Vidare till Centralafrikanska republiken

Jag och andra missionärer förordnades att tjäna i Centralafrikanska republiken. Landets officiella språk var franska, men för att kunna förkunna för det stora flertalet var vi tvungna att lära oss sango. Vi skickades i väg för att öppna ett missionärshem i staden Bambari, närmare 30 mil från huvudstaden, Bangui. I Bambari fanns varken elektricitet eller rinnande vatten, men de två församlingarna där behövde vår hjälp. Mina erfarenheter från krigstidens Europa gjorde att det inte var så svårt för mig att klara av levnadsförhållandena i Bambari och på de andra platserna som vi därefter flyttade till.

Efter två år i Bambari blev jag förordnad att besöka församlingar som resande tillsyningsman. Det fanns ungefär 40 församlingar i landet, och jag stannade en vecka i var och en av de församlingar som jag hade förordnats att besöka. Jag hade en liten bil, men när grusvägarna blev alltför dåliga använde jag allmänna transportmedel.

Bangui var det enda stället i landet där man kunde få sin bil reparerad. Eftersom mitt förordnande krävde att jag gjorde långa resor, köpte jag några reparationshandböcker, skaffade en del verktyg och utförde de flesta reparationer själv. En gång gick lagerhuset till ett stödlager på kardanaxeln sönder, vilket gjorde att bilen inte gick att köra. Jag var ungefär sex mil från närmaste bebyggelse, så jag gick ut i skogen och högg av en bit av ett hårt träslag och gjorde ett nytt lagerhus. Jag använde mängder med smörjfett och höll det hela på plats med hjälp av metalltråd och kunde fortsätta min resa.

Det var en särskild utmaning att tjäna i bushen, eller på landsbygden, eftersom det vanligtvis bara var ett fåtal som kunde läsa och skriva. I en församling fanns det bara en enda person som kunde läsa, och han hade ett talfel. Den veckan var Vakttornsstudieartikeln ovanligt svår, men det var trosstärkande att se församlingens uppriktiga ansträngningar när det gällde att förstå de detaljer som behandlades.

Efteråt frågade jag vännerna i gruppen hur de kunde få behållning av mötena när de inte till fullo förstod allt. Svaret jag fick var underbart: ”Vi blir uppmuntrade av varandra.” (Hebréerna 10:23–25)

Trots att många av mina kristna bröder inte var läs- och skrivkunniga, lärde de mig mycket om livet. Jag kom att inse värdet av Bibelns råd att sätta andra högre än sig själv. (Filipperna 2:3) Mina afrikanska bröder lärde mig verkligen mycket om kärlek, omtänksamhet och gästfrihet och om att överleva ute i bushen. Avslutningsorden av broder Nathan Knorr på min Gileadexamen har kommit att få en mycket större innebörd för mig. Han sade: ”Vi skall vara ödmjuka och aldrig tro att vi vet allt. Det gör vi inte. Vi har så mycket att lära oss.”

Livet i den afrikanska bushen

Under mina besök i de olika församlingarna bodde jag hos de inhemska bröderna. Den vecka som jag var på besök var det ofta någon form av fest, särskilt för barnen. Det berodde på att värdförsamlingen brukade jaga eller fiska och göra en särskild ansträngning för att det skulle finnas gott om mat åt alla.

I och med att jag bodde hos bröderna i deras hyddor fick jag smaka på allt från termiter till elefantkött. Apa stod regelbundet på menyn. Vildsvin och piggsvin smakade särskilt gott. Det var naturligtvis inte fest varje dag. Till att börja med tog det ett tag innan jag hade vant mig vid den här dieten, men när jag väl hade gjort det kunde magen smälta nästan allt som jag blev serverad. Jag lärde mig att det är bra för magen att äta papaya med kärnorna i.

I bushen får man räkna med att allt kan hända. Vid ett tillfälle blev jag misstänkt för att vara en mammy-water, som tros vara en död persons ande som går igen och lever i vattnet. Människor tror att den kan slå omkull och dränka en människa. Så en gång när jag gick upp ur vattnet efter att ha badat, fick en flicka som kom för att hämta vatten syn på mig, och hon sprang skrikande därifrån. När en medbroder försökte förklara att jag inte var någon ande utan att jag var på besök för att förkunna, kunde de inte tro det. Deras argument var: ”En vit man skulle aldrig komma hela vägen hit ut till bushen.”

Det hände ofta att jag sov ute i det fria, eftersom luften var så frisk. Jag hade alltid med mig ett moskitnät, för det skyddade även mot ormar, skorpioner, råttor och annat. Det hände flera gånger att jag blev utsatt för en invasion av vandrarmyror, men moskitnätet skyddade mig. En natt riktade jag min ficklampa mot nätet och såg att det var täckt av myror. Jag lade snabbt benen på ryggen, eftersom myrorna, trots att de är små, till och med kan ta död på lejon.

Medan jag var i den södra delen av Centralafrikanska republiken, i närheten av Kongofloden, förkunnade jag för pygméerna, vilka i hög grad är beroende av det jorden ger. De är jaktexperter och vet vad som går att äta och vad som inte går att äta. En del av dem talade sango och ville gärna lyssna till Bibelns budskap. De brukade samtycka till att vi skulle komma tillbaka, men när vi gjorde det upptäckte vi att de hade flyttat till något annat ställe. Det var inga pygméer som blev Jehovas vittnen just då, men jag fick senare reda på att några av dem blev det i Republiken Kongo.

Jag tjänade som kretstillsyningsman i Centralafrikanska republiken i fem år. Jag reste över hela landet och besökte huvudsakligen församlingar ute i bushen.

[Bild på sidan 20]

I Centralafrikanska republiken bodde jag i byar som den här