När barn förs bort av främlingar

”HJÄLP OSS ATT HITTA HENNE! SNÄLLA NI, HJÄLP SARA!”

Denna känsloladdade vädjan från två oroliga föräldrar sändes i TV över hela Förenta staterna i ett försök att återfinna deras 12-åriga dotter, Sara Ann Wood. Hon hade kidnappats tre veckor tidigare, när hon cyklade hem på den lilla landsväg utmed vilken hon bodde.

EN STOR skallgångskedja finkammade skogar, ängar och närbelägna sjöar för att försöka finna något spår efter den försvunna flickan. Ungefär vid samma tid framträdde Tina Piirainen, en annan orolig förälder i en angränsande stat, i TV och vädjade om hjälp att återfinna sin försvunna dotter. Tioåriga Holly hade lurats in på en skogsstig och var försvunnen på mindre än en timme. Senare påträffades hennes döda kropp på en äng.

Föräldrar till försvunna barn lever i ständig vånda. Varje dag brottas de med ovissheten och undrar om deras barn lever och kanske utsätts för misshandel eller sexuella övergrepp eller om det har dött, som fallet var med lilla Ashley. Ashley hade följt med familjen för att se på när hennes bror spelade en fotbollsmatch. Hon tröttnade på matchen och gick i väg till lekplatsen — och försvann. Senare påträffades hennes kropp på en äng i närheten. Hon hade blivit strypt.

En fruktansvärd mardröm

I Förenta staterna drabbas varje år mellan 200 och 300 familjer av den mardrömsliknande upplevelsen att få ett barn kidnappat och sedan kanske aldrig få se barnet i livet igen. Även om antalet kan förefalla litet i jämförelse med andra våldsbrott som begås, är den skräck och fasa som sprider sig i hela samhället vid sådana tillfällen något som berör tusentals människor. Chockerade undrar de: Hur kan en sådan tragedi inträffa här? Är det mitt barns tur nästa gång?

I Förenta staterna rapporteras årligen mellan 3.200 och 4.600 fall som gäller bortförda barn. Minst två tredjedelar av dessa barn utsätts för sexuella övergrepp. Ernest E. Allen, chef för National Center for Missing and Exploited Children, skriver: ”Sexuella motiv är främsta orsaken, därnäst kommer mordiska avsikter.” Enligt det amerikanska justitiedepartementet förekommer dessutom över 110.000 andra bortföringsförsök varje år. I de flesta fall rör det sig om manliga bilister som försöker locka in barn i sin bil. Andra länder upplever också en våg av våldsbrott riktade mot barn.

Bär samhället en del av skulden?

Den australiske forskaren Paul Wilson framhåller att mord på barn inte är ”en slumpartad händelse”. I sin bok Murder of the Innocents—Child-Killers and Their Victims skriver han: ”Både mördarna och de mördade har råkat in i en ond cirkel som samhället självt har skapat.”

Det kan verka egendomligt att samhället skulle kunna bära ansvaret för, eller åtminstone bidra till, sådana tragedier, eftersom de flesta människor betraktar övergrepp och mord på barn som fruktansvärda illdåd. Men industrialiserade samhällen, och även många mindre utvecklade, är genomsyrade av filmer, TV-program och läsestoff som glorifierar sex och våld.

Det produceras nu fler och fler hårdporrfilmer där de agerande är barn eller till och med vuxna som klätt ut sig till barn. Dessa filmer innehåller detaljerade sex- och våldsscener som inbegriper barn. Wilson konstaterar vidare i sin bok att det finns filmer med titlar som ”Ett barns död”, ”Långsam tortyr” och ”Stympning för nybörjare”. Hur stort är intresset för pornografiska alster som innehåller sadistiskt våld? Det är en mångmiljardindustri!

Våldspornografiska alster har visat sig ha oerhört stor inverkan på personer som förgriper sig på barn. En man som dömts för sexmord på fem pojkar erkände: ”Jag är en homosexuell pedofil som dömts för mord, och pornografin var en avgörande faktor som ledde till min olycka.” Professor Berit Ås vid universitetet i Oslo förklarar vilken verkan barnpornografi har: ”Vi begick ett allvarligt misstag i slutet av 1960-talet. Vi trodde att pornografi kunde bidra till att minska antalet sexualbrott genom att verka som ett medel till avreagering för sexualförbrytare, och vi lyfte på locket. Nu vet vi att vi hade fel: sådan pornografi legitimerar sexualbrott. Den får förbrytaren att tänka: ’Om jag kan titta på det här, måste det också vara helt i sin ordning att jag gör det.’”

Vuxna människors begär efter sexuell njutning trappas följaktligen upp när de blir hemfallna åt pornografi. Följden blir att somliga är villiga att tillgripa övertalning eller våld för att kunna utnyttja barn för sina perversa syften, däribland våldtäkt och mord.

Det finns andra orsaker till att barn förs bort. I vissa länder har de dåliga ekonomiska förhållandena bidragit till ökningen av antalet bortrövade barn. Lockade av de stora lösesummor som rika familjer är villiga att betala har somliga personer kidnappat barn. Ett stort antal spädbarn rövas bort varje år och säljs till adoptionsligor som för ut dem ur landet.

Vilka kategorier tillhör de flesta försvunna barn? Vad händer med dem? De två följande artiklarna kommer att ta upp dessa frågor.

[Ruta på sidan 6]

Miljontals prostituerade barn

Enligt Förenta nationerna finns det omkring tio miljoner barn, huvudsakligen i utvecklingsländerna, som har tvingats till prostitution. Många av dessa barn är kidnappade. Denna otäcka hantering har ökat i omfattning i Afrika, Asien och Latinamerika i takt med den ökade utlandsturismen. I vissa områden är omkring två tredjedelar av de miljontals turisterna, i synnerhet de från rikare länder, ”sexturister”. Men det kommer en räkenskapens dag, eftersom allt ont som människan gör ligger ”blottat inför ögonen på honom som vi har att avlägga räkenskap för”, Jehova Gud. — Hebréerna 4:13.

När föräldrar kidnappar sina barn

EFTER att i åratal ha blivit utsatt för svår fysisk och psykisk misshandel från sin mans sida och sedan till sist ha blivit övergiven för en annan kvinna tog Cheryl ut skilsmässa.a Domstolen tilldömde henne vårdnaden om barnen, och hon hade så sakteliga börjat lappa ihop sitt liv och komma till ro, när telefonen en dag ringde. Det var hennes före detta man. Han sade: ”Om du vill träffa dina barn igen, måste du gå med på att gifta om dig med mig!” Barnen hade tillbringat en månad hos sin far i hans hemland, och nu vägrade han att låta dem återvända till sin mor. Cheryls barn var kidnappade.

Fullständigt förkrossad vände sig Cheryl till det amerikanska utrikesdepartementet men upptäckte att det inte fanns någon möjlighet att vidta lagliga åtgärder för att få tillbaka barnen från det andra landet. Samma känslor av fullständig hjälplöshet som hon hade upplevt under åren av misshandel vällde åter över henne. ”Det är nästan samma sak”, förklarar hon. ”Man vet inte hur man skall få slut på det.”

”Psykiskt våld”

Att barn kidnappas av någon av föräldrarna har betecknats som ”det värsta slag av psykiskt våld” som kan begås mot en förälder och ett barn. Carolyn Zogg, chef för Child Find of America, Inc., sade beträffande sådana kidnappare: ”Många föräldrar som handlar så gör det för att hämnas, och de hämnas på värsta tänkbara sätt och på det mest sårbara området, det som ligger ... [de föräldrar som är lagliga vårdnadshavare] närmast om hjärtat — deras ögonsten, deras barn. ... De tänker inte på barnet, utan bara på sig själva och sin hämnd — på att ge igen, ta revansch.”

När ett barn blir kidnappat, är det inte bara den drabbade föräldern som upplever känslor av vrede, saknad, maktlöshet och oro, utan även barnet utsätts nästan alltid i viss mån för känslomässiga påfrestningar. Ibland måste ett barn ständigt vara på flykt, får aldrig knyta några vänskapsband och tvingas kanske lyssna till förvrängda påståenden och lögner om den andra föräldern. Sådana erfarenheter kan ge upphov till många olika typer av störningar, till exempel sängvätning, sömnlöshet, klängighet, rädsla för fönster och dörrar och extrem lättskrämdhet. Även hos äldre barn kan sådana upplevelser ge upphov till sorg och vrede.

I Förenta staterna förekommer årligen mer än 350.000 fall där en förälder handlar i strid med domstolens beslut och för bort ett barn eller vägrar att lämna tillbaka barnet vid den överenskomna tidpunkten. I över 100.000 av dessa fall hålls barnet gömt av en släkting, och avsikten är att hålla det borta från den andra föräldern för all framtid. Somliga barn förs rentav till ett annat land.

Andra skäl

Är det alltid en önskan om återförening eller hämnd som driver föräldrar att kidnappa sina barn? Michael Knipfing, vid Child Find of America, Inc., förklarar att somliga föräldrar är rädda för att förlora en vårdnadstvist och att ”fruktan får dem att föregripa beslutet”. Om vårdnadsfrågan har avgjorts men den förälder som har vårdnaden förvägrar den andra all umgängesrätt, kan den föräldern känna sig mycket frustrerad. Knipfing förklarar: ”Om du älskar ditt barn och du förvägras rätten att träffa ditt barn, kan det vara lätt att tycka att du inte har något annat val än att ta barnet och fly.”

Han säger också att ”de flesta inte inser vilka konsekvenser det för med sig att kidnappa ett barn. De inser inte att de kommer att få svårt att få tag i ett arbete. Myndigheterna kommer att efterlysa dem. De tror att det här är ett problem som bara gäller dem och den andra föräldern. De inser inte att polisen kommer att bli inblandad. De kommer att behöva två advokater i stället för en, för nu är de inblandade i ett brottmål, förutom i det civilmål som gäller vem som skall få vårdnaden om barnet.”

Somliga föräldrar kanske misstänker att deras barn utsätts för misshandel av den andra föräldern. Om rättsväsendets kvarnar mal långsamt, kanske en desperat förälder bortser från konsekvenserna och tar saken i egna händer. Det var vad som hände i fallet med femåriga Hilary Morgan. En barnpsykiater rekommenderade att Hilary inte längre skulle träffa sin far, eftersom han menade att bevisen för att fadern misshandlade henne var ”klara och övertygande”. Domstolen hävdade emellertid att påståendena om misshandel inte var styrkta och tilldömde fadern rätt till umgänge utan övervakning. Doktor Elizabeth Morgan, Hilarys mor, trotsade domstolens beslut och gömde sin dotter. Människor har i allmänhet starka sympatier för en sådan förälder som kidnappar sitt barn och flyr till en säkrare plats.

Vad Elizabeth Morgan beträffar, förlorade hon sin läkarpraktik, fick sitta över två år i fängelse och samlade på sig skulder för läkar- och advokatarvoden på över 1,5 miljoner dollar. Hon förklarar för U.S.News & World Report: ”Experterna säger att mitt barn nu skulle ha haft obotliga psykiska skador om jag inte hade stoppat misshandeln. ... Jag var tvungen att göra det som domstolen vägrade att göra: Rädda mitt barn.”

Forskarna Geoffrey Greif och Rebecca Hegar gör följande träffande iakttagelse beträffande fall där barn kidnappas av föräldrar: ”Detta är oerhört komplicerade fall, som, i likhet med djupa vattensamlingar, skiftar utseende beroende på ur vilken vinkel man betraktar dem; varje gång man stirrar ner i vattnet ser man något nytt.” — When Parents Kidnap—The Families Behind the Headlines.