Rapport från förkunnare av Riket
En belöning för trohet
DET hände sig i Italien för 15 år sedan att fru B—, som då var 15 år gammal, lärde känna sanningen. Hon gjorde emellertid inte några framsteg och gifte sig så småningom med en icke troende. Sanningens säd fanns dock kvar i hennes hjärta, och för omkring ett år sedan gick hon med på att ha ett bibelstudium tillsammans med ett Jehovas vittne och började vara med vid deras möten. Hennes man satte sig våldsamt emot detta och hotade med att tvinga henne att lämna hemmet. Han brukade slå henne så kraftigt att hon behövde läkarvård. En kväll kom han instörtande i Rikets sal under ett möte, slog till en broder, krossade glaset i dörren och skrek av ilska.
När hon återvände hem, fann hon att hennes man hade låst henne ute. Utan att förlora modet gick hon till polisstationen för att informera polisen om vad som hade hänt och gick sedan hem till sin moster för att sova där. Efter två dagar lät hennes man henne komma hem.
Hennes man är mycket välkänd i staden. Han började fördöma Jehovas vittnen offentligt och sade att de hade fördärvat hans familj. I sin kampanj mot vittnena fick han stöd av prästerskapet. En präst lät trycka klistermärken med följande ord: ”JEHOVAS VITTNEN: Stör inte friden i denna familj. TACK!” Han lät sätta upp dessa klistermärken på ett antal dörrar i staden. Alla talade om Jehovas vittnen och gjorde dem till sin främsta måltavla för hån och åtlöje. Trots detta visade bröderna mod och fortsatte att arbeta i tjänsten med ännu större nit än tidigare. De flesta familjer hade inte velat ha dessa klistermärken på sina dörrar. En del pojkar, som prästen hade skickat, fick 100 lire för att sätta fast dem på dörrarna, uppges det.
Under tiden hade herr B— gett besked åt sin hustru om att hon var tvungen att flytta hemifrån, eftersom han redan hade vidtagit åtgärder för att få ut en laglig separation. Men saker och ting var på väg att ta en annan vändning i denna stad. En lokal radiostation sände ett program, och reportern beskrev fallet som ”ett tillvägagångssätt av tvivelaktig smak, ett tarvligt uppförande”. Under programmet förklarade våra bröder att många familjer hade blivit påtvingade klistermärken. Detta framgick av det förhållandet att de sattes upp under natten och till och med på dörrar till en del hem som tillhörde Jehovas vittnen och familjer som välkomnade deras besök. Radioreportern berömde Jehovas vittnen och sade att de är människor ”som är utomordentligt hövliga och uppträder med yttersta omtanke”.
Slutligen kom tiden för paret att framträda inför domaren för att inleda den lagliga separation som maken hade begärt. Domaren berömde fru B— för hennes önskan att inte få separation, och medan hon väntade på rättsprocessen, beviljade han henne vårdnaden om barnen. De kunde fortsätta att bo kvar i sitt hem, och hennes make skulle vara tvungen att ge henne 250.000 lire i månaden. Maken protesterade och sade: ”Huset är min mors egendom, och min hustru kan inte få bo där.” Domaren svarade: ”Du vill vara hennes äkta man och chef. Din hustru måste alltid säga ja, och för en gångs skull har hon sagt nej. Då ställer du till med kaos i hela staden. Om din hustru hade varit otrogen mot dig, skulle jag ha kunnat förstå, men det faktum att hon följer en viss trosriktning i stället för en annan är något som du inte har med att göra.”
Fru B— tjänar nu lyckligt Jehova. (Matteus 5:10) Människorna i staden har ändrat sin inställning, och det går nu att föra underbara samtal om bibeln. De är alla ense om att det inte är Jehovas vittnen som stör familjefriden. Om det fortfarande finns klistermärken på dörrarna, så har de inte längre någon innebörd.