? De skulle stöta på en hel del problem om de försökte. Man vet fortfarande mycket lite om den mänskliga arvsmassan och hur den fungerar. Forskare försöker hela tiden förstå var de olika generna finns och vad de gör. Men generna omfattar bara en liten del av DNA-kedjan. Vad är då allt det andra som finns mellan dem? Forskare har kallat det skräp-DNA, men på senare tid har de omvärderat sin syn. Det kan vara så att de här delarna kontrollerar hur och i vilken grad generna används. Om nu forskare skulle lyckas med konststycket att skapa en komplett modell av DNA och maskinerna som kopierar och korrekturläser dess kod, skulle de då verkligen kunna få den att fungera som originalet?

Den kände forskaren Richard Feynman lämnade det här meddelandet på en svart tavla strax före sin död: ”Det jag inte kan skapa kan jag inte heller förstå.”²⁵ Det här ärliga och ödmjuka uttalandet stämmer i högsta grad in på DNA-molekylen. Forskare kan varken skapa eller helt förstå sig på DNA med alla dess mekanismer för replikation och transkription. Ändå påstår somliga att de vet att allt det här har kommit till under slumpmässiga skeenden. Känner du att de fakta vi gått igenom stöder den slutsatsen?

En del forskare upplever att fakta pekar i en annan riktning. Francis Crick var en av dem som upptäckte att DNA är en dubbelspiral. Han menade att den här molekylen var alldeles för organiserad för att ha kommit till av sig själv. Därför framförde han tanken att intelligenta utomjordiska varelser hade skickat DNA till jorden för att livet skulle kunna börja här.²⁶

Ganska nyligen gjorde den kände filosofen Antony Flew en helomvändning. Efter 50 år som inbiten ateist började han vid 81 års ålder framföra övertygelsen att någon form av intelligens måste ha varit inblandad när livet uppkom. Vad fick honom att ändra åsikt? DNA-forskning. När det påpekades för honom att hans nya inställning kunde bli impopulär bland andra forskare lär han ha svarat: ”Det är deras problem. Hela mitt liv har jag drivits av principen ... att följa bevisen vart de än leder mig.”²⁷

Vad tror du? Vart leder bevisen? Tänk dig att du kommer in i kontrollrummet i en fabrik. Datorn där har ett avancerat styrprogram, som reglerar all aktivitet inne i fabriken. Programmet skickar också ut anvisningar om hur man ska bygga och underhålla alla maskinerna, och det kan kopiera sig självt och korrekturläsa kopiorna. Vilken slutsats skulle du dra? Skulle du tänka att datorn och dess program kommit till av sig själva eller att någon med intelligens och känsla för ordning konstruerat dem? Bevisen talar ju egentligen för sig själva.