Müller och hans partner, Georg Bednorz, började år 1983 experimentera med metalloxider. I början av 1986 hade de åstadkommit det första större steget framåt på många år — en supraledare vid 35 K (−238 °C) — med hjälp av en förening av barium, lantan, koppar och syre. När nyheten slutligen publicerades i september 1986, togs den vetenskapliga världen med överraskning. De material som forskarna i det schweiziska laboratoriet hade använt — keramiska material — var i vanliga fall isolerande, och ingen trodde att det var här den största framgången på flera årtionden skulle komma. För sin upptäckt fick de båda 1987 års nobelpris i fysik.

För det första ”måste vi uppnå en mycket fullständigare vetenskaplig förståelse innan vi kan börja använda supraledare i stor skala”, framhöll Erich Bloch, chef för Förenta staternas nationella vetenskapliga stiftelse. Forskare har ännu inte lyckats ge bestämda svar på frågan varför människogjorda keramiska material har de egenskaper som de har.

Därför anser många experter att det troligen kommer att ta flera år innan supraledarna lämnar laboratorierna och får en praktisk användning. ”De här materialens möjligheter är stora, men den tidtabell som har ställts upp är felaktig”, säger en forskare vid nationella standardiseringsverket i USA. ”Det kommer att ta fem år innan vi får se dem på tunn film i datorer och upp till tjugo år innan vi får se dem användas i stor skala.”

Ett hinder är att de material som blir supraledande vid höga temperaturer inte kan formas eller bearbetas så som metaller kan. De här sköra materialen kan inte heller böjas lätt, vilket alla förstår som någon gång har tappat en tallrik av porslin eller keramik.