Från våra läsare
Kampen mot kilona Jag är 37 år och handikappad. I flera år nu har jag kämpat mot övervikt. Min läkare har ordinerat fasta och proteinbantning, och först gick jag snabbt ner i vikt, men sedan började jag återigen gå upp i vikt. Detta ledde till modfälldhet och slutligen till likgiltighet. Väpnad med förklaringen i artikeln (i numret för 22 maj 1989) om hur kroppen reagerar för bantning känner jag mig nu tillräckligt uppmuntrad att göra ett nytt angrepp mot kilona.
G. E., Västtyskland
Upplysningarna var utomordentliga, och jag har lärt mig mer på dessa få sidor än jag har gjort från alla de ”bantnings”-tidskrifter, som jag har köpt och läst i mer än tio år. (Så mycket pengar jag skulle ha kunnat spara!) Jag inser nu vad som är det praktiska och rätta sättet att bli av med övervikt, vilket leder till att man blir gladare och friskare.
C. L., Storbritannien
Sällskapande Artikeln om att sällskapa i numret för 22 april 1989 av Vakna! var den bästa ni någonsin har publicerat i det ämnet. I vår församling talar medlemmar i alla åldrar om den och uttrycker uppskattning för den realistiska vägledning som ges. Den erkänner att de som sällskapar behöver tillbringa tid tillsammans, och den ger vägledning om vad man kan säga och göra, när man sällskapar. Min hustru dog för två år sedan, och jag vet att artikeln kommer att hjälpa mig, när jag på nytt försöker mig på att börja sällskapa. Tack så mycket för dessa praktiska upplysningar.
M. T., Förenta staterna
Jag har lärt mina barn att det är förståndigt att alltid ha ett förkläde, och därför blev jag lite upprörd över att detta inte nämndes i artikeln nyligen. Jag tror att detta kommer att uppmuntra till att man träffas utan förkläde.
S. W., Förenta staterna
De moraliska farorna med sällskapande togs upp i numren för 22 oktober och 8 november 1982. Och det tillrådliga i att ha ett förkläde behandlades i detalj i numret för 8 december 1986. Den aktuella artikeln fogade bara ytterligare synpunkter till de tidigare råden genom att koncentrera sig på ett pars behov av att lära känna varandra. — RED.
En musikers levnadsskildring Jag tyckte så mycket om att läsa artikeln om Larry Graham att jag har läst om den flera gånger. Jag växte upp under sextiotalet, och hans dåvarande orkester var en av mina favoritgrupper. Jag blev mycket uppmuntrad av att läsa att han har nått många inom musikvärlden med bibelns budskap. Jag är också glad över att han nu är heltidsförkunnare.
M. P., Förenta staterna
Serien om religionshistoria Jag önskar få uttrycka min djupa respekt för ert studium av världens religioner. Det är vanligt att religioner håller sig själva högt och samtidigt nedvärderar andra. Jag blev mycket imponerad av den hållning er ädla religion har valt, som höjer sig över det sättet.
Y. T., Japan
Känslomässig misshandel Jag behandlades illa från det jag var liten tills jag flyttade hemifrån. Även om pappa aldrig slog mig, så slog han sönder porslin och fördärvade möbler — en gång slog han till och med knytnäven genom en vägg. Han skyllde sin misshandel på mig. Det budskap jag fick av er artikel (i numret för 8 juni 1989) var att min pappa hade rätt, när han menade att det är offret som inspirerar till misshandeln.
A. N., Förenta staterna
Vi är ledsna om artikeln vållade något offer för misshandel av detta slag känslomässig smärta. Artikeln koncentrerade sig på vad ungdomar kan göra under vanliga föräldrautbrott och kanske också för att undvika att provocera till sådana. Vi menade absolut inte att ett barn är ansvarigt för ett sådant sjukligt beteende som det som beskrivs här ovan. Angående sådana allvarliga former av misshandel från föräldrarnas sida hette det i artikeln: ”Den unge gör klokt i att söka hjälp hos någon utomstående, kanske en äldste i den kristna församlingen.” — RED.