Inget behov av en formgivare?

När jag sedan kom upp i realskolan fick jag lära mig att det inte behövdes någon formgivare: Allting har kommit till av en slump. Kemiska föreningar i jordens primitiva atmosfär sönderdelades av blixtar och ultraviolett strålning, deras atomer sammanfördes sedan till alltmer komplicerade molekyler, och så bildades den första levande cellen. Allteftersom den förökade sig inträffade slumpvisa förändringar, och tusentals miljoner år senare var jorden täckt av liv i alla dess myriader former. Människan är den senaste produkten.

Min undersökning begränsade sig till de grundläggande steg som evolutionsteorin anger för livets uppkomst: 1) En primitiv atmosfär, 2) en organisk soppa, 3) proteiner, 4) nukleotider, 5) nukleinsyror som kallas DNA och 6) en membran.

Antaganden beträffande den primitiva atmosfären

Det som först krävdes på den primitiva jorden var en atmosfär som, när den bombarderades med blixtar eller ultraviolett strålning eller andra energikällor, skulle frambringa de enkla molekyler som är nödvändiga för liv. År 1953 redogjorde Stanley Miller för just ett sådant experiment. Han valde en väterik atmosfär för den primitiva jorden, skickade en elektrisk gnista genom den och erhöll på detta sätt 2 enklare aminosyror av de 20 som krävs för att framställa proteiner.¹ Ingen vet emellertid hur jordens primitiva atmosfär var beskaffad.² Varför valde Miller denna? Han erkände att han medvetet valt denna, eftersom den var den enda atmosfär vari ”syntesen av föreningar av biologiskt intresse sker”.³

Jag upptäckte att man ofta manipulerar med vetenskapliga experiment för att de skall få de önskade resultaten. Många forskare medger att experimentatorn kan ”manipulera resultaten i hög grad” och att ”han kan använda sitt skarpsinne för att medvetet styra experimentet”.⁴ Millers atmosfär användes i de flesta av de experiment som sedan kom att utföras, inte därför att den var logisk eller ens sannolik, utan därför att den ”främjade evolutionära experiment” och därför att ”laboratorieexperimentens framgång talar för den”.⁵

Trots detta hälsade evolutionisterna Millers bedrift som ett stort genombrott. Många experiment följde, där olika energikällor och olika råmaterial kom till användning. Genom en hel del styrning och manipulering, och genom att ignorera de förhållanden som existerar i en naturlig miljö, lyckades forskarna i sina strängt kontrollerade laboratorieexperiment framställa fler av de organiska föreningar som är nödvändiga för liv. De gjorde ett Mount Everest av Millers mullvadshög. Nu var allt klart för att en organisk soppa av livets byggstenar skulle kunna bildas i haven. Eller var det kanske inte det?

Den organiska soppan är en myt

Millers mullvadshög jämnades med marken, och i och med dess fall kollapsade också deras Mount Everest. Miller använde en elektrisk gnista för att bryta ner de enkla kemiska föreningar som fanns i hans atmosfär och som sedan skulle återbildas till aminosyror. Men samma gnista skulle ännu snabbare ha sönderdelat dessa aminosyror! Miller manipulerade därför ännu en gång sitt experiment: I sin apparatur byggde han in en anordning som avlägsnade syrorna, så snart de bildades, för att skydda dem från gnistan. Forskare hävdar emellertid att aminosyrorna på den primitiva jorden skulle ha kunnat undkomma blixtarna och den ultravioletta strålningen genom att falla ner i havet. På detta sätt söker evolutionisterna rädda sin soppa.

Men deras ansträngningar är förgäves, och det av flera orsaker. Aminosyror är obeständiga i vatten och skulle endast ha kunnat finnas i försvinnande små kvantiteter i urhavet. Om denna organiska soppa någonsin hade existerat, skulle en del av dessa kemiska föreningar ha blivit inneslutna i de sedimentära bergarterna, men trots 20 års forskning har ”de äldsta berglagren ... inte kunnat ge några bevis för en prebiotisk soppa”. Ändå sägs det att ”förekomsten av en prebiotisk soppa är av avgörande betydelse”. Det kommer därför som en ”chock att inse att det absolut inte finns några positiva bevis för dess existens”.⁶

Sannolikheten för att en proteinmolekyl skulle bildas

Men låt oss förutsätta att denna soppa, vars existens naturen själv förnekar, ändå skulle ha funnits. Det finns i soppan miljontals aminosyremolekyler av hundratals olika slag, och ungefär hälften av dem är av vänsterhandsmodell och hälften av högerhandsmodell. Skulle nu aminosyrorna sluta sig samman i långa kedjor och bilda proteiner? Skulle enbart de 20 nödvändiga slagen av aminosyror av en slump väljas ut bland de hundratals som fanns i soppan? Och skulle slumpen sedan bland dessa 20 aminosyror enbart välja de vänsterhandsmodeller som ingår i levande organismer och därefter rada upp dem i rätt ordning för varje särskilt protein och i exakt den form som krävs för vart och ett?⁷ Det skulle vara ett mirakel.

Ett typiskt protein består av omkring ett hundra aminosyremolekyler och innehåller många tusen atomer. I sina livsprocesser använder en levande cell omkring 200.000 proteiner. Två tusen av dessa är enzymer, speciella proteiner utan vilka cellen inte kan överleva. Hur stor är chansen att dessa enzymer av en slump skulle bildas i soppan — om det nu fanns någon soppa? En chans på 10^40.000. Detta är en etta åtföljd av 40.000 nollor. Utskrivet skulle detta tal fylla 14 sidor i denna tidskrift. Det är, för att uttrycka det på annat sätt, lika stor chans som det är att kasta tärning och få 50.000 sexor i rad. Och detta gäller bara 2.000 av de 200.000 proteiner som är nödvändiga för en levande cell.⁸ För att få alla dessa måste man således slå ytterligare 5.000.000 sexor i rad!

Vid det här laget kände jag det som om jag höll på att piska en död häst. Men jag fortsatte. Om vi nu förutsätter att den här soppan verkligen frambringade proteiner, hur är det då med nukleotiderna? Leslie Orgel vid Salk Institute i Kalifornien har antytt att nukleotidernas existens är ”ett av de största problemen i samband med den prebiotiska syntesen”.⁹ De är nödvändiga för framställningen av nukleinsyror (DNA, RNA), något som också är förenat med oöverstigliga svårigheter. Det förhåller sig nämligen så att proteiner inte kan bildas utan nukleinsyror, och inte heller kan nukleinsyror bildas utan proteiner.¹⁰ Det är den gamla kända gåtan, men i kemisk tappning: Vad kom först: hönan eller ägget?

Men vi skall skjuta detta berglika hinder åt sidan och låta evolutionisten Robert Shapiro, professor i kemi vid New York University och specialist inom DNA-forskningens område, bekräfta att nukleotider och nukleinsyror inte kan ha bildats av en slump i en primitiv jordmiljö:

”När två aminosyror förenas, frigörs en vattenmolekyl. Två vattenmolekyler måste frigöras för att en nukleotid skall kunna bildas av dess komponenter, och ytterligare vattenmolekyler frigörs när nukleotiderna förenas till nukleinsyror. Att vatten bildas i en redan vattenrik miljö är dessvärre i kemiskt avseende detsamma som att föra sand till Sahara. Det är ofördelaktigt och ett slöseri med energi. Sådana processer sker inte gärna av sig själva. Rakt motsatta reaktioner är i själva verket de som inträffar spontant. Vatten angriper gärna stora biologiska molekyler. Det bänder loss nukleotider från varandra, bryter isär socker- och fosfatbindningar och skiljer baser från sockerarter.”¹¹

Så har vi då det sista av de sex steg som räknades upp i början: en membran. Utan en sådan skulle cellen inte kunna existera. Den måste skyddas från vatten, och det är de vattenavstötande fettmolekylerna i membranen som gör detta.¹² Men för att membranen skall kunna bildas, måste det finnas en ”proteinframställningsapparat”, och denna ”proteinframställningsapparat” kan fungera endast om den hålls samman av en membran.¹³ Problemet med ”hönan och ägget” kommer igen ännu en gång!

Molekylärbiologin — dödsstöten för evolutionsteorin

Evolutionisternas dröm var att upptäcka en mycket enkel och primitiv levande cell. Molekylärbiologin har förvandlat deras dröm till en mardröm. Michael Denton, specialist på molekylärbiologi, gav dödsstöten åt deras förhoppningar:

”Molekylärbiologin har visat att till och med de enklaste av alla de levande organismer som finns på jorden i dag, bakterieceller, är oerhört komplicerade. Trots att de minsta bakterierna är ofattbart små — de väger mindre än 10^—12 gram — är var och en av dem i själva verket en veritabel mikroskopisk fabrik som innehåller tusentals invecklade och sinnrika molekylära maskiner och sammanlagt består av ett hundra tusen miljoner atomer. De är långt mer komplicerade än någon maskin som människan tillverkat och saknar helt motstycke i den icke levande världen.

Molekylärbiologin har också visat att cellens grundläggande konstruktion i stort sett är identisk hos alla livsformer på jorden, från bakterier till däggdjur. Den roll DNA, mRNA och proteiner spelar är precis densamma hos alla organismer. Den genetiska koden är också i stort sett densamma hos alla celler. Proteintillverkningsmaskineriet är till storleken, uppbyggnaden och konstruktionen av alla dess beståndsdelar praktiskt taget identiskt hos alla celler. Vad den grundläggande biokemiska konstruktionen beträffar kan således ingen levande organism sägas vara primitivare eller lägre stående än någon annan organism, och inte heller finns det empiriskt sett den minsta antydan om någon utvecklingskedja bland alla de otroligt differentierade celler som finns på jorden.”¹⁴

Det är därför inte förvånande att Harold Morowitz, en fysiker som är verksam vid Yale University i USA, har beräknat att sannolikheten för att den enklaste levande bakterie skulle kunna uppstå genom slumpvisa förändringar är 1 på 10^{100.000.000.000} (en etta följd av 100.000.000.000 nollor). ”Detta tal är så stort”, sade Shapiro, ”att vi, för att kunna skriva ut det på vanligt sätt, skulle behöva flera hundra tusen böcker med blanka sidor.” Han hävdar att forskare som är av den uppfattningen att livet uppstått genom kemisk evolution ignorerar de bevis som nu hopar sig och ”har valt att hålla fast vid den som en ovedersäglig sanning, varigenom de omgett den med ett mytologins skimmer”.¹⁵

En forskare som specialiserat sig på cellbiologi säger att en enkel cell för miljoner år sedan ”kunde tillverka vapen, skaffa föda, smälta den, göra sig av med avfallsprodukter, förflytta sig, bygga hus och ägna sig åt sexuella förehavanden, såväl okomplicerade som bisarra. Dessa varelser finns fortfarande. Dessa urdjur — fulländade och fullständiga organismer som utgörs av en enda cell med många förmågor men likväl saknar vävnader, organ, hjärta och sinnesförmögenheter — har egentligen allt som vi har.” Hon förklarar att den enkla cellen sjuder av ”alla dessa hundratusentals samtidiga kemiska reaktioner som livet utgörs av”.¹⁶

Vilken ofattbar labyrint av kemisk trafik man finner inom den mikroskopiska cellens väggar, men ändå blir det inte någon trafikstockning! Allt detta kräver uppenbarligen en mästerlig Formgivare med oöverträffad intelligens. Den mängd informationer som finns inprogrammerad i en DNA-partikel som väger ”mindre än ett par miljarddels gram” är tillräcklig ”för att specificera en så komplicerad organism som människan”.¹⁷ Till och med de upplysningar som finns i en enda cell ”skulle, om de skrevs ut, fylla ett tusen böcker på 600 sidor vardera”.¹⁸ Så fantastiskt! En intelligens som går långt utöver vår fattningsförmåga är ett absolut måste för livets uppkomst på jorden.

Efter allt detta kom jag till följande slutsats: Utan den rätta atmosfären blir det ingen organisk soppa. Utan en organisk soppa blir det inga aminosyror. Utan aminosyror blir det inga proteiner. Utan proteiner blir det inga nukleotider. Utan nukleotider blir det inget DNA. Utan DNA blir det inga självreproducerande celler. Utan en skyddande membran blir det ingen levande cell.