BYGGE I CENTRALAFRIKANSKA REPUBLIKEN

Efter Haiti blev jag skickad som missionär till Centralafrikanska republiken. Senare hade jag förmånen att få vara i resetjänsten där, och sedan blev jag tillsyningsman för avdelningskontoret.

På den här tiden var många Rikets salar extremt enkla. Jag fick lära mig att samla gräs i bushen och lägga tak av det. Det väckte en hel del uppseende när jag höll på med det. Men det uppmuntrade också bröderna att hjälpa till på byggen och att bli bättre på att ta hand om sina Rikets salar. Religiösa ledare hånade oss för att vi inte hade plåttak, som de hade på sina kyrkor. Men vi brydde oss inte, utan fortsatte med våra enkla Rikets salar. Ett oväder som drabbade huvudstaden Bangui fick deras skratt att tystna. Plåttaket på kyrkan lyfte i vinden och rasade ner på huvudgatan. Men de enkla grästaken på våra Rikets salar låg kvar. Vi byggde ett nytt avdelningskontor och missionärshem för att kunna ta bättre hand om verksamheten i landet. Allt stod klart efter prick fem månader.d

JAG GIFTER MIG

1976 blev Jehovas vittnens verksamhet förbjuden i Centralafrikanska republiken, och jag blev skickad till N’Djamena, huvudstaden i grannlandet Tchad.

Förbudet i Centralafrikanska republiken upphävdes ungefär två år senare, och vi återvände och började i resetjänsten. Vår bil var vårt hem. I den hade vi en tältsäng, en behållare för 200 liter vatten, gasolkylskåp och ett gaskök. Det var en utmaning att resa runt i landet. Under en resa blev vi stoppade av polisen 117 gånger!

Det var ofta uppemot 50 grader varmt. Ibland var det svårt att hitta vatten till dopet på sammankomsterna. Så bröderna grävde i torra flodbäddar och samlade vatten. Till slut fick man ihop tillräckligt med vatten för att genomföra dopet, ofta i en tunna.