Hur är det med den påstådde förövaren?

En person som verkligen begår sexuella övergrepp mot ett barn är en våldtäktsman och skall betraktas som en sådan. Alla som har blivit offer för övergrepp har rätt att framföra anklagelser mot förövaren. Men man bör ändå inte framföra en anklagelse förhastat, om den endast är grundad på ”förträngda minnen” av övergrepp. I ett sådant fall är det viktigast att den som lider återfår ett visst mått av känslomässig stabilitet. Sedan det har gått en tid kan han vara bättre i stånd att bedöma ”minnena” och avgöra om han verkligen skall göra något åt dem.

Tänk på fallet med Donna. Hon hade ätstörningar och gick till en terapeut — tydligtvis en med tvivelaktig kompetens. Snart anklagade hon sin far för incest, och han drogs inför domstol. Juryn kunde inte enas, så fadern hamnade inte i fängelse, men han var tvungen att betala 100.000 dollar i rättegångskostnader. Sedan, när allt hade lagt sig, berättade Donna för sina föräldrar att hon inte längre trodde att övergreppen hade hänt!

Salomo sade mycket vist: ”Gå inte ut för att förhastat föra en rättssak.” (Ordspråken 25:8) Om det finns välgrundade skäl till att tro att den påstådde förövaren fortfarande begår övergrepp mot barn, måste nödvändiga åtgärder vidtas. Församlingsäldste kan ge viss hjälp i ett sådant fall. Men för övrigt, gör inte något förhastat. Så småningom kanske du nöjer dig med att låta det hela bero. Om du ändå vill ha en konfrontation med den påstådde förövaren (sedan du först har bedömt hur du kan komma att påverkas av de möjliga reaktionerna), så har du rätt till det.

Under tiden som den som upplever ”minnen” återhämtar sig kan känsliga situationer uppstå. En person kan till exempel ha klara minnesbilder av att ha blivit antastad av någon som han eller hon ser varje dag. Man kan inte ställa upp några regler för hur man skall hantera detta. ”Var och en skall ... bära sin egen ansvarsbörda.” (Galaterna 6:5) Ibland kan någon tro att en släkting eller närstående familjemedlem är inblandad. Kom ihåg hur svaga vissa ”förträngda minnen” kan vara när det gäller att identifiera den misstänkte som förövare. Om man i en sådan här situation, så länge det inte har blivit klart påvisat, håller kontakt med familjen — åtminstone genom att göra korta besök, skriva brev eller ringa — visar det att man försöker följa en biblisk kurs. — Jämför Efesierna 6:1—3.

Vad kan de äldste göra?

Om de äldste har att göra med en församlingsmedlem som upplever minnesbilder eller ”förträngda minnen” av att som barn ha blivit utsatt för övergrepp, får vanligtvis två äldstebröder i uppgift att hjälpa till. Äldstebröderna bör vänligt uppmuntra den drabbade att för stunden koncentrera sig på att klara av de känslomässiga kvalen. Namnen på dem som enligt ”minnena” är förövarna bör hållas strängt konfidentiella.

Hur är det då om den som lider beslutar sig för att han skall framföra en anklagelse?b Då kan de båda äldstebröderna ge honom rådet att han personligen bör ta kontakt med den anklagade och resonera om saken i linje med principen i Matteus 18:15. Om den som har framfört anklagelsen inte är känslomässigt i stånd att göra detta ansikte mot ansikte, kan han göra det per telefon eller kanske genom att skriva ett brev. På så sätt får den anklagade möjlighet att försvara sig och säga sin mening inför Jehova. Han får också möjlighet att lägga fram bevis för att han inte har begått övergreppet. Eller också kan den anklagade erkänna, och då kanske en försoning är möjlig. Vilken välsignelse det skulle vara! Om den anklagade erkänner, kan de båda äldstebröderna behandla ärendet ytterligare i enlighet med Bibelns principer.

Om den anklagade tillbakavisar anklagelsen, bör äldstebröderna förklara för honom att inget mer kan göras i saken, och församlingen fortsätter att betrakta honom som oskyldig. I Bibeln sägs det att det måste finnas två eller tre vittnen innan man kan vidta några åtgärder. (2 Korinthierna 13:1; 1 Timoteus 5:19) Även om mer än en person ”minns” att han har blivit utsatt för övergrepp av samma person, så är de här ”minnena” alltför osäkra för att man skall kunna grunda riktiga beslut på dem utan ytterligare stödjande bevis. Detta betyder inte att sådana ”minnen” betraktas som osanna (eller att de betraktas som sanna). Men Bibelns principer måste följas för att slå fast om något är sant eller osant.

Hur är det då om den anklagade — trots att han nekar till den orätta handlingen — ändå är skyldig? Klarar han sig undan upptäckt? Absolut inte! Frågan om han är skyldig eller oskyldig kan tryggt läggas i Jehovas händer. ”Somliga människors synder är allmänt kända och för direkt till dom, men vad andra beträffar blir också deras synder kända längre fram.” (1 Timoteus 5:24; Romarna 12:19; 14:12) I Ordspråksboken sägs det: ”De rättfärdigas förväntan är glädje, men de ondskefullas hopp, det kommer att förgås.” ”När en ondskefull människa dör, förgås hennes hopp.” (Ordspråken 10:28; 11:7) Till slut kommer Jehova Gud och Jesus Kristus att fälla en för evigt rättvis dom. — 1 Korinthierna 4:5.